Bläckhjärta - Cornelia Funke
Inspirerad av Philip Pullmans Mörka materia-trilogi kastade jag mig över Cornelia Funkes Bläckhjärta som skulle vara magisk barnfantasy som handlar om böcker.
Det verkade ju spännande, och framsidan var fin, boken dryga 500 sidor lång, med ett rött bokmärkessnöre i ryggen. Handlingen kretsar kring Meggie, hennes pappa Mo, förmågan att läsa fram figurer ur böcker och boken Bläckhjärta. Dessutom börjar varje kapitel med ett citat från en känd barnbok. Så jag väntade mig något i Pullmans stil, med inslag av Michael Endes Den oändliga historien, som också handlar om att gränsen mellan bok och verklighet suddas ut.
Men Bläckhjärta var en besvikelse. Det är bovar, och eldslukning och älvor, och gamla böcker. Men språket är torftigt och handlingen saknar djup. Kanske är det bara för barnsligt. Pullmans böcker är så invecklade att även en vuxen kan bli utmanad och få några nya tankar. Bläckhjärtat ett betydligt mer lättsmält äventyr, förutsägbart och tillrättalagt. Alla får vad de förtjänar, och det som ska vara spännande: att bli tillfångatagen och rymma, drar ut över hundratals sidor medan man uttråkat väntar på den dramatiska upplösningen.
Sen tycker jag att citaten är onödiga. På sina ställen är de välvalda. Det är väl tänkt att de ska locka barnen till att utforska de citerade böckerna. Men till 59 kapitel har Funke bara citerat 40 böcker och många av de har samma författare. Ur blandbandssynpunkt är det inget vidare. Idelaet vore väl 59 böcker, och helst lika många författare. Det verkar lite som att Funke inte har läst tillräckligt många böcker någonsin. Astrid Lindgren citeras ofta, men de flesta citaten kommer från Kalle Blomvist, som inte direkt är en av Astrids bästa böcker. Citaten är inte språkligt briljanta, de tillför heller inte något nytt till handlingen. Visserligen kan man alltid se sambandet mellan citatet och kapitlet, men även om man har läst de citerade böckerna, tillför inte dessa samband speciellt mycket.
Det här får mig att tänka på inspiration. Kanske är det bäst att alltid inspireras av det som är svårare och mer renodlat än det man själv gör. Alltså att man inspireras av det som kom först. Till exempel så här: Joni Mitchell var en av de första som gjorde bra kvinnlig singer-songwritermusik. Kate Bush kom senare, kanske lyssnade hon på Mitchell men hon lät helt unik. Sen inspirerades Tori Amos av Kate och Joni och gjorde också bra musik. Sen kom det massa tjejer och lyssnade på Tori Amos och gjorde musik som lät lite som hennes, och det blev mest trist. Bright Eyes är tydligt inspirerade av Bob Dylan, men det vore trist med ett band som försöker låta som Bright Eyes.
Philip Pullman är tydligt inspirerad av William Blake, och citerar honom flitigt i Bärnstenskikaren. Och även om Pullman aldrig kommer att få samma status som Blake så har han siktat högt, och gjort något bra.
Men Funke citerar andra barnboksförfattare och en hel del böcker som inte är så tänkvärda från början. Skattkammarön till exempel, som mest är ett enbottnat äventyr. Tsatsiki-böckernas författare Moni Nilsson-Brännström citeras flera gånger. Och så vidare. Inget fel, men det blir lite som att hitta sin egen soul-stil bara genom att lyssna på Mary J Blige och Angie Stone.
Men kanske är jag onödigt kritisk, kanske är jag bara för gammal för Bläckhjärta.
ISBN: 91-7299-071-6
Liege & Lief - Fairport Convention
Liege & Lief kom redan 1969, och då var jag inte ens född. Men jag upptäckte den 1993, och den är fortfarande en av mina bästa skivor. En av de få skivor jag köpte som CD fast jag redan hade den på vinyl.
Alla utom en sång är traditionella brittiska folksånger. Och Richard thompson spelar fantastisk gitarr. Sandy Denny sjunger. Det finns ingen som kan sjunga folkmusik som hon gjorde. (Hon dog redan 1978.) Vacker röst med känsla för varje dramatisk fras. Reynardine och farewell Farewell är vackra och stämningsfulla. Tam Lin är inte särskilt varierad, men passionerat sjungen och underbar. Och Crazy Man Michael är en kryptisk saga.
Men min absoluta favorit är Matty Groves. Jag och min kompis satt i timmar för att ta ut texten: slog i lexikon, spelade in låten på band för att kunna sitta och spela och pausa, sen spola, spela, pausa, gissa, om och om igen. Det var innan man kunde slå upp varenda sångtext på Internet. Och lite engelska lärde jag mig på samma gång. Till slut kunde jag ju hela sången utantill, och kan den än.
Matty Groves är en gruvlig historia. Om Lord Arnolds fru som går till sängs med unge Matty när Lorden är borta. Men tjänaren skvallrar och innan solen gått upp står Lord Arnold själv vid sängkanten och vill ha en förklaring.
Det spännande är att jag har hört denna sång i flera versioner, med Fairport Convention så klart, men också med Joan Baez och Francis James Child. Och de tre versionerna är helt olika. Lord Donald heter Lorden i en alternativ version, Lord Arlen i den andra. Och deras karaktärer skiftar. I Fairport Conventions version är Lorden oerhört ädel, medan Matty mest verkar barnslig och feg. I andra versioner är det Lorden som är den onda. En god och välformulerad berättelse är det i alla fall. En murder ballad som överglänser Nick Caves nyskrivna alster.
A holiday, a holiday, and the first one of the year
Lord Arnold's wife to the church did go, the Gospel for to hear
And when the meeting it was done, she cast her eyes about
And there she spied little Matty Groves, walking in the crowd
"Come home with me little Matty Groves, come home with me tonight
Come home with me little Matty Groves, and sleep with me till light."
"Oh I can't come home and I won't come home, to sleep with you tonight
By the rings on your fingers I can tell, you are Lord Arnold's wife."
"What if I am Lord Arnold's wife, he is not at home
He's away in the far cornfields, he's bringing the yearlings home."
A servant who was standing by, hearing what was said
Swore Lord Arnold he would know before the sun had set
And in his hurry to carry the news, he bent his breast and ran
And when he came to the broad mill stream, he took off his shoes and swam
Little Matty Groves, he lay down and took a little sleep
And when he woke Lord Donald was standing at his feet
Saying "How do you like my feather bed, and how do you like my sheets
And how do you like my lady gay who lies in your arms asleep?"
"Oh it's well I like your feather bed, better I like your sheets
Best of all I like your lady who lies in my arms asleep."
"Get up, get up," Lord Arnold cried, "get up as quick as you can
For they'll never say in England that I killed a sleeping man."
"Oh I can't get up, I won't get up, I wouldn't get up for my life
For you have two long beaten swords, and I not a pocket knife."
"It's true I have two beaten swords, and they cost me deep in my purse
But you shall have the better of them, and I will use the worse
"And you shall strike me the very first blow, strike it like a man!
For I will strike the very nex blow, I'll kill you if I can."
So Matty struck the very first blow, and he hurt Lord Arnold sore
Lord Arnold struck the very next blow, and Matty struck no more
And then Lord Arnold he took his wife, and set her on his knee
Saying "Who do you like the best of us now, your dead Matty Groves or me?"
And then up spoke his own dear wife, never heard to speak so free
"I had rather a kiss from dead Matty's lips than you and your finery."
At that Lord Arnold he did jump up and loudly did he bawl
He struck his wife right through the heart and pinned her against the wall
"A grave, a grave," Lord Arnold cried, "to put these lovers in
But bury my lady at the top, for she was of noble kin."
Brittisk folkrock
i söndags var jag på en föreställning med barockmusik. Och det framfördes en del sånger på engelska och så kom ihåg min förkärlek för Fairport Convention och John Renbourn Group. Spröda kvinnoröster som sjunger om maidens på shores, och om otrohet och ond bråd död. Och om förföriska förtrollade väsen som bor i slott.
Ovan nämna grupper kompletterade dessutom med moderna instrument och fint gitarrspel. Jag får återkomma om detta, med konkreta sångtips.
Ovan nämna grupper kompletterade dessutom med moderna instrument och fint gitarrspel. Jag får återkomma om detta, med konkreta sångtips.
Blandband igen
Det där med låtordning är viktigt. Nu har jag en iPod Shuffle, vilket förkastar allt vad låtordning heter, eftersom alla sånger alltid kommer i slumpvis ordning. Dessutom brukar jag ha musik från uppåt 15 skivor blandat i den, så det blir ingen helhet överhuvudtaget.
Men förr, när man gjorde blandband var låtordning viktigt. Och samband mellan sånger. Skulle man sortera efter genre, efter skivbolag, efter artist? Min favorit var att göra en sida med kvinnliga sångare och en med manliga. Sen när övervikten mot de kvinnliga blev alltför stor i min skivsamling, fick jag försöka med nya system. Två sånger av varje artist/band i rad var bra, men besvärligt när någon bara hade gjort en riktigt bra sång. På blandbandens tid var det lite speciellt med tidstumparna på slutet av bandsidorna. När sista sången spelats in och det var två minuter kvar på bandet. Skulle man ta med en halv sång? Eller hade man ett lager korta sånger som gick att passa in? Ja så klart. Men ibland föll tvåartistsregeln på detta sätt.
Och det är bra att varva pigg musik med ledsen. Och att inte lägga många långsamma ledsna sånger på slutet av en bandsida, för då finns risken att man tröttnar och vänder på bandet innan det är färdigt och så missar man de första sångerna på andra sidan.
Det jobbigaste var nästan när man spelade in en hel skiva på band, och så var skivan alldeles för kort, så det blev mängder av plats kvar. Kanske var det den första anledningen till att jag började köpa singlar med exklusiva B-sidor; för att kunna spela in de där, i pauserna av tystnad.
(Kristin Hersh har gjort många bra korta sånger, för den som vill blandbanda!)
Låtordning är viktigt på skivor också. En feg kommersiell ordning ser ut så här (för att locka den presumtiva köparen i skivaffären): 1. En fartfylld sång som man ska tycka om på en gång. Eventuellt blir den sedan andrasingel. 2. Hitten. Så att lyssnaren i skivbutiken genast ska komma ihåg anledningen till att han/hon var intresserad av skivan från början. Sen följer några fler sånger som skivbolaget tror att lyssnaren kommer gilla. Och allra sist på skivan kommer ofta lite smalare musik, sånt som artisten själv velat göra, till exempel flirtar med andra genrer och långsamma sånger.
Titta hemma! Låt nummer två är ofta skivans hit. Tänk bara på Blurs Song 2! Där säger de ju precis vad det handlar om.
En riktigt feg låtordning, om det gäller för skivbolaget att prångla ut en skiva av en artist från en talangtävling på TT, eller ett uppenbart one-hit-wonder, är när hitten kommer först. Då är väl förhoppningen att köparen lyssnar på den och bestämmer sig omedelbart innan han/hon har hunnit höra de andra sångerna.
Men idealet är väl att man sätter ihop skivan som ett perfekt avvägt blandband. Där varje sång naturligt avlöser den förra och där de tillsammans bildar en helhet som förhöjer varje enskilt spår.
Djävulen bär Prada - Lauren Weisberger
Lauren Weisberger jobbade ett år som assistent till Anna Wintour, chefredaktör för Vogue och modevärldens värsta bitch enligt ryktet.
Nu har hon skrivit en bok om Andrea, som ska jobba som assistent till Miranda Priestly, chefredaktör för Runway och modevärldens värsta bitch. Och ja, det finns förmodligen ett samband.
(Det här är alltså en bok om att jobba. Det låter lite tråkigt, men kan vara väldigt underhållande. flera gånger under läsningen påminns jag om en annan bra bok, Amélie Nothombs Underkastelsens sötma, om en fransk flicka som arbetar i Japan och upplever den ena kulturkrocken efter den andra. ISBN: 9185063002)
Miranda är vidrig, och kommer med helt orimliga krav. Hennes varma frukost beställs, levereras och kastas i omgångar så att Miranda säkert ska få en färsk frukost i precis det ögonblick hon behagar komma till kontoret. Hennes Kaffe latte som måste hämtas från ett kafé på taxiavstånd bort ska vara kokhett när det kommer fram annars får det hämtas nytt. Hon är konsekvent otrevlig. Hon ringer Andrea hundra gånger om dagen och tvingar henne att arbeta 14-timmarsdagar. Dessutom är det absolut förbjudet att äta i närheten av Miranda, eller att lämna telefonen en enda sekund. Svarar inte Andrea tillräckligt snabbt får hon en ironisk utskällning, svarar hon inte alls riskerar hon sparken. Detta leder till hemsk kissnödighet och hunger. Pojkvännen, bästisen och familjen blir lidande när Andreas fritid krymper till ingenting och hon förvandlas till ett magert vrak medan hon gör allt för att följa Mirandas nycker. Hon får boka restauranger och resor, utan att veta vilka restauranger och resor det ska vara, hon får skicka paket i privatchartrade plan, hon får boka om saker fast det egentligen inte går, hon får fjäska och hota för att få Mirandas vilja fram, hon får finna sig i en förnedrande slavbehandling inför modeller och filmstjärnor.
Men vid slutet av året hägrar kanske drömjobbet. Miranda är känd för att slussa sina assistenter vidare till vilka jobb de vill om de klarar ett år utan att få sparken.
Det här är roligt. Miranda påminner om Patsy i Absolutely Fabulous (Helt hysteriskt). Och i övrigt påminner omslag och miljöer och intriger om klassisk chick-lit, dessutom med en hel del mode och en del samtida kändisar som skymtar förbi. Johnny depp kommer fram och hälsar, Reese Witherspoon kastar huvudet bakåt och skrattar, och till och med Anna Wintour själv skymtar förbi. Och man fnissar och förfasar sig och undrar precis hur mycket som kan vara sant. Finns det verkligen så här bortskämda och rika människor?
Och boken är inte, tvärtemot vad många skrivit i sina bloggar, förutsägbar. Jag slukar kapitel efter kapitel, och undrar om Andrea kommer att klara av hela året. Och om ryktet stämmer, att hon kommer få hjälp att få jobb på New Yorker. Och om det kommer att hålla med den snälla pojkvännen Alex, trots att hon ideligen sviker honom och de aldrig hinner ses. Och trots att hon träffat den odrägliga och snygga Christian med en lock som faller ner i pannan. Det är faktiskt spännande, och jag tänker inte avslöja slutet här.
Nu har hon skrivit en bok om Andrea, som ska jobba som assistent till Miranda Priestly, chefredaktör för Runway och modevärldens värsta bitch. Och ja, det finns förmodligen ett samband.
(Det här är alltså en bok om att jobba. Det låter lite tråkigt, men kan vara väldigt underhållande. flera gånger under läsningen påminns jag om en annan bra bok, Amélie Nothombs Underkastelsens sötma, om en fransk flicka som arbetar i Japan och upplever den ena kulturkrocken efter den andra. ISBN: 9185063002)
Miranda är vidrig, och kommer med helt orimliga krav. Hennes varma frukost beställs, levereras och kastas i omgångar så att Miranda säkert ska få en färsk frukost i precis det ögonblick hon behagar komma till kontoret. Hennes Kaffe latte som måste hämtas från ett kafé på taxiavstånd bort ska vara kokhett när det kommer fram annars får det hämtas nytt. Hon är konsekvent otrevlig. Hon ringer Andrea hundra gånger om dagen och tvingar henne att arbeta 14-timmarsdagar. Dessutom är det absolut förbjudet att äta i närheten av Miranda, eller att lämna telefonen en enda sekund. Svarar inte Andrea tillräckligt snabbt får hon en ironisk utskällning, svarar hon inte alls riskerar hon sparken. Detta leder till hemsk kissnödighet och hunger. Pojkvännen, bästisen och familjen blir lidande när Andreas fritid krymper till ingenting och hon förvandlas till ett magert vrak medan hon gör allt för att följa Mirandas nycker. Hon får boka restauranger och resor, utan att veta vilka restauranger och resor det ska vara, hon får skicka paket i privatchartrade plan, hon får boka om saker fast det egentligen inte går, hon får fjäska och hota för att få Mirandas vilja fram, hon får finna sig i en förnedrande slavbehandling inför modeller och filmstjärnor.
Men vid slutet av året hägrar kanske drömjobbet. Miranda är känd för att slussa sina assistenter vidare till vilka jobb de vill om de klarar ett år utan att få sparken.
Det här är roligt. Miranda påminner om Patsy i Absolutely Fabulous (Helt hysteriskt). Och i övrigt påminner omslag och miljöer och intriger om klassisk chick-lit, dessutom med en hel del mode och en del samtida kändisar som skymtar förbi. Johnny depp kommer fram och hälsar, Reese Witherspoon kastar huvudet bakåt och skrattar, och till och med Anna Wintour själv skymtar förbi. Och man fnissar och förfasar sig och undrar precis hur mycket som kan vara sant. Finns det verkligen så här bortskämda och rika människor?
Och boken är inte, tvärtemot vad många skrivit i sina bloggar, förutsägbar. Jag slukar kapitel efter kapitel, och undrar om Andrea kommer att klara av hela året. Och om ryktet stämmer, att hon kommer få hjälp att få jobb på New Yorker. Och om det kommer att hålla med den snälla pojkvännen Alex, trots att hon ideligen sviker honom och de aldrig hinner ses. Och trots att hon träffat den odrägliga och snygga Christian med en lock som faller ner i pannan. Det är faktiskt spännande, och jag tänker inte avslöja slutet här.
Nu får man se fram emot filmen, där Miranda ska spelas av Meryl Streep. Jag är säker på att hon kommer att vara perfekt brittiskt odräglig.
ISBN: 91-72-63726-9
ISBN: 91-72-63761-7
ISBN: 91-72-63726-9
ISBN: 91-72-63761-7
Bärnstenskikaren - Philip Pullman
Så har jag läst tredje delen i Pullmans trilogi om Den mörka materian. Det är en märklig samling böcker. Tydligen har Pullman kritiserat CS Lewis för att ha lurat i barn kristna budskap med sina Narnia-böcker. Pullman gör precis tvärtom.
Hans trilogi är utpräglat anti-religiös, och kyrkan och alla andra auktoriteter får sig några rejäla kängor.
I tredje boken rustas det för ett krig mot Gud (eller Auktoriteten som Pullman kallar honom) och Lyra och hennes vän Will blir nyckelpersoner i dramat. Lyra är förutbestämd att bli den nya Eva, men kommer hon att motstå sin frestelse och vad kommer den att bestå av? Här presenteras också fantasifulla nya världar och gåtan med stoftet klaras äntligen ut.
Som i de tidigare böckerna finns här mängder med lån från mytologi, kristendom, och klassiska verk. I efterordet nämner Pullman Miltons Paradise Lost och William Blake som stora inspirationskällor. Dessutom inleds varje kapitel med utdrag ur dikter och andra verk av kända och ofta klassiska författare.
Jag blir också påmind om böckerna Djävulen och Gud av Mare Kandre (där Gud är en självgod tjockis utan medlidande och djävulen är sympatisk och ful), och, faktiskt, Djävulens frestelser i Anne Rices vampyrserie, som är oväntat tänkvärd (Lestat får höra skapelseberättelsen i modern och djävulsvänlig form).
Pullmans version av den religiösa historien känns stundtals dåligt underbyggd. Jag kan tycka att det övergripande budskapet är oklart. Will och Lyra dödar och räddar, de ljuger för att lyckas med sina uppdrag men är oerhört rättfärdiga när det gäller löften till personer de tycker om. Det känns lite som en gammal vikingmoral där styrka och list värdesätts, medan Jesus kärleksbudskap aldrig ens nämns i boken. Samtidigt presenteras en del intressanta tankar och berättelsen lämnar mig inte oberörd.
Dessutom är det en barnbok som inte väjer för olyckliga händelser, och som läsare är man aldrig säker på att det kommer att sluta lyckligt. Och det är ett tårdrypande slut, även om det finns spår av hopp om man läser noga.
Sammantaget är trilogin ovanligt läsvärd, med den stora fördelen att den blir bättre och bättre för varje bok. Den kan faktiskt tävla med de riktigt stora i fantasy-genren, som CS Lewis och JRR Tolkien, och min tro är att den också skulle växa vid en andra genomläsning. Den genomläsning där man vet hur det går och kan fokusera på sensmaoralen och de magiska världarnas eget regelverk.
ISBN: 9127112020
Hans trilogi är utpräglat anti-religiös, och kyrkan och alla andra auktoriteter får sig några rejäla kängor.
I tredje boken rustas det för ett krig mot Gud (eller Auktoriteten som Pullman kallar honom) och Lyra och hennes vän Will blir nyckelpersoner i dramat. Lyra är förutbestämd att bli den nya Eva, men kommer hon att motstå sin frestelse och vad kommer den att bestå av? Här presenteras också fantasifulla nya världar och gåtan med stoftet klaras äntligen ut.
Som i de tidigare böckerna finns här mängder med lån från mytologi, kristendom, och klassiska verk. I efterordet nämner Pullman Miltons Paradise Lost och William Blake som stora inspirationskällor. Dessutom inleds varje kapitel med utdrag ur dikter och andra verk av kända och ofta klassiska författare.
Jag blir också påmind om böckerna Djävulen och Gud av Mare Kandre (där Gud är en självgod tjockis utan medlidande och djävulen är sympatisk och ful), och, faktiskt, Djävulens frestelser i Anne Rices vampyrserie, som är oväntat tänkvärd (Lestat får höra skapelseberättelsen i modern och djävulsvänlig form).
Pullmans version av den religiösa historien känns stundtals dåligt underbyggd. Jag kan tycka att det övergripande budskapet är oklart. Will och Lyra dödar och räddar, de ljuger för att lyckas med sina uppdrag men är oerhört rättfärdiga när det gäller löften till personer de tycker om. Det känns lite som en gammal vikingmoral där styrka och list värdesätts, medan Jesus kärleksbudskap aldrig ens nämns i boken. Samtidigt presenteras en del intressanta tankar och berättelsen lämnar mig inte oberörd.
Dessutom är det en barnbok som inte väjer för olyckliga händelser, och som läsare är man aldrig säker på att det kommer att sluta lyckligt. Och det är ett tårdrypande slut, även om det finns spår av hopp om man läser noga.
Sammantaget är trilogin ovanligt läsvärd, med den stora fördelen att den blir bättre och bättre för varje bok. Den kan faktiskt tävla med de riktigt stora i fantasy-genren, som CS Lewis och JRR Tolkien, och min tro är att den också skulle växa vid en andra genomläsning. Den genomläsning där man vet hur det går och kan fokusera på sensmaoralen och de magiska världarnas eget regelverk.
ISBN: 9127112020
I rosens namn
Nej jag har aldrig läst boken. Jag har börjat på den, men inte fastnat. Men Umberto Eco som har skrivit den verkar vara intressant och vis. Så jag ska försöka igen. Berättelsen innehåller allt man kan önska sig. Mord, kärlek, munkar, medeltid, mysterium och inte minst hemliga bibliotek. O lycka.
Och filmen kan man se många gånger. Sean Connery har mörk röst och är oändligt listig. Christian Slater är söt, och alla munkarna sådana utpräglade typer och så välspelade att de framstår som mallar till alla likande karaktärer i filmer som kommit efteråt.
Och så fick jag veta att Eidolon betyder "spegling" på grekiska. Det förklarar ju Inger Edelfeldts val av namn till spegellandet i Skuggorna i spegeln, som jag skrev om nyligen. Bara en sån sak.
Sen att det blir lite krångligt med alla munkar och hur morden egentligen gick till (snabbt återberättade i efterhand på klassiskt Agatha Christie manér) gör ingenting.
Och filmen kan man se många gånger. Sean Connery har mörk röst och är oändligt listig. Christian Slater är söt, och alla munkarna sådana utpräglade typer och så välspelade att de framstår som mallar till alla likande karaktärer i filmer som kommit efteråt.
Och så fick jag veta att Eidolon betyder "spegling" på grekiska. Det förklarar ju Inger Edelfeldts val av namn till spegellandet i Skuggorna i spegeln, som jag skrev om nyligen. Bara en sån sak.
Sen att det blir lite krångligt med alla munkar och hur morden egentligen gick till (snabbt återberättade i efterhand på klassiskt Agatha Christie manér) gör ingenting.
Typografisk handbok - Christer Hellmark
Typografi är intressant. Anfanger är fina. I Philip Pullmans Bärnstenskikaren som jag läser nu inleds varje kapitel med en liten svart ruta med några rader ur en dikt. Eller så kan man inleda varje kapitel med fem ord som kapitäler. Eller anfanger: en jättestor snirklig bokstav högst upp till vänster på sidan.
Och vad är en ligatur? Jo två tecken som gjutits på samma stycke bly för att få perfekt avstånd. Och mellan blyet men före datorerna använde man gnuggisar för att få precis rätt symmetri mellan bokstäverna.
Och serifer är de små fötterna längst ner på bokstäverna som finns där för att det ska vara lätt för ögat att följa raden. Sans betyder "utan" på franska, så typsnitt utan serifer heter sans-serifer. Fint va!
Christer Hellmark har skrivit en bok om allt detta och oändligt mycket mer.
ISBN: 91-7324-609-9
Och vad är en ligatur? Jo två tecken som gjutits på samma stycke bly för att få perfekt avstånd. Och mellan blyet men före datorerna använde man gnuggisar för att få precis rätt symmetri mellan bokstäverna.
Och serifer är de små fötterna längst ner på bokstäverna som finns där för att det ska vara lätt för ögat att följa raden. Sans betyder "utan" på franska, så typsnitt utan serifer heter sans-serifer. Fint va!
Christer Hellmark har skrivit en bok om allt detta och oändligt mycket mer.
ISBN: 91-7324-609-9
Skam - Karin Alvtegen
Karin Alvtegen är bra på ett underligt sätt. Förutom en del lyckade formuleringar är språket mest rättframt och lättläst, knappast vackert. Och logiken är det sådär med.
Men hennes böcker är så spännande! Sida efter sida slinker ner, som lösgodis en dag när man har lågt blodsocker. Välbekanta knep: parallella handlingar och cliffhanger-avslutningar i varje kapitelslut. Och en psykologisk trovärdighet som känns bekant från deckarvärlden. För att kunna sluta läsa bör man lämpligast bryta mitt i en sida för att inte ryckas med och läsa vidare till nästa kapitel.
Skam heter boken och det är det den handlar om. I två parallellhandlingar figurerar Monika, en framgångsrik läkare som bär på en skuld från barndomen, och Maj-Britt som är gravt överviktig och inte har varit utomhus på åratal. Hon bär på skamkänslor från uppväxten i ett frireligiöst hem. Olika händelser gör att de blir påminda om sitt förflutna, och båda reagerar på sätt som gränsar till det olagliga. Och naturligtvis möts de till slut och då ställs allt på sin spets.
Spännande och fantasifullt är det till sista sidan, men ju längre fram i boken man kommer, desto mer osannolika verkar händelserna, och plötsligt avslutas boken, när det fortfarande är trådar som hänger kvar i luften, och logiska knutar som inte lösts upp. Kanske är det ett sätt för Alvtegen att lämna lite till fantasin eller också blev det helt enkelt omöjligt att avsluta inom logikens gränser.
Följden blir att man lite snopen slår igen boken och undrar var nästa kapitel ligger gömt. Men som sträckläsning på tåget eller stranden är det en utmärkt bok.
Isbn: 91-27-10941-0
Den skarpa eggen - Philip Pullman
Vad roligt, del två i Philip Pullmans serie är bättre än den första. Spännande och tänkvärd. Lyra träffar en pojke, Will, från ”vår” värld, och tillsammans färdas de i vår värld, Lyras värld, och en värld däremellan. (Det påminner om CS Lewis Min morbror trollkarlen, där de också hamnar i en värld mellan världarna.) Och de hittar den vassa eggen, vapnet som kanske kommer att avgöra ett krig mot Gud.
Boken är svår och grym, och det gör den oförutsägbar. Det är oklart vem som är ond och vem som är god, och våra hjältar Lyra och Will är inte direkt några Kulla Gullor, mer som unga krigare. Deras vänner dör omkring dem, och det är svårt att veta vilka de bör vara lojala mot. Men mer och mer av Stofts natur avslöjas, och mysterierna får en efter en sina förklaringar.
Har börjat på del tre, och får skriva ett slutligt omdöme över trilogin när den är färdigläst.
Har börjat på del tre, och får skriva ett slutligt omdöme över trilogin när den är färdigläst.
ISBN: 9127112004
Evighet - Carola
Så vann Carola schlagerfestivalen. Och även om sången är sådär och schlager inte är mitt stora intresse, känns det lite roligt. Barnet inom mig älskar fortfarande Carola som hon var när hon sjöng Främling.
Och är det inte konstigt hur en besatthet av Carola utvecklades till en besatthet av vackra kvinnliga röster? Nästa idol var Sinéad O'Connor, och sen kom alla de andra hundratals vackra röster jag har i skivsamlingen.
Eller är det tvärtom: Att jag tyckte om Carola för att jag kände på mig att det fanns liknande vuxenartister jag skulle tycka om i framtiden?
Och är det inte konstigt hur en besatthet av Carola utvecklades till en besatthet av vackra kvinnliga röster? Nästa idol var Sinéad O'Connor, och sen kom alla de andra hundratals vackra röster jag har i skivsamlingen.
Eller är det tvärtom: Att jag tyckte om Carola för att jag kände på mig att det fanns liknande vuxenartister jag skulle tycka om i framtiden?
I alla fall är det spännande att hon ska få sjunga i Aten. Carola och Grekland på samma gång. Lika mysigt och nostalgiskt som Piggelin och Syster Yster.
Brokeback Mountain
Det är konstigt hur man bedömer filmer och vad förväntningar gör med dem. Som om förväntningar i relation till hur filmerna verkligen är utgör basen för ett omdöme.
Ser jag en film jag inte ens känt till kan jag anse den mycket bra, bara för att den överträffar förväntningarna. Och tvärtom.
Brokeback Mountain är en film jag velat se länge. Den enda filmen kanske, som jag just nu velat se på bio. En Broarna i Madison County, med yngre människor, försedd i cowboymiljö, kritikerhyllad och stämningsfull liksom. Och jag tyckte om Ang Lees och Crouching Tiger, och hans version av Stolthet och fördom. Och Ice Storm om obehagliga nyckelpartyn och ångest, var en briljant film.
Och Brokeback Mountain är ju en bra film. En sorglig kärlekshistoria mellan två män som inte kan få varandra i en intolerant machokultur. Heath Ledger, Jake Gyllenhaal och Michelle Williams, som man annars bara sett i ungdomsfilmer, och (Dawson’s Creek!), gör djuplodande porträtt av människor på gränsen till förtvivlan. Bara det är ju fascinerande, att plötsligt se skådespelare som tidigare känts så lättviktiga, i blodigt allvarliga roller. Och alla spelar bra. Till och med det obligatoriska åldrandet på 20 år, känns uthärdligt trovärdigt. Och det är fint med omöjlig kärlek, och skönt att få gråta, även om Ennis Del Mar (Heath Ledger) ibland känns så stel och osympatisk att man tycker att han förtjänar att vara olycklig. Och fotot är urtjusigt.
Så ja, en jättebra film. Men mina förväntningar levde den inte riktigt upp till ändå. Kanske är den alltför traditionellt berättad, kanske har jag som betraktare lite för mycket distans till karaktärerna. Kanske kändes filmen lite för färdig på slutet. Vi får veta hur det går med allting, och när eftertexterna rullar är det inte så mycket mer att fundera på.
Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar filmen. Det gör jag. Och har jag rätt i mina fördomar tror jag att det kan vara en viktig film för Amerika, (även om de som mest borde se den, inte kommer att våga se den). Så med lite nerskruvade förväntningar blir det nog bra.
Vackra flickors lott och Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander Mccall
Det finns sex böcker om damernas detektivbyrå. Och egentligen kanske det bara hade behövts en. Men det är trevligt att läsa om feta damer som dricker te, och som alltid vet vad som är rätt och fel. Och det är hemtrevligt att läsa om människor som är sällsynt väluppfostrade och säger saker som: ”Ni har varit mycket vänlig. Jag hoppas att ni är mycket lycklig.” Det är mysböcker och tröstböcker, böcker som säger att det finns rättvisa och att allt ordnar sig bara man är snäll. Nu har jag läst trean och fyran i serien.
I Vackra flickors lott får Mma Makutse, detektivsekreteraren med fläckig hy och tjocka glasögon, en större roll, när hon ska hjälpa till att välja en värdig vinnare i tävlingen Miss Beauty and Integrity. Och Mr J.L.B. Matekoni blir deprimerad.
I Kalaharis skrivmaskinsskola för män öppnar Mma Makutse en skrivmaskinsskola, och blir förälskad i en av deltagarna. Och detektivbyrån får konkurrens av en annan detektivbyrå med en skrytsam ägare.
Det är underligt att böckerna verkar på samma gång mycket visa och mycket onyanserade. Ibland får problem överdrivet enkla lösningar, och ibland är det som att författaren glömmer bort vissa trådar i historien. När Mr J.L.B. Matekoni blir deprimerad kureras han enkelt av medicin. Att han har djupa skuldkänslor för något bortförklaras med att sådant tillhör sjukdomen depression, men att han är en så god människa att det omöjligt kan finnas något verkligt att skämmas för. Mycket riktigt hjälper medicinen utan någon terapi.
Och skönhetstävlingen avgörs lätt eftersom tre av finalisterna är dåliga flickor och en är godheten själv. Och så vidare.
Undantag finns, ett fåtal karaktärer har både goda och dåliga sidor, och det händer att det inte är helt glasklart om man ska berätta om en otrohet till exempel. Men sammantaget är det en okomplicerad värld som beskrivs. Och kanske är det just det som gör böckerna sådär mysiga och sagoaktiga.
ISBN: 9177153634
ISBN: 9177153642
Blandband
Blandband är en bra sak. Brända skivor är kanske egentligen bättre, bättre ljudkvalitet, och inga tomma stumpar i slutet av varje sida, eller ännu värre, avklippta låtar.
Men min tidiga musiksmak utvecklades ur blandband, innan det fanns internet. När det fortfarande kändes spännande när man fick gratis musik i NME-tidningar, och ännu mer spännande när någon man kände hade suttit och spelat in i realtid, precis de sånger de trodde att man skulle tycka om, och handskrivit ner sångtitlarna i fodralet, och kanske till och med klippt en bild ur en tidning för framsidan.
Jag hade ett fint blandband från London, med Tori Amos Cornflake Girl tätt följd av Kristin Hershs Your Ghost. Bandet försvann på en resa, men idoler blev de ändå, och jag vill alltid höra de två spåren i den ordningen nu.
Jag hade ett fint blandband från London, med Tori Amos Cornflake Girl tätt följd av Kristin Hershs Your Ghost. Bandet försvann på en resa, men idoler blev de ändå, och jag vill alltid höra de två spåren i den ordningen nu.
Och en annan gång på Kreta fick jag låna ett band med This Mortal Coil och Nico. Detta ledde till en tio år lång besatthet vid 4AD, skivbolaget med de finaste skivomslagen och den mest kryptiska musiken (bland annat ovan nämna Kristin Hersh).
Sen fick jag ett handmålat kassettband, med Mazzy Star, Julian’s Treatment och Robyn Hitchcock. Det ligger nog på vinden, men jag har köpt Julian’s Treatment skivan. En märklig konceptskiva med en saga om prinsessor, blå kvinnor, och en ond kvinna i ett torn.
En annan gång fick jag ett band med The The och Red House Painters, med små dolda meddelanden i. Det tyckte jag mycket om.
Och när jag bodde i London hade en kompis ett blandband hon kallade Tigerblandning. Där fanns Language av Suzanne Vega och en märklig pratig och aggressiv sång som jag aldrig hittat sen. Bandet slarvades nämligen bort. Men så kom jag på häromdagen att jag kunde googla på texten. Och tänk! Det tog bara tio minuter att hitta den, det var Point It At Gran från en obskyr Robyn Hitchcock-skiva. Denna artist som känns helt okänd, men som jag tydligen lyckats fastna för på två olika blandband.
En utdöd konstform alltså, men en god sådan.
All I Want
All I Want är en jättefin DVD med Rufus Wainwright. Lång dokumentär och live sånger och videosar. För mycket för att titta på allt på en gång.
Men jag såg hela dokumentären och extradokumentären. Och Rufus sjunger jättefint och har precis samma minspel som Martha. Och Elton John och en massa andra tycker att han är ett geni. Och han kunde sjunga rent redan när han var 17 månader gammal. Och ibland är han jättetjusig med sjuttiotalskläder och ibland ser han ut som en mycket ung och väluppfostrad och lite töntig pojke.
Och när man hört honom bli så lovordad och hört så mycket av hans musik, så blir man liksom lurad att tro att han verkligen är den största kompositören och musikern och sångaren någonsin. Och jag vill ladda hela iPoden med bara Rufus och allra helst vill jag att han ska sitta i min lilla lägenhet med sitt piano och kanske kan han intervjua mig och få till mina tankar i känslosamma sånger i sju oktaver och stora orkestrar och Martha i kören.
Eller så.
Det är verkligen en medryckande DVD.
Men jag såg hela dokumentären och extradokumentären. Och Rufus sjunger jättefint och har precis samma minspel som Martha. Och Elton John och en massa andra tycker att han är ett geni. Och han kunde sjunga rent redan när han var 17 månader gammal. Och ibland är han jättetjusig med sjuttiotalskläder och ibland ser han ut som en mycket ung och väluppfostrad och lite töntig pojke.
Och när man hört honom bli så lovordad och hört så mycket av hans musik, så blir man liksom lurad att tro att han verkligen är den största kompositören och musikern och sångaren någonsin. Och jag vill ladda hela iPoden med bara Rufus och allra helst vill jag att han ska sitta i min lilla lägenhet med sitt piano och kanske kan han intervjua mig och få till mina tankar i känslosamma sånger i sju oktaver och stora orkestrar och Martha i kören.
Eller så.
Det är verkligen en medryckande DVD.
Comfort of Strangers - bonus - Beth Orton
Om den vanliga skivan var lite av en besvikelse, var bonusskivan i den limiterade 2CD-versionen en positiv överraskning.
Den låter precis så spontan, demoaktig och äkta som den vanliga skivan vill vara.
Man hör när fingrarna gnisslar över strängarna och Beth Ortons röst låter helt nära i första sången What We Begin, och melodin är enkel utan flåsig refräng. On My Way Home är avslappnat sjungen, utan några röstakrobatiska uppvisningar, med en sentimental och svårtolkad text: If I had known I would have drunk you in a day, som påminner mig om Joni Mitchells A case of You. Och precis när den skulle kunna bli tråkig förändras melodin och sen förändras den igen, i någon slags oändligt nertonad variant av vers, stick och refräng. Ljuvligt.
I en alternativ version av Comfort of Strangers är M Ward med och sjunger med sin torra röst, och även om sången inte är en favorit är det roligt att höra båda låtskrivarna sjunga och M Wards stil skiner igenom tydligare här.
Och i covern Did Somebody Make a Fool Outta You, som är dryga två minuter lång och låter som om Orton är världens ledsnaste flicka på en liten caféscen, inspelad med kassetbandspelare, sjunger hon Did somebody run away with your heart? / Did somebody tear you all apart? men fortsätter med Come on and let yourself go / Don't think about it anymore / There's a whole lotta love in your heart. Som en sorgligare version av Dolly Parton's Bargain Store som jag alltid älskat.
Och Northern Sky låter som Dirty Three med Beth Orton. En besannad dröm.
Jag inser att detta verkar lite som kejsarens nya kläder: bara för att bonusskivan är ursvår att få tag på och dyr, så måste jag tycka att den är helt överlägsen. Ja jag kanske är lättlurad.
En märklig sak att det är så mycket kopieringsskydd på skivan att jag inte kunde överföra den till min mp3-spelare, eller ens spela den i datorn. Så efter all väntan och allt krångel blev jag tvungen att ladda hem den ändå. Skamligt och korkat av EMI.
Den låter precis så spontan, demoaktig och äkta som den vanliga skivan vill vara.
Man hör när fingrarna gnisslar över strängarna och Beth Ortons röst låter helt nära i första sången What We Begin, och melodin är enkel utan flåsig refräng. On My Way Home är avslappnat sjungen, utan några röstakrobatiska uppvisningar, med en sentimental och svårtolkad text: If I had known I would have drunk you in a day, som påminner mig om Joni Mitchells A case of You. Och precis när den skulle kunna bli tråkig förändras melodin och sen förändras den igen, i någon slags oändligt nertonad variant av vers, stick och refräng. Ljuvligt.
I en alternativ version av Comfort of Strangers är M Ward med och sjunger med sin torra röst, och även om sången inte är en favorit är det roligt att höra båda låtskrivarna sjunga och M Wards stil skiner igenom tydligare här.
Och i covern Did Somebody Make a Fool Outta You, som är dryga två minuter lång och låter som om Orton är världens ledsnaste flicka på en liten caféscen, inspelad med kassetbandspelare, sjunger hon Did somebody run away with your heart? / Did somebody tear you all apart? men fortsätter med Come on and let yourself go / Don't think about it anymore / There's a whole lotta love in your heart. Som en sorgligare version av Dolly Parton's Bargain Store som jag alltid älskat.
Och Northern Sky låter som Dirty Three med Beth Orton. En besannad dröm.
Jag inser att detta verkar lite som kejsarens nya kläder: bara för att bonusskivan är ursvår att få tag på och dyr, så måste jag tycka att den är helt överlägsen. Ja jag kanske är lättlurad.
En märklig sak att det är så mycket kopieringsskydd på skivan att jag inte kunde överföra den till min mp3-spelare, eller ens spela den i datorn. Så efter all väntan och allt krångel blev jag tvungen att ladda hem den ändå. Skamligt och korkat av EMI.
Comfort of Strangers - Beth Orton
Så kom den limiterade Beth Orton fram till slut. Och den är jättefin, med det bästa av två världar: ett tjockt och skrovligt pappersomslag, och inuti det ett vanligt plastfodral, med två skivor och ordentligt texthäfte.
Men musiken då? En besvikelse. Jag hade hört sångerna innan, och inte tyckt om dem så mycket, men jag hoppades ändå att det skulle komma ett ögonblick av klarhet när allting börjar bli beroendeframkallande bra.
Jim O’Rourke har producerat, och M Ward har varit med och skrivit sånger. Och precis som Cat Powers senaste spelades hela skivan in på rekordkort tid, två veckor. Spontant och äkta liksom. Som om vi fått titta in på sångernas skisser. ”A folk-gospel-soul record with a country tear dripping down its cheek” beskriver Orton det själv som.
Hon har själv sagt att hennes tre första skivor bildar en trilogi, och att denna hennes fjärde skiva är något helt nytt. Och det är ju sant. De tre första skivorna har en helt annan ljudbild. Även om Daybreaker är betydligt mer organisk än Trailer Park, med sina gästspel av Ryan Adams och Emmylou Harris, har den ändå samma välproducerade ljudbild. Mycket elektroniska ljudmattor, mycket stråkar, mycket reverb på en röst som ligger precis intill lyssnarens öra.
Comfort of Strangers däremot känns som ett hastverk. Och nu sitter det säkert någon musikkännare och skrattar och tycker att jag missförstått (och jag har inte lyckats hitta någon recension där detta påpekas), men såhär tycker jag att det låter: Som en skiva från 60-talet som ingen remastrat. Ljudet är oerhört lågt. På min stereo får man skruva upp volymen till rekordhöga siffror för att kunna lyssna på skivan överhuvudtaget. I min iPod shuffle, som jag laddat med hela Beth Ortons produktion för tillfället, är skillnaden i volym oerhört irriterande. Sångerna från de tre första skivorna, inklusive b-sidor och soundtrack-spår ligger på ungefär samma volym, men varje gång en sång från Comfort of Strangers kommer så får man vrida upp för att kunna höra den över huvud taget. Sen när en normal sång kommer efteråt får jag ont i öronen för att volymen står på max. Det är mycket underligt att en skiva från 2006 ska bete sig så.
Dessutom, och detta är nästan värre, känns det överlag dåligt mixat.
Det är som när jag försöker lyssna på Billie Holiday. Jag tycker om hennes röst och melodierna, men det är som om rösten dränks av musiken, och man måste skruva upp och fokusera för att överhuvudtaget kunna höra sången. Riktigt så illa är det inte med Comfort of Strangers, men skivan ger upphov till samma slags frustration. Beth Orton är känd för sin röst, men här är den nermixad så att man som lyssnare får en distans till henne och till hennes ord. I vissa spår låter det nästan tjatigt när hon drar ut på vokalerna så att de blir fyra stavelser långa. Och det är konstig, om man vill göra en skiva där melodier och röst står i centrum, att man då gör det så svårt att höra just denna röst.
Och plötsligt, utan alla de där en gång så trendiga triphopljuden och utan den där mäktiga ljudbilden av stråkar och utan den där mäktiga och perfekta rösten, så märks det att Beth Orton inte är någon fantastisk låtskrivare. Melodierna är stundtals tråkiga, och texterna är stundtals ytliga. ”Worms don’t dance /They haven’t got the balls” öppnar hon med i skivans första spår ”Worms”, och det är ju lite roligt, ja hela sången är en melodiös och fyndig pianosång, men något gripande mästerverk är det knappast.
Nu låter jag ju väldigt skeptisk, och det är ju så att ingen av de här sångerna kan mäta sig med mina gamla Orton-favoriter, men det finns positiva saker att säga om den också. Det är ju ändå Beth Orton, som jag tycker om, även om detta kanske är hennes minst bra skiva hittills.
Singeln Conceived påminner om Concrete Sky, singeln från förra skivan Daybreaker. Shadow of a Doubt är medryckande, och så tycker jag om Heart of Soul. Överlag är det en jämn skiva, där ingen sång är ovanligt bra eller dålig. Den passar (och jag tror knappt att jag skriver det här, för det brukar vara en förolämpning) bra som bakgrundsmusik på en middag. Det är synd bara att den inte känns färdig. Hade jag bytt till mig detta som en bootleg, eller en demoskiva med ”early drafts” hade jag kanske tyckt att alltihop var väldigt charmigt.
Det konstigaste är att jag tycker om minimalistisk musik. När Cat Power gör en sång där det låter som om hon sitter i ett badrum och provar ett piano för första gången, så tycker jag jättemycket om det. Och när det låter som om M Ward har spelat in hela sin skiva i en enda live tagning tycker jag att det blir magiskt. Men Comfort of Strangers känns minimalistisk på ett slarvigt och snålt sätt. Eller så har jag bara svårt att acceptera att saker förändras och att Beth Orton inte är någon triphopdrottning längre. Kanske kommer skivan plötsligt bli en favorit, vid 25:e genomlyssningen.
Och vem vet? När Daybreaker kom följdes den av en skiva till: ”The other side of Daybreak”, med ommixningar och nya sånger. Något liknande händer kanske här också.
Bonusskivan då? Jo, det är en helt annan historia. Den ska jag skriva om separat, jag tycker den förtjänar det.
Duktig pojke - Inger Edelfeldt
Ja det märks nog, jag är inne i en Edelfeldt-period. Jag har ju läst alla hennes böcker tidigare. Men så tycker jag om att läsa om.
Duktig pojke är Inger Edelfeldts debut, men mycket av hennes formula finns här redan: utanförskapet, självtvivlet, och på slutet ett hoppfullt brandtal för kärleken och livet. Duktig pojke handlar om Jim, en tystlåten och kuvad pojke med traditionella föräldrar. När han växer upp inser han att han blir kär i killar. Och trots att han försöker ”vara duktig”, ha flickvän, få bra betyg och på alla sätt passa in i mallen, måste han till slut revoltera.
Boken är från 1977, och det är slående hur attityder har förändrats sedan dess. Även om det säkert inte är lätt att komma ut idag heller, undrar jag om det är fullt så legitimt idag att peka ut homosexuella som perversa snuskisar. Och även om många fortfarande är kluvna till att homosexuella par ska få adoptera, har jag aldrig träffat någon som vill förbjuda homosexualitet helt och hållet. Jag såg Brokeback Mountain igår (som jag kommer att skriva om senare), och den filmen gör det än mer slående att vi har nått en lång bit på väg mot jämställdhet sedan 70-talet.
Duktig pojke är en fin barndomsskildring, och det är ett genidrag att inleda varje kapitel med ett stycke som Jims mamma skriver, där man tydligt kan se glidningen mellan hur en förälder uppfattat en viss situation, och hur barnet upplevt den. Och det är en fin kärleksskildring, med ett jämlikt och innerligt förhållande, olikt många av de dysfunktionella förhållanden Edelfeldt skildrat i senare böcker. Och det är en bok om att vara sig själv och att stå för den personen, även om jag kan tycka att den utvecklingen går lite overkligt fort i boken. Men det är skönt med ett lyckligt slut och en lycklig kärlek, i en annars något dyster bok. Och det är en imponerande debut.
ISBN: 91-20-06885-9
Finns det liv på Mars? : En vuxendomsbok - Inger Edelfeldt
Det är sant som en del säger att Inger Edelfeldt skriver samma roman hela tiden.
Den här gången handlar det om Joni, som är 45 år, och försöker leva vuxenliv, men är fast i charken på Vivo, och har hela garderoben full av skivor från när hon försökte göra musikkarriär men bara blev skuldsatt. Och så har hon en dotter, Mårran, som blev till efter en tillfällig förbindelse och inte har någon pappa.
Joni har tagit sitt namn efter Joni Mitchell och hon är besatt av musik. Ja på många sätt är hon fortfarande en tonåring, som vill bli sångerska, och som inte har några pengar, och som fortfarande är lite förälskad i David Bowie. Och hennes bästa vän från tonåren, Magdalena som tog livet av sig, spökar fortfarande för henne. Det är Inger Edelfeldts vanliga kontraster mellan vardagstristess och stor passion som sliter och drar i Joni. Men detta är ju en vuxendomsbok.
(Det är oerhört intressant hur Joni blir betraktad av kritikerna. De flesta nämner ”bohemisk tillvaro” och i en recension i Biblioteket i fokus (Bif-tidningen) står det präktigt att ”alla har troligen någon av den typen i sin bekantskapskrets” och ”Man orkar inte riktigt engagera sig i deras trassliga liv” medan DN menar att det är "svårt att säga att Joni är en udda figur, eller särskilt avvikande. Inte ens det faktum att hennes mamma är lesbisk och hennes pappa rehabiliterad narkoman gör henne ovanlig. Hon representerar snarare de två tredjedelar av folket som avviker från den sista tredjedelens fyrkantiga normalitetsdiktatur.” )Och så träffar hon Niklas på jobbet, som är en överdrivet normal vuxen. Det är inte den stora kärleken direkt, men något ”moget och realistiskt att bygga på”. För det är väl den typen av kompromiss man ska göra som vuxen, eller? Och Niklas dotter påminner om Magdalena, en musikälskande tonåring med färgat hår och svarta kläder. (Och påminner inte båda dessa flickor väldigt mycket om Arri från Skuggorna i spegeln?)
De stora frågorna om vad det är att vara vuxen ställs här. Och om hur mycket man ska kompromissa när det gäller kärlek. Och om hur man är en bra förälder. Och hur mycket har man rätt att förvänta sig av livet och vilka drömmar man ska ge upp.
Ja det är kanske sant att de här frågorna har ställts förut i Inger Edelfeldts böcker, och kanske får vi ungefär samma svar. Men det gör ingenting. Det är roligt och träffande, och mänskligt, och hoppingivande, och här och där blänker det till med poetiskt välskrivna rader som gör att allt det där lite löjliga med Joni förlorar betydelse.
Och det är roligt att läsa en bok med så mycket musikreferenser, speciellt när mycket av Jonis smak sammanfaller med min. Det är lösryckta citat av sånger som flätas in i vanliga textstycken. Min favorit är när Joni tänker ”I can be cruel. I don’t know why”, som kommer från en av Tori Amos bästa sånger. Och kapitelrubrikerna flirtar med kända låtnamn, precis som romanens namn. Till och med Rufus Wainwright blir omnämnd. Och en iPod mini, och en stulen mobil och en webbplats med musiklänkar. Och jag kanske är lättlurad men allt det där gör att romanen känns väldigt nutida, som om Inger Edelfeldts ”grundroman” hela tiden måste skrivas om för att angå oss just här och just nu. Och det gör den ju.
ISBN: 9113015419
Säng säng säng
Det är jobbigt att arbeta heltid. Och övertid. Och ibland ser jag nyförälskad ut bara vid tanken på min säng, klockan åtta på kvällen. Gjorde inte galenskaparna en ljuvligt sövande sång där de bara sjöng säng säng säng, sådär så man blir alldeles övertrött och fnittrig när man hör den?
Kallt rum och tunga täcken, och förträng alla tankar på att man ska upp klockan sex igen. Säng säng säng.
Kallt rum och tunga täcken, och förträng alla tankar på att man ska upp klockan sex igen. Säng säng säng.
Thread Bone Bare - Sarina Simoom
Det verkar som om det faktiskt är en som har hittat Paula Frazer och the Czars genom denna blogg. Då får jag väl inte undanhålla min största skatt på detta område längre: Sarina Simoom, ett annat Denver band som den snälla Chris Pearson (från the Czars) spelat med.
Skivan är nu svår att få tag på och varken band eller hemsida verkar existera längre tyvärr.
Men Jenna Herbst som sjunger och spelar fiol och gitarr är ett musikaliskt mirakel.
Sarina Simoom har spelat förband till Cat Power, och jämförs i vanlig ordning med Tori Amos, Kate Bush och så vidare, men har en unik röst och framtoning.
Det låter definitivt som 4AD-musik, underskön kvinnlig röst, svårdefinierad genre och ett känslomässigt och melodiöst utspel som får all radiomusik att verka tam och kraftlös. Fast texterna inte finns i fodralet, och jag själv aldrig engagerat mig i att lyssna in dem, känns det som om Jenna Herbst öppnar sitt hjärta i varje rad. Dessutom spelar hon fiol som en nertonad men fortfarande intensiv Warren Ellis (från Dirty Three och Nick Caves Bad Seeds). Kanske är det just därför jag inte velat ta reda på vad hon verkligen sjunger om. Det vore en sån besvikelse om texterna är banala.
I Hine Ma Tov har hon tonsatt en hebreisk bön. Just det påminner mig lite om Lalehs genreblandningar, och på ett sätt är det som om sarina Simoom förenar det som är orginellt och vackert med Laleh. Som om Thread Bone Bare är den skiva jag önskade att Laleh hade gjort när jag först läste om henne.
Skivan är nu svår att få tag på och varken band eller hemsida verkar existera längre tyvärr.
Men Jenna Herbst som sjunger och spelar fiol och gitarr är ett musikaliskt mirakel.
Sarina Simoom har spelat förband till Cat Power, och jämförs i vanlig ordning med Tori Amos, Kate Bush och så vidare, men har en unik röst och framtoning.
Det låter definitivt som 4AD-musik, underskön kvinnlig röst, svårdefinierad genre och ett känslomässigt och melodiöst utspel som får all radiomusik att verka tam och kraftlös. Fast texterna inte finns i fodralet, och jag själv aldrig engagerat mig i att lyssna in dem, känns det som om Jenna Herbst öppnar sitt hjärta i varje rad. Dessutom spelar hon fiol som en nertonad men fortfarande intensiv Warren Ellis (från Dirty Three och Nick Caves Bad Seeds). Kanske är det just därför jag inte velat ta reda på vad hon verkligen sjunger om. Det vore en sån besvikelse om texterna är banala.
I Hine Ma Tov har hon tonsatt en hebreisk bön. Just det påminner mig lite om Lalehs genreblandningar, och på ett sätt är det som om sarina Simoom förenar det som är orginellt och vackert med Laleh. Som om Thread Bone Bare är den skiva jag önskade att Laleh hade gjort när jag först läste om henne.
Sugar: kvinnan som kom ut ur mörkret - Michel Faber
Under skinnet (som jag skrev om nyligen) är den första boken av Michel Faber som är översatt till svenska. Sugar är hans andra. Två mer olika böcker är svåra att tänka sig.
Där Under skinnet utspelar sig i nutid och är en Science Fiction- historia, utspelar sig Sugar i 1800-talets London, och skulle snarare kunna kategoriseras som en historisk roman. Båda böckerna rör sig dock kring ämnen som mäniskans villkor och lika värde.
Det handlar om Sugar, en ung prostituerad kvinna i Londons slum, som träffar William Rackham, välbärgad arvtagare till ett parfymimperium. Sugar är intelligent och ambitiös, och snart börjar hon sin resa in i en annan klass, bara för att märka att kvinnans villkor är hårda också där. Rackhams fru, bror och barn spelar också sina roller, i denna märkliga historia.
Det tog Michel Faber 10 år att skriva boken, och det märks. Dels är boken 850 sidor lång, och dels känns den minutiöst researchad. Både Londons slum och överklass är detaljerat skildrade med allt från skyltfönstrens utformning till tidens matsedel.
Karaktärerna är nyanserade, men svåra att förstå. Trots att läsaren ofta får ta del av tankar och dagböcker framstår huvudpersonernas motiv som oklara. Kanske beror det på att historien utspelar sig i en tid där det människor resonerade annorlunda än i vår, och att Faber inte velat applicera en modern dramaturgi på sina karaktärer.
Resultatet är i alla fall att boken blir oförutsägbar. De 850 sidorna är knappast motiverade för bokens innehåll. Jag skulle kunna sammanfatta hela boken handling i ett fåtal meningar, och även om boken är lång slutar den så tvärt att det känns som att författaren blivit avbruten på sin kammare.
Men trots att persongalleriet och dramatiken är relativt sparsmakade och trots att man inte kommer någon av karaktärerna riktigt in på livet, läser man hypnotiserad vidare, springer bokstavligt talat andfådd bakom Sugar i smutsiga gränder, och undrar hur det ska gå.
Detta är också ett grepp Faber använder. Likt berättaren i gamla brittiska barnböcker kommunicerar han direkt med läsaren, som här på sidan 230 ”En värld därifrån österut går Henry Rackham också omkring på gatorna. (Vilken promenaddag detta är! Du hade aldrig kunnat ana hur frisk du skulle bli av att följa efter de här människorna, eller hur?)”
850 sidor tar så lång tid att läsa att man hinner förflyttas in i en annan värld, där man tycker att man känner lukten av rackhams tvålar och slummens stinkande gator, och upplever kylan i de dåligt tätade rummen på Mrs Castaway's bordell. Och på detta sätt är boken en läsupplevelse. Den sortens bok som man längtar efter när man går ifrån.
850 sidor tar så lång tid att läsa att man hinner förflyttas in i en annan värld, där man tycker att man känner lukten av rackhams tvålar och slummens stinkande gator, och upplever kylan i de dåligt tätade rummen på Mrs Castaway's bordell. Och på detta sätt är boken en läsupplevelse. Den sortens bok som man längtar efter när man går ifrån.
ISBN: 9176089363
Before... But Longer - The Czars
The Czars är ett underbart band, som är underligt underskattat, eller kanske bara okänt. Jag som oftast föredrar kvinnliga sångröster tycker att John Grant sjunger ljuvligt, Jeff Buckley ligger närmast som jämförelse. Aggressiv låter han hård, men sen veknar rösten till ren skönsång, smeksam som sammet, för att sedan glänsa till i en perfekt falsett.
Musiken är annars svår ett genre-bestämma, precis som på Tarnations skivor finns en flirt åt countryn, och att Paula Frazer dyker upp på flera spår ökar på det intrycket, men egentligen är det ganska traditionell vuxenrock, med kanske några fler effektpedaler än brukligt.
På denna skiva från 2000 är allt perfekt. Melodier att nynna på i varje spår, Val, Any Younger, Stay, Dave's Dream och Gangrene är Zippermouth är alla så bra att de kan framkalla gåshud. Men min favorit är nog Leavin' on Your Mind, där John Grant och Paula Frazer sjunger duett till varandra "Hurt me now, get it over, I will learn to love again". Sentimental och bitterljuv som sockrat gift. Är man det minsta intresserad av sorgliga kärlekssånger, med två himmelska röster i duett, bör man lyssna på den.
De senare skivorna når inte samma standard, och den senaste tappade jag intresset för snabbt. Men Before... But Longer är en riktig ädelsten att gräva fram.
Dessutom verkar de trevliga. Jag brevväxlade lite med basisten Chris Pearson i samband med att jag beställde deras skivor, och det visade sig att han var svenskättling. Han brände ner B-sidor och svåråtkomliga låtar och skickade med i skivpaketen.
Musiken är annars svår ett genre-bestämma, precis som på Tarnations skivor finns en flirt åt countryn, och att Paula Frazer dyker upp på flera spår ökar på det intrycket, men egentligen är det ganska traditionell vuxenrock, med kanske några fler effektpedaler än brukligt.
På denna skiva från 2000 är allt perfekt. Melodier att nynna på i varje spår, Val, Any Younger, Stay, Dave's Dream och Gangrene är Zippermouth är alla så bra att de kan framkalla gåshud. Men min favorit är nog Leavin' on Your Mind, där John Grant och Paula Frazer sjunger duett till varandra "Hurt me now, get it over, I will learn to love again". Sentimental och bitterljuv som sockrat gift. Är man det minsta intresserad av sorgliga kärlekssånger, med två himmelska röster i duett, bör man lyssna på den.
De senare skivorna når inte samma standard, och den senaste tappade jag intresset för snabbt. Men Before... But Longer är en riktig ädelsten att gräva fram.
Dessutom verkar de trevliga. Jag brevväxlade lite med basisten Chris Pearson i samband med att jag beställde deras skivor, och det visade sig att han var svenskättling. Han brände ner B-sidor och svåråtkomliga låtar och skickade med i skivpaketen.
Details - Frou Frou
När Imogen Heap hade släppt sin debutskiva, gick hon ihop med Guy Sigsworth (som har jobbat med Björk och Madonna och nu Jem) och släppte en skiva med bandnamnet Frou Frou (som är ett ljudhärmande ord från en Baudelaire-dikt som ska föreställa ljudet från svepande kjolar, bara en sån sak.) 2002.
Details låter ungefär som Heaps egen musik, och det är positivt. Första sången Let go med textraden "There's beauty in a breakdown" är med i Garden State filmen, och där passar den ju perfekt. Melodiös poprock med mer elektroniska ljud och en vackrare röst än det mesta. De flesta sångerna passar utmärkt i bättre sortens amerikanska dramaserier. Suggestivt men lättlyssnat.
Details låter ungefär som Heaps egen musik, och det är positivt. Första sången Let go med textraden "There's beauty in a breakdown" är med i Garden State filmen, och där passar den ju perfekt. Melodiös poprock med mer elektroniska ljud och en vackrare röst än det mesta. De flesta sångerna passar utmärkt i bättre sortens amerikanska dramaserier. Suggestivt men lättlyssnat.
Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt
Arris riktiga namn är Arwen. Hon är en svartklädd tjej mitt emellan barn och vuxen, och hon hör inte hemma någonstans. Bästa kompisen har svikit, och familjen känns främmande. Men så hittar hon ett land bakom spegeln, Eidolon, med vampyrer och det svarta och allvarliga djup hon känner inom sig. Samtidigt blir hon kär i den mänskliga Oscar.
Om man skulle uttrycka det riktigt tråkigt kan man säga att det är en bok om att bli vuxen och om att finna sig själv.
Men det är ingen tråkig bok. Det är en bok som pendlar mellan högtidligt fantasyspråk och tonårsslang, litterära citat och SMS. När det börjar bli höviskt till det pretentiösas gräns, bryts handlingen av något vardagligt och komiskt, (som systern ”Såpaklonens” pojkvän Rico som är löjligt lik den omoderne popstjärnan Ricky Martin,) för att sedan kastas in i nattsvart depression som känns helt äkta.
Det är omöjligt att veta hur mycket man skulle identifiera sig om man fortfarande var tonåring, men nu känns det som att ja: Precis så här är det nog att vara 17 år idag.
Bokens svaghet är skildringen av Eidolon och vampyrerna där, som känns som ett halvhjärtat hopkok av Ann Rices vampyrböcker, och Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Det är ingen utbyggd fantasy, med en fulständig värld och historik, utan mer en skiss, med lite väl tydliga lån från andra författares världar. Vampyrgenren är svår att förnya, och det kanske hade varit bättre med någon annan sorts övernaturliga väsen. Edelfeldt har ju annars skrivit den lyckade ”Missne och Robin”, en annan klassisk fantasyberättelse med kontrast vardag/magi med en förtrollad skog som alternativ värld.
Men vardagslivet är briljant skildrat, med motstridiga känslor, upplevelsen av första kärleken som är evig och flyktig på samma gång, trista skoldagar, och en beskrivning av musik som lägger sig som ett soundtrack till hela boken.
Arri känns igen som karaktär från Inger Edelfeldts andra böcker. Här finns utanförskapet, känslan av att vara annorlunda och en inre galenskap, ett mörker som ruvar och vill bryta ut. Skuggorna i spegeln är en hoppfull bok på många sätt, och Arri är ändå en karaktär som man som läsare känner kommer att klara sig bra. Men hon har tydliga drag av huvudpersonerna i Kamalas bok och Den täta elden, som känns än mer som kvinnor som lever på gränsen till det ”normala”.
Men man känner nästan alltid att Inger Edelfeldt tycker om sina karaktärer. Att hon respekterar dem, även när hon visar upp dem i sitt tokigaste, mest skrytsamma, själviska och patetiska jag.
Isbn: 91-501-0397-0
Limiterade skivor
Vissa skivor kommer i flera versioner. Ofta en limiterad i digi-pack (hård papp), och en vanlig i genomskinligt plastfodral. Egentligen föredrar jag plasten som går att byta ut om den blir sliten. Men så tycker jag om tanken på begränsad upplaga och ofta får man extra sånger med också.
Beth Ortons nya "Comfort of Strangers" har kommit i en vanlig version, och en limiterad. Den limiterade är i tjusigt digi-pack som ska kännas som en konstnärs duk på ytan, och den innehåller en bonusskiva med fem sånger till. Klart jag vill ha den limiterade.
Söker på Pricerunner och hittar den för 149 kronor på Ginza. Visserligen kan jag köpa den för 200 kronor några kvarter bort, men jag satsar på Ginza ändå. Sen dröjer det, och det verkar som att skivan är slut. Jobbigt. Vet inte om jag ska springa ner och köpa den dyrare ändå.
Men så får jag ett mail att skivan ska skickas! Mailet kommer på torsdagen och jag blir jätteglad. På fredagen går jag och ser fram emot att den ska ligga innanför dörren när jag kommer hem.
Och det gör den. Bara det att det är fel skiva. Som dessutom kostar lika mycket. I följebrevet står det att den limiterade är slut så de skickar den vanliga i stället. Mycket märkligt. Mycket irriterande. De levererar en vara jag inte beställt och sen blir det mitt ansvar att hitta en jiffy-påse och returnera skivan till dem = massa tid och krångel helt i onödan. Grrr.
Så nästa dag går jag ner på stan för att köpa den limiterade, men då är den slut överallt, eller aldrig beställd, och eventuellt är den slut på skivbolaget. Panik! Mycket arg på Ginza som kunde ha gett mig besked i tid om att den var slut, i stället för att dra ut på tiden i veckor.
Till slut hittar jag den limiterade 2CD ”Comfort of Strangers” på Ebay och beställer. Hoppas den kommer fram snart.
Ändå tycker jag inte att den verkar särskilt bra. Det jag har hört låter avskalat till det magras gräns. Men samlar man så samlar man.
Fullständigt utlåtande kommer inom kort.
PS
Jag köpte den ”limiterade” Cat Power The Greatest också, men den verkar det finnas så många av att jag tvivlar på att det någonsin kommer en icke-limiterad version.
Qtek 9090
Det här vill jag ha: en mobil med bra kamera, rymlig mp3-spelare och handdator med pekskärm och Office-program (åtminstone Word). I stället för att bära på fyra saker, så skulle det bara bli en.
Qtek 9090 verkar vara min dröm. Kameran verkar sådär, men ok för roliga kort. Mp3-funktionen är säkert bra och man kan utöka minnet till iPod Nano storlek. Office-programmen är med. Ett riktigt tangentbord med mini-knappar. Synk med Outlook inklusive kalender går bra. Tryckkänslig skärm. Wlan möjligt. Inte för att jag riktigt förstår det, men borde jag inte kunna fixa det hemma då, så jag kan läsa mail mitt i natten, utan att sätta på datorn? (Ett viktigt användningsområde.) Telia kan säkert fixa det på några månader bara! Roliga spel, surfa trådlöst, och säkert miljoner grejer till som jag inte förstår än.
En superbra mobil verkar det vara, med en stor nackdel: den går knappt att ringa med. Man har att välja på att hålla en hel handdator mot örat (klumpigt och urlarvigt), eller att gå och prata rakt ut i luften med ett headset (pinsamt och urlarvigt). Mja. Kanske ska man vänta ett år. Till dess har den säkert krympt till halva storleken och blivit dubbelt så bra.