Double Fault - Lionel Shriver
Willy har spelat tennis sen hon var 4 år. Hon är tennis, lever tennis och identifierar sig helt och hållet med sina resultat som tennisspelare.
När hon träffar Eric Oberdorf, begåvad men oslipad tennisspelare som inte hållit i en racket innan han fyllde 18, finner hon för första gången sin like och de gifter sig.
Men Eric avancerar snabbt i den internationella rankningen medan Willy står mer still och till slut får en knäskada som definitivt suger spelglädjen och självförtroendet ur henne. Willy är slagen, aggressiv, olidligt avundsjuk och missunnsam medan Eric är bättre på allt, till och med på att vara snäll. Och Willy river äktenskapet i bitar.
Double Fault skrevs innan Vi måste tala om Kevin, men tematiken påminner om både den och Post Birthday World. Willy påminner om Eva och Irina. Konflikten mellan kärleken och självbevarandet finns där. Våldet finns. Här finns till och med några passager om att skaffa barn och skälen till det, nästan som en förstudie till "Kevin".
Shriver väjer aldrig för att beskriva människors mest själviska, skamfulla beteende. Hon slätar aldrig ut, vill inte "runda av" som Franklin i "Kevin", utan dyker med huvudet före in i våra mest primitiva viljor och drifter. Visst är Willy bitvis osympatisk men hon är ärlig och absolut inte orimlig. Som läsare är det lätt att förstå henne. De kritiker som menar att både hon och Eric är så odrägliga att man inte kan engagera sig i dem hycklar nog. För vem kan helhjärtat glädja sig åt andra när man själv ligger på botten och har förlorat det man älskat mest?
Den tolkning av innehållet som ligger närmast till hands är kanske den typiskt amerikanska, lätt manschauvinistiska: så här går det med äktenskapen nu när allt fler kvinnor ska göra karriär.
Eller lite mer välvilligt feministiskt: varför är det så svårt att sympatisera med Willy, är det för att hon är kvinna? Hade läsaren haft mer förståelse om hon var mannen i äktenskapet, och i sitt misslyckande även förlorade sin manlighet? Och om könet nu ska vägas in i tolkningen, är det inte än värre för Willy som alltid prioriterat sin karriär, som gjort så mycket uppoffringar just för att inte bli en vanlig hemmafru, att bli just det, en fru till en känd tennisspelare, en tennisfru som lever för de små glädjeämnena medan hennes man briljerar inom just det område som tidigare har definierat henne som person.
Eller man kan göra större tolkningar:
Vem är Willy, om hon inte längre är tennis? Kan hon annat än förrakta Eric som fortfarande älskar henne när hon inte längre presterar? Vad är identitet och går det att bli någon annan?
Vad är kärlek och är den så gränslös att det går att glädjas åt den andre oavsett omständigheterna? Och går det att ingå i en sådan tvåsamhet att man på riktigt tar del, är del av den andres framgångar? Eller är det i alla parförhållanden en kamp, nästan en slags fiendskap?
I inledningen spelar Willy tennis med en oerfaren spelare, Randy, och slår honom med råge:
Emerging from his towel, Randy grumbled, "I've been hustled."
"There was no money on the line", she chided.
"There's always something on the line," he said brusquely, "or you don't play."
Jag tror det är detta som är bokens budskap, att man kan säga att något är lekfullt och kärleksfullt, men i botten ligger tävlingen ändå. Ett par kan aldrig spela i samma lag, kan aldrig helt och hållet vara på samma sida, för då spelar man inte längre. Något måste stå på spel.
Precis som Shrivers andra böcker går det att fundera på Double Fault i det oändliga. Det är oroande njutningsfull och förkrossande läsning på samma gång. Dessutom finns här minst hundra meningar som är så bra att man vill citera dem. Som här: "Despite overwhelming evidence that both true love and domestic balance of power were myths, Willy still believed in the possibility of an ardent, lasting union between equals, much as many religious skeptics still kept faith in an afterlife because the alternative was too unbearable.?
Just nu känns allt annat fegt och ytligt och slarvigt skrivet.
ISBN: 1852424907