lilldjurets blogg

Willy har spelat tennis sen hon var 4 år. Hon är tennis, lever tennis och identifierar sig helt och hållet med sina resultat som tennisspelare.

När hon träffar Eric Oberdorf, begåvad men oslipad tennisspelare som inte hållit i en racket innan han fyllde 18, finner hon för första gången sin like och de gifter sig.

Men Eric avancerar snabbt i den internationella rankningen medan Willy står mer still och till slut får en knäskada som definitivt suger spelglädjen och självförtroendet ur henne. Willy är slagen, aggressiv, olidligt avundsjuk och missunnsam medan Eric är bättre på allt, till och med på att vara snäll. Och Willy river äktenskapet i bitar.

Double Fault skrevs innan Vi måste tala om Kevin, men tematiken påminner om både den och Post Birthday World. Willy påminner om Eva och Irina. Konflikten mellan kärleken och självbevarandet finns där. Våldet finns. Här finns till och med några passager om att skaffa barn och skälen till det, nästan som en förstudie till "Kevin".

Shriver väjer aldrig för att beskriva människors mest själviska, skamfulla beteende. Hon slätar aldrig ut, vill inte "runda av" som Franklin i "Kevin", utan dyker med huvudet före in i våra mest primitiva viljor och drifter. Visst är Willy bitvis osympatisk men hon är ärlig och absolut inte orimlig. Som läsare är det lätt att förstå henne. De kritiker som menar att både hon och Eric är så odrägliga att man inte kan engagera sig i dem hycklar nog. För vem kan helhjärtat glädja sig åt andra när man själv ligger på botten och har förlorat det man älskat mest?

Den tolkning av innehållet som ligger närmast till hands är kanske den typiskt amerikanska, lätt manschauvinistiska: så här går det med äktenskapen nu när allt fler kvinnor ska göra karriär.

Eller lite mer välvilligt feministiskt: varför är det så svårt att sympatisera med Willy, är det för att hon är kvinna? Hade läsaren haft mer förståelse om hon var mannen i äktenskapet, och i sitt misslyckande även förlorade sin manlighet? Och om könet nu ska vägas in i tolkningen, är det inte än värre för Willy som alltid prioriterat sin karriär, som gjort så mycket uppoffringar just för att inte bli en vanlig hemmafru, att bli just det, en fru till en känd tennisspelare, en tennisfru som lever för de små glädjeämnena medan hennes man briljerar inom just det område som tidigare har definierat henne som person.

Eller man kan göra större tolkningar:

Vem är Willy, om hon inte längre är tennis? Kan hon annat än förrakta Eric som fortfarande älskar henne när hon inte längre presterar? Vad är identitet och går det att bli någon annan?

Vad är kärlek och är den så gränslös att det går att glädjas åt den andre oavsett omständigheterna? Och går det att ingå i en sådan tvåsamhet att man på riktigt tar del, är del av den andres framgångar? Eller är det i alla parförhållanden en kamp, nästan en slags fiendskap?

I inledningen spelar Willy tennis med en oerfaren spelare, Randy, och slår honom med råge:

Emerging from his towel, Randy grumbled, "I've been hustled."

"There was no money on the line", she chided.

 "There's always something on the line," he said brusquely, "or you don't play."

Precis som Shrivers andra böcker går det att fundera på Double Fault i det oändliga. Det är oroande njutningsfull och förkrossande läsning på samma gång. Dessutom finns här minst hundra meningar som är så bra att man vill citera dem. Som här: "Despite overwhelming evidence that both true love and domestic balance of power were myths, Willy still believed in the possibility of an ardent, lasting union between equals, much as many religious skeptics still kept faith in an afterlife because the alternative was too unbearable.?

Just nu känns allt annat fegt och ytligt och slarvigt skrivet.

ISBN: 1852424907

Molly och Neal är gifta. De bor i en mycket liten småstad. En natt börjar det regna ett märkligt regn som aldrig tar slut. Det är onda rymdvarelser som har kommit.

Så långt är allting väldigt mycket Stephen King. Men vissa saker skiljer. Molly och Neal är fullständigt karaktärslösa, de är bara allmänt goda och älskar varandra. Spänningen byggs inte upp. Man får aldrig någon skildring av småputtrigt småstadsliv innan det hemska sätter igån, och dessutom förstå alla på en gång att det är onda rymdvarelser som har kommit. Sen blir det lite Stephen Kingskt igen, med levande lik, läskiga levande svampar, folk som bli psykotiska och talar i tungor, lik som blir svampföda och så vidare. Men det kommer inget brinnande klimax som i en King-bok.

Nej i stället får man en oerhört unken sensmoral om att onda människor helt enkelt är onda och bortom all hjälp och bör straffas hårt, medan goda människor ska få sin belöning. Som tur är, är det lätt att veta skillnaden på onda och goda. Goda människor älskar barn och skyddar dem med sina liv, onda människor dödar barn för att de blir kåta av det.

Hygglig underhållning, men om man fortfarande har några Stephen King-böcker kvar att läsa så är de att föredra. King är inte heller briljant alla gånger, men efter att ha läst Koontz förstår jag hans storhet bättre. Det är nog inte så lätt att skriva skräck ändå.

ISBN: 9170022852

Egentligen tycker jag att Anaïs Mitchell är mellanbra. Hon har en röst som är snarlik Joanna Newsoms (jag brukar avsky såna jämförelser, men i det här fallet är det ibland så snarlikt att det vore svårt att höra skillnad om de sjöng varsin version av samma sång), texterna är tveklöst intellektuella, om politik och grekiska gudar, men det är aldrig genialiskt. Melodierna och arrangemangen är fina men inte direkt något man tar med till en förfest.

Ändå är hennes sång Cosmic American min mest lyssnade på iTunes någonsin. Enligt iTunes har jag lyssnat på den nästan 50 gånger. Jag kan inte riktigt förklara varför. Jag har aldrig haft någon period när jag dyrkat den och lyssnat på den på repeat, men jag har aldrig klickat bort den heller. Den har funnit i iPoden i ett halvår, för jag tröttnar aldrig, och varje gång den kommer lyssnar jag igenom den.

Jag vet inte ens vad den handlar om riktigt (förlorad kärlek och radio?), men den är kort, alla rader verkar ha sin egen melodi och Mitchells röst är oändligt melankolisk och vacker när hon varierar temat "Do you blame me?" på slutet. Det finns några textrader som går rakt in och som jag aldrig tröttnar på. Jag tycker om "Still I never knew love so tender" också.

Så nu när hon släppte en ny skiva på Righteous Babe Records, (Ani DiFrancos skivbolag) och förmodligen har fått lite mer resurser än vanligt, hade jag höga förväntningar. Men här finns ingen ny Cosmic American.

Här finns nog ingen sång jag kommer att lyssna på 50 gånger, men precis som innan är det kanske just detta att man inte omedelbart faller, som gör sångerna till vinnare i längden. Visserligen finns här inget som ger gåshud, men det finns inget som känns oändligt tråkigt eller tjatigt eller fult heller. Så jag kommer lyssna igen och igen tills det börjar fastna. Jag tycker om sången Hades & Persephone just nu och det räcker kanske så.

Det här är som väldigt traditionell chicklit med några undantag. Flera av huvudpersonenrna är män och homosexuella, flera av karaktärerna är hårdare och mer osympatiska än de vanliga chicklithjältinnorna och det utspelar sig i Stockholm (även om referenserna till Sex and the City och New York är många, två av karaktärerna åker till och med dit).

Det är stereotypt med de skojiga bögarna som klubbar hela tiden, en faghag som är moderiktig med vass tunga och en sävlig och okomplicerad norrlänning. Vissa sidor dryper dessutom av Svenssonförakt.

Men det är ändå sympatiskt att huvudpersonerna får ha sina skavanker och att allt inte är sådär bomullsrosa även om slutet är det.

Lättläst, snabbläst och ganska underhållande med fint färgglad framsida.

ISBN: 9137129767

Den senaste månaden har jag börjat och slutat med ett tiotal böcker. Det spelar ingen roll vad det är, jag läser ungefär 50 sidor, lägger boken ifrån mig, glömmer bort den, lämnar tillbaka den till biblioteket av misstag, lämnar tillbaka den med flit, låter den ligga, slarvar bort den, och jag bryr mig inte alls. En massa halvbra böcker, ganska välskrivna men helt oengagerande. Hustvedt, Liffner, Oates, Vincenzi, det spelar ingen roll. Och så försöker jag med något medryckande lättläst, men då känns det för förutsägbart. Inget griper tag och känns spännande.

Inte konstigt då att jag blev så imponerad av Shriver. Mitt i denna öken av torra böcker hittade jag The Post-Birthday World och fick bevisat att nej det är inte mig det är fel på, i alla fall inte enbart. Jag kan fortfarande tycka om böcker, det är bara det att just nu vill nästan ingenting fastna hos mig.

Ett par till, korta böcker, har jag orkat igenom. Jag ska skriva om dem. Men just nu är det lite som när man är sjuk och ingenting smakar någonting.

Vissa böcker berör en så mycket att de uppslukar en. Så är det med The Post-Birthday World. Jag börjar läsa, jag smakar på språket, och precis som med Vi måste tala om kevin, känner jag att jag njuter så mycket att jag vill att den ska vara så länge som möjligt. Som ett exklusivt godis som inte går att köpa mer av försöker jag läsa lite varje dag, jag slår upp orden jag inte förstår, jag gör allt för att njuta varje mening. Som här i en parentes, oviktig men ändå så skarpt iakttagande: "So mineral was London's tap water - reputed to have cycled through more human bodies than any liquid on the planet, and leaving a white, crusty ghost behind every evaporated drop - that it might have stood sheerly upright on the counter like the Cliffs of Dover without a glass."

Samtidigt är handlingen så precis under huden och outhärdlig att det är en plåga att ta sig från sida till sida. Ibland får jag gå ifrån boken, lika yr och uppskakad som om jag just fått ett sorgligt besked per telefon. Ibland sitter jag bara hänförd av Shrivers geni.

Det är i stora drag en Sliding Doors historia: Irina är sedan länge tillsammans med akademikern Lawrence, en bra man som har svårt att visa känslor. Tillsammans brukar de fira en gemensam bekants födelsedag, Ramsey, känd snookerspelare, passionerad och självdestruktiv. Men en födelsedag är Lawrence bortrest. Irina och Ramsey går på middag själva, en oväntad spänning uppstår och Irina måste välja om hon ska kyssa Ramsey eller inte. Och här delar sig historien. Efter kapitel 1 kommer två kapitel 2, två kapitel 3 och så vidare. I en handling stannar Irina hos Lawrence, i den andra inleder hon en affär med Ramsey och lämnar så småningom Lawrence.

Lawrence får stå för tryggheten, Ramsey för passionen, Lawrence får stå för Irinas moraliska jag, Ramsey för hennes skuggsida, den otrogna Irina hon aldrig trodde att hon skulle vara.

Shriver beskriver det just så olidligt som det kan vara: inte förenklat att någon är "otrogen" = gör fel och hoppas på att bli förlåten. Utan att någon blir förälskad i någon annan samtidigt som det första och fasta förhållandet fortgår med en oförstående partner som, då han inte tror att han är iakttagen, mer och mer ser ut som ett barn som blivit borttappat på Disney World. En partner som inte förstår vad han gör fel och som i hemlighet förtvivlar men inte vågar fråga, just för att han inte vill veta vad felet är.

De parallella världarna är briljant utförda, ofta sammanfaller händelser och repliker men där Irina säger en replik i den ena handlingen kan det vara Lawrence som uttalar samma replik i den andra. De två Irinorna firar samma jul, tittar på Snooker matcher där Ramsey deltar, blir nominerad till barnboksutmärkelser och upplever 11:e september, men beroende på vilken man hon väljer utfaller alla dessa händelser helt olika.

Men det är ingen moralisk historia, Irina blir inte nödvändigtvis lyckligare för att hon stannar med Lawrence, tvärtom skildras det hur underbar Lawrence är när hon lämnar honom, och hur kall och torftig han är när hon stannar kvar. Och sista kapitlet, kapitel 12, finns bara i en version, slutresultatet av Irinas val blir i långa loppet ungefär detsamma.

I boken skriver Irina en bilderbok för barn om en pojke som vill bli snookerspelare och hoppa av skolan. Historien delas i två: i en variant gör han just det och lyckas ganska bra, i den andra varianten lyder han sina föräldrar, går kvar i skolan och blir så småningom astronom i stället. I båda varianterna blir han ganska lycklig.

Och kanske är det bara detta som är budskapet i Shrivers bok: att man inte nödvändigtvis har ett öde, utan att någonstans, parallellt, levs de liv man valde bort.

Precis som hon sa i intervjuerna om "Vi måste prata om Kevin": att alla som har barn föreställer sig en värld där de inte har det, och att alla som inte har barn har en föreställning om hur dessa ofödda barn hade varit.

Här finns vissa brister. Just för att upprätthålla strukturen och symmetrin i de två parallella handlingarna har Shriver kanske lockats att göra karaktärerna något för lika varandra. Repliker och beteenden som flyttas mellan olika personer tar på ett sätt udden av karaktärernas unika personligheter, eftersom det antyds att alla människor reagerar likadant i givna situationer. Det råder också en viss förenkling när det gäller beskrivningen av kärleksrelationer, som om passion som går över till bråk och slentrian är "typiskt" för alla förhållanden.  

Men ändå skulle jag vilja säga att det är en av de bästa böcker jag har läst, den seglar rakt upp på min tio i topp eller till och med fem i topp-lista över största läsupplevelser någonsin.

ISBN: 0007258038