Min smala lycka - Jane Green
Nu har jag ägnat maniska timmar åt en egentligen urdålig bok igen.
Jemima är en ledsen singeltjockis i London, som går ner i vikt och blir pinnsmal, och plötsligt är hon bländande vacker, ja faktiskt snyggare än alla andra kvinnor i hela världen, och så får hon möta kärleken.
Ok, jag var tvungen att veta hur det skulle gå och vad sensmoralen skulle bli, så jag hade svårt att släppa boken. Men utan att avslöja för mycket av slutet, måste jag säga att det är en unken sensmoral, precis så ytlig som huvudpersonen påstår att hon inte är.
Dessutom är boken skriven med ett ständigt skiftande mellan första och tredje person. Förmodligen är avsikten att författaren ska kunna peta in lite pekpinnar då och då, och visa att hon minsann ligger steget före sin huvudperson. Men eftersom perspektivet skiftar flera gånger i varje kapitel blir resultatet mest förvirrande.
Men som underhållning för stunden, om man redan läst allt annat i genren fungerar det.
Jemima är en ledsen singeltjockis i London, som går ner i vikt och blir pinnsmal, och plötsligt är hon bländande vacker, ja faktiskt snyggare än alla andra kvinnor i hela världen, och så får hon möta kärleken.
Ok, jag var tvungen att veta hur det skulle gå och vad sensmoralen skulle bli, så jag hade svårt att släppa boken. Men utan att avslöja för mycket av slutet, måste jag säga att det är en unken sensmoral, precis så ytlig som huvudpersonen påstår att hon inte är.
Dessutom är boken skriven med ett ständigt skiftande mellan första och tredje person. Förmodligen är avsikten att författaren ska kunna peta in lite pekpinnar då och då, och visa att hon minsann ligger steget före sin huvudperson. Men eftersom perspektivet skiftar flera gånger i varje kapitel blir resultatet mest förvirrande.
Men som underhållning för stunden, om man redan läst allt annat i genren fungerar det.
När ingen ser - Elizabeth George
12 romaner har Elizabeth George skrivit om sina deckare Lynley och Havers. George är amerikansk men skriver brittiska deckare som ingen annan. Hon beskriver London som om hon bott där hela sitt liv. De har blivit lite tråkigare för var gång. Det har antytts i uppåt fem tegelstensromaner att Havers ska få ihop det med sin muslimske granne. Och Lynleys kärlekshistoria med Lady Helen, har långsamt gått från att han inser sin kärlek, till uppvaktning, till äktenskap, till att hon är gravid i denna bok.
Jag läste första halvan, och tyckte den var trevlig. Tänkte skriva i bloggen att deckarna har blivit som Bamsefigurer, att de utvecklats till en viss punkt, men att de nu har stannat upp i växten. Att det nu är äventyren/mordgåtorna som ska hålla intresset uppe. Visserligen får den svarta kommisarien Winston Nkata en ovanligt stor roll, vilket förnyar persongalleriet. Men i övrigt består den största konflikten av att Lady Helen ska välja dopklänning till babyn, och att Havers har ett gräl med sin eventuellt tilltänkte.
Mordgåtan är denna gång en seriemördares ritualmord på unga pojkar, och även om det hela är välgjort, saknas mycket av det som gör seriemord intressanta, trots passager skrivna ur mördarens perspektiv. ”Han skulle visa att det var Han som bestämde, och Han skulle bli berömd för Sitt verk” ungefär.
Här finns inte den symbolladdade psykologin som i När lammen tystnar, eller en religiös symmetri som i Seven. Inte heller tillför mordgåtan något intressant som när George beskrev internatskolor i Till Minnet av Edward, och de dövas kultur i För hennes eget bästa.
MEN, mot slutet kommer en överraskning som får mig att sätta det där om Bamsefigurer i halsen. Jag känner mig lika överrumplad och ledsen som A C Doyles läsare måste ha gjort när Sherlock Holmes blev avlivad. Plötsligt känns deckarnas egna liv som det mest angelägna igen, och att mordgåtan går på slentrian gör ingenting.
Jag läser ut boken på morgonen på väg till jobbet, och bär den inom mig hela dagen. Vad händer nu? Blir det den relativt nya bekantskapen Nkata som blir huvudperson i nästa bok?
Ikväll börjar TV-serien igen. Även om den inte är lika bra som böckerna, är den bra nog att följa!
Julen 2005
Vid första påseendet såg denna jul ut som en besvikelse. Bara en enda dag ledigt. Dessutom var det milt höstväder på själva julafton. Och kusinerna har blivit så stora att de inte tror på tomten.
Men sen blev det julmat i långa banor, och midnattsmässa med operasång. Och Singstar på Playstation är nog det nya dansa runt granen.
Och av en för mig okänd anledning blev jag inte alls lika allergisk mot katterna som vanligt.
Jag är riktigt nöjd. Jultomten myser.
Men sen blev det julmat i långa banor, och midnattsmässa med operasång. Och Singstar på Playstation är nog det nya dansa runt granen.
Och av en för mig okänd anledning blev jag inte alls lika allergisk mot katterna som vanligt.
Jag är riktigt nöjd. Jultomten myser.
Dan före dan
Bara en dag till julafton, men det känns inte alls så.
Jobbar fortfarande, och har inte ätit ett enda julbord hittills.
Men imorgon vankas skinka och kokt kött och hemmagjorda isterband, och sylta, och köttbullar, och prinskorvar, och ägg med små räkor. Ett helt zoo.
På ett sätt vore det godare med en helt vanlig middag.
Jobbar fortfarande, och har inte ätit ett enda julbord hittills.
Men imorgon vankas skinka och kokt kött och hemmagjorda isterband, och sylta, och köttbullar, och prinskorvar, och ägg med små räkor. Ett helt zoo.
På ett sätt vore det godare med en helt vanlig middag.
Narnia - filmen
Så gick man på Narnia igår. Mängder med folk, utlottning av en sopsäckstor påse popcorn i salongen. Ett litet barn som skrek "Ingen fara" varje gång någon blev skadad i filmen. Trevligt, juligt.
Ja det är en barnfilm, och kanske har de lånat lite väl friskt från Sagan om ringen. Färden från bävrarna till lägret är betydligt mer utdragen och farofylld än jag minns den från boken. Men lejonet är fint, och barnen är söta. Är det lite pedofilvarning på faunen? Det är lite märkligt att han är ung och snygg med bar överkropp, och att han och Lucy står och tittar på varandra som nyförälskade på slutet, men det kan väl inte vara avsiktligt?
Det är i alla fall en mysig film så här kring jul.
Ja det är en barnfilm, och kanske har de lånat lite väl friskt från Sagan om ringen. Färden från bävrarna till lägret är betydligt mer utdragen och farofylld än jag minns den från boken. Men lejonet är fint, och barnen är söta. Är det lite pedofilvarning på faunen? Det är lite märkligt att han är ung och snygg med bar överkropp, och att han och Lucy står och tittar på varandra som nyförälskade på slutet, men det kan väl inte vara avsiktligt?
Det är i alla fall en mysig film så här kring jul.
Lock Inside a key - Searching for Luke
En vän från för länge sen har gjort en skiva. Och den är så bra att jag skulle köpt den även om jag ite kände henne.
En fantastisk mörk och ljus röst, texter som påminner on Narnia och gotiska slott, harpa och såg. Man skulle kunna säga Tori Amos, och Kate Bush, och Joni Mitchell och kanske lite lite Coco Rosie och Mia Doi Todd. Det känns dumt att skriva för mycket, men lyssna på CD Baby, eller titta på hemsidan.
En fantastisk mörk och ljus röst, texter som påminner on Narnia och gotiska slott, harpa och såg. Man skulle kunna säga Tori Amos, och Kate Bush, och Joni Mitchell och kanske lite lite Coco Rosie och Mia Doi Todd. Det känns dumt att skriva för mycket, men lyssna på CD Baby, eller titta på hemsidan.
One - Mary J Blige & U2
Jag är svag för R&B/soul/hip-hop i perioder, smäktande kvinnoröster, science fiction-aktiga rytmer, syntetiska ljud som får mig att känna mig som på ett disco i ett rymdskepp. Det kan vara bra att ladda iPoden med några sådana spår. Man springer mycket snabbare när man är på väg att missa bussen.
Jag har läst mycket gott om Mary J Bliges senaste skiva. Dessutom är jag förtjust i henne för att Cat Power gjorde en helt otippad cover på Bliges Deep Inside, på en Peel session (radioprogram) för många år sedan. (Och det var fint att höra Chan sjunga "I'm just Mary")
Mary sjunger One ihop med U2 på nya skivan, och den blir dagens sång och veckans sång överallt. Jag hoppades på en sång med samma förkrossande dramatik som No More Drama, en av de få ballader i genren jag känt något för.
Så jag lyssnade idag. Och nej nej nej.
Bono låter väl ungefär som vanligt, och sen sätter Mary igång, det låter som röstakrobatik, och plötsligt lägger jag märke till att jag tycker texten är sådär, för nu hör man den verkligen. Jag är inget jättefan av U2, men om jag skulle valt en sång av dem hade det nog varit One. Fram till idag. Men Mary ylar och ylar, lika tjatigt som i H&M reklamen som aldrig tog slut (har du varit på bio nyligen vet du vilken jag menar). Varje rad känns som en slakt, och när sången är slut känns det som att den är död.
Nu hoppas jag på en dansant singel i stället. Family Affair och Ooh! är fortfarande fantastiska.
Jag har läst mycket gott om Mary J Bliges senaste skiva. Dessutom är jag förtjust i henne för att Cat Power gjorde en helt otippad cover på Bliges Deep Inside, på en Peel session (radioprogram) för många år sedan. (Och det var fint att höra Chan sjunga "I'm just Mary")
Mary sjunger One ihop med U2 på nya skivan, och den blir dagens sång och veckans sång överallt. Jag hoppades på en sång med samma förkrossande dramatik som No More Drama, en av de få ballader i genren jag känt något för.
Så jag lyssnade idag. Och nej nej nej.
Bono låter väl ungefär som vanligt, och sen sätter Mary igång, det låter som röstakrobatik, och plötsligt lägger jag märke till att jag tycker texten är sådär, för nu hör man den verkligen. Jag är inget jättefan av U2, men om jag skulle valt en sång av dem hade det nog varit One. Fram till idag. Men Mary ylar och ylar, lika tjatigt som i H&M reklamen som aldrig tog slut (har du varit på bio nyligen vet du vilken jag menar). Varje rad känns som en slakt, och när sången är slut känns det som att den är död.
Nu hoppas jag på en dansant singel i stället. Family Affair och Ooh! är fortfarande fantastiska.
Huvudvärk
I torsdags fick jag ont i huvudet. i stil med migrän, men kanske inte fullt så illa som det kan vara. Idag är det onsdag. Jag lider inte, men om jag verkligen känner efter så. Jodå. Jag har fortfarande lite ont.
Det är så konstigt. När jag kommer in i en sådan här vecka när huvudet spänner, så är det som om en lätt huvudvärk är normaltillståndet. När jag vaknar på morgonen gör det lite lite ont. Jag måste känna efter men spänningen i huvudet finns. På eftermiddagen blir det lite värre. Sen äter jag och det känns överkomligt. Vid läggdags gör det precis så ont att man vill ta en tablett, men så går det att somna i stället. Och nästa morgon börjar det om.
Och precis den veckan tror man nästan att det ska vara så. Att det är så för alla. Att om man verkligen känner efter så har man lite ont i huvudet alltid.
Och så är det ju inte. En dag är huvudet helt friskt igen. Jag hoppas på snart.
Det är så konstigt. När jag kommer in i en sådan här vecka när huvudet spänner, så är det som om en lätt huvudvärk är normaltillståndet. När jag vaknar på morgonen gör det lite lite ont. Jag måste känna efter men spänningen i huvudet finns. På eftermiddagen blir det lite värre. Sen äter jag och det känns överkomligt. Vid läggdags gör det precis så ont att man vill ta en tablett, men så går det att somna i stället. Och nästa morgon börjar det om.
Och precis den veckan tror man nästan att det ska vara så. Att det är så för alla. Att om man verkligen känner efter så har man lite ont i huvudet alltid.
Och så är det ju inte. En dag är huvudet helt friskt igen. Jag hoppas på snart.
The Greatest - Cat Power (hela skivan)
En ny skiva av Cat Power. En händelse. Den 24:e januari kommer den, men sångerna har läckt ut på Internet en efter en, och plötsligt fanns hela skivan. Det är omoraliskt och oemotståndligt att ladda hem den.
Indie/lo-fidrottningen Chan Marshall a.k.a Cat Power har jobbat ihop med Memphis musiker denna gång. Det låter proffsigt, mer än någon annan Cat Powerskiva. Och Chan låter självsäker, rösten bär, och allt låter avsiktligt. Inte som tidigare: Flyktigt, nästan slumpmässigt, som om hon själv förvånats över skönheten i sin egen röst.
Nu är det pampiga blåsinstrument, visslingar, jazziga körer. Fast det är mer instrumenterat än någonsin, är det också det mest lättlyssnade. Det sticker inte ut, låter inte svårt, eller smärtsamt. Kanske får Cat Power en radiohit nu. Jag vill jag vill jag vill älska den här skivan, och jag vill inte få associationer till gubbrock, men det får jag.
Fast det finns ekon från förr. Titelsången The Greatest skrev jag om för länge sen, och den har jag fortfarande inte tröttnat på. Trots den nya ljudbilden påminner den om den skira Moon Pix. Den kommer att leta sig in i mina blandskivor. Love and Communication som avslutar skivan är intensiv och andas samma anda som You Are Free. Where is my Love är monoton, men på ett sorgset meditativt sätt, som om den vore en av hennes tolkningar på The Covers record. Och Hate, med Cobainlånet ’I hate myself and I want to die’, känns som den tonårssång hon inte kunde skriva då, när hon debuterade med Dear Sir och Myra Lee och lät som att hon verkligen ville dö.
Men Lived in Bars är prålig, och texten känns klyschigt bluesig: "lived in bars and danced on tables". Willie, som var underbar med bara M Ward som komp på Speaking For Trees DVDn (Då hette den Willie Deadwilder, en 20 minuter lång kärlekshistoria, dissekerad i olika perspektiv och med melodi och sång som skulle kunna röra det mest blaserade hjärta), är sönderspelad, avpersonifierad. De vackraste verserna är borta, och kvar är en påklistrad refräng. Could We, och The Moon hoppar jag över när de kommer i min iPod Shuffle.
Chan låter plötsligt vuxen, medelålders ibland. Jag önskar att jag inte var så självisk, att jag kunde tycka det var enbart bra. Ingen orkar ha nerverna utanpå och fly bakom pianot i fosterställning på konserter i tio år.
Jag är ambivalent. Cat Power är en av mina största idoler, och jämfört med miljoner andra skivor som släpps 2006, kommer The Greatest verkligen att vara ’The Greatest’. Jag misstänker också att det kan bli ett kommersiellt genombrott för Chan Marshall, och det förtjänar hon, efter alla skivor och allt turnerande. Det är synd bara att det blir med den här skivan.
The Greatest
Gilmore Girls
Det är konstigt med serier. I början är de väldigt bra. Man kan gissa vilka som kommer att bli ihop, men de är inte ihop än. Huvudpersonerna har en massa saker kvar att uppleva. Julavsnitten är inte skrivna än.
Men efter några år har alla som kan bli ihop varit ihop, och de som kan skaffa barn har skaffat barn, och de som ska gifta sig har gift sig, och de som kan skilja sig har skiljt sig och kanske gift sig igen och julavsnitten är ungefär likadana år efter år.
Luke och Lorelei är ihop, Lorelei har fått sin B & B, hennes föräldrar har skiljt sig och återförenats. Rory har haft en snäll pojkvän och en stygg, och sen har hon förlorat oskulden (med den snälla som hann gifta sig med en annan innan), och nu har hon träffat en pojkvän som är både snäll och svår. Och hon har varit osams med Paris, och vän med Paris, och nu är Paris mest en rolig figur.
Sen överlever serien på sin stil, i Gilmore Girls är det den snabba och fyndiga dialogen som gör att man fortsätter titta. Det är ok, men ibland önskar man att det skulle kunna börja om från början.
Men efter några år har alla som kan bli ihop varit ihop, och de som kan skaffa barn har skaffat barn, och de som ska gifta sig har gift sig, och de som kan skilja sig har skiljt sig och kanske gift sig igen och julavsnitten är ungefär likadana år efter år.
Luke och Lorelei är ihop, Lorelei har fått sin B & B, hennes föräldrar har skiljt sig och återförenats. Rory har haft en snäll pojkvän och en stygg, och sen har hon förlorat oskulden (med den snälla som hann gifta sig med en annan innan), och nu har hon träffat en pojkvän som är både snäll och svår. Och hon har varit osams med Paris, och vän med Paris, och nu är Paris mest en rolig figur.
Sen överlever serien på sin stil, i Gilmore Girls är det den snabba och fyndiga dialogen som gör att man fortsätter titta. Det är ok, men ibland önskar man att det skulle kunna börja om från början.
Snygg - Joyce Carol Oates
Att läsa Joyce Carol Oates är som att titta på en operation på TV. Man vet att det är obehagligt, och att det bara blir mer obehagligt ju längre man tittar. Därför har jag undvikit flera av hennes böcker, som "Våld", ett våldtäktsdrama som enligt recensionerna är plågsamt realistisk.
Snygg är en ungdomsbok och jag tänkte att det kanske skulle finnas fler försonande element i en sådan bok. Det gör det inte. Huvudpersonen Darren är en vacker pojke som går lite som en sömngångare genom tillvaron, oklar över sina egna känslor och motiv, inte helt olik Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Darren blir inblandad och delaktig i en häxjakt på en homosexuell lärare. Och nej, det ordnar sig inte. Man läser och vill nästan titta bort, låta bli att vända blad.
Och ändå finns det hopp i boken. Det finns inget insmickrande, ingen enkel sensmoral som tonåringarna i målgruppen ska ta till sig, men en uppriktighet som är ovanlig i ungdomslitteraturen.
Jag undviker inte Oates för att hon är dålig. Tvärtom. Hennes romaner är så poetiskt skrivna och intensiva och sanna att jag bara orkar en då och då. De kan komma en närmare än livet självt.
Snygg är en ungdomsbok och jag tänkte att det kanske skulle finnas fler försonande element i en sådan bok. Det gör det inte. Huvudpersonen Darren är en vacker pojke som går lite som en sömngångare genom tillvaron, oklar över sina egna känslor och motiv, inte helt olik Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Darren blir inblandad och delaktig i en häxjakt på en homosexuell lärare. Och nej, det ordnar sig inte. Man läser och vill nästan titta bort, låta bli att vända blad.
Och ändå finns det hopp i boken. Det finns inget insmickrande, ingen enkel sensmoral som tonåringarna i målgruppen ska ta till sig, men en uppriktighet som är ovanlig i ungdomslitteraturen.
Jag undviker inte Oates för att hon är dålig. Tvärtom. Hennes romaner är så poetiskt skrivna och intensiva och sanna att jag bara orkar en då och då. De kan komma en närmare än livet självt.
Julklappar
Julklappar är besvärliga. Så jag köper alla på en dag, och sen ångrar jag mig. Passar de verkligen, kan de misstolkas, var de för dyra eller för billiga? Och sen lämnar jag tillbaka, köper nytt, beställer på nätet, hoppas att det kommer fram i tid. Och så måste jag tänka på vad jag ska få själv. Om det finns en balans, och borde jag köpa mer nu när jag har ett riktigt jobb? Svaret är ja.
Office-assistenten
Office-assistenten är det irriterande gemet nere i högra hörnet i de olika office-programmen. Ja gemet är jättetråkigt. Det stör en med tips och frågor precis när man skriver något viktigt. Och fast det är fyndigt med ett gem som viker sig och formar olika figurer, är det ändå helt charmlöst.
Men nu har jag upptäckt att man kan byta assistent. Det finns en katt också, som jag tycker om. Katten gör roliga gester med tassarna. Den gör svischande ljud när jag skickar iväg ett mail. Och när jag struntar i datorn en stund, blir katten trött, den sträcker ut sig och sen somnar den. Just nu sover den fast jag arbetar. Det gör ingenting.
Min office-katt är som en gullig tamagotchi, som inte behöver matas eller tränas. Den bara finns här på min arbetsplats som ett litet sällskap. Aldrig mer ska jag klaga på office-assistenten.
Adaptation
Vilket överflöd av bra filmer helt plötsligt. Två genuint unika filmer samma vecka.
Charlie Kaufman är precis färdig med I huvudet på John Malkovich, och ska skriva manus utifrån en bok om orkidéer. Det visar sig omöjligt, och i desperation skriver han in sig själv i manuset. Dessutom har Kaufman skrivit in sig själv i ett manus som handlar om att han själv skriver ett manus där han skriver in sig själv. Meta meta.
Som en såndär saga där en pirat sitter vid en eld och säger att han ska berätta en historia, och piratens historia börjar med att en pirat sitter vid en eld och ska berätta en historia.
Dessutom har Charlie skapat sig en tvillingbror Donald Kaufman, som finns med i filmen, som står som manusförfattare på filmen, men som i verkliga livet inte existerar.
Donald är dessutom mer karismatisk och tillfreds än sin verklige bror, Charlie. I en gyllene scen mot slutet pratar de om hur Donald i tonåren flirtade med en flicka han var kär i, men att hon bakom hans rygg drev med honom. Och Donald berättar att han visste om det, men var lycklig ändå.
Donald: I loved Sarah, Charles. It was mine, that love. I owned it. Even Sarah didn’t have the right to take it away. I can love whoever I want.
Charlie: But... she thought you were pathetic.
Donald: That was her business, not mine. You are what you love, not what loves you. That's something I figured out a long time ago.
Charlie Kaufman är precis färdig med I huvudet på John Malkovich, och ska skriva manus utifrån en bok om orkidéer. Det visar sig omöjligt, och i desperation skriver han in sig själv i manuset. Dessutom har Kaufman skrivit in sig själv i ett manus som handlar om att han själv skriver ett manus där han skriver in sig själv. Meta meta.
Som en såndär saga där en pirat sitter vid en eld och säger att han ska berätta en historia, och piratens historia börjar med att en pirat sitter vid en eld och ska berätta en historia.
Dessutom har Charlie skapat sig en tvillingbror Donald Kaufman, som finns med i filmen, som står som manusförfattare på filmen, men som i verkliga livet inte existerar.
Donald är dessutom mer karismatisk och tillfreds än sin verklige bror, Charlie. I en gyllene scen mot slutet pratar de om hur Donald i tonåren flirtade med en flicka han var kär i, men att hon bakom hans rygg drev med honom. Och Donald berättar att han visste om det, men var lycklig ändå.
Donald: I loved Sarah, Charles. It was mine, that love. I owned it. Even Sarah didn’t have the right to take it away. I can love whoever I want.
Charlie: But... she thought you were pathetic.
Donald: That was her business, not mine. You are what you love, not what loves you. That's something I figured out a long time ago.
Så det är en skruvad film, och kanske har jag inte alls lyckats förklara den (men ska allt verkligen förklaras och förstås?), men i alla fall. Vilken film som helst med en sådan dialog förtjänar att ses.
About Schmidt
Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad. Sideways är en fantastiskt rolig och tragisk film av Alexander Payne. About Schmidt gjorde han ett par år tidigare. Warren Schmidt går i pension, förlorar sin fru och ger sig iväg i husbilen han aldrig ville köpa, för att hälsa på sin dotter och hennes fåniga fästman.
Stämningen är densamma som i Sideways.
Man kan tycka att amerikansk film är enahanda och ytlig, men när amerikansk film är bra är den oemotståndlig. Wes Anderson, Paul Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Alexander Payne, som alla gör 'alternativ' amerikansk film, är alla genier på olika sätt.
Bilderna i början på tråkiga kontorsbyggnader i olika nyanser av grått, stiliserat, ibland centrerat. Trots amerikanskheten är det något som påminner om svenske Ulf Lundkvists serier och foton (minns Assar). Tragikomiska bilder på Schmidt (Nicholson) och hans fru. Små detaljer man kan känna igen sig i. Hur Schmidt irriterar sig på sin frus sätt att ta fram bilnycklarna innan de kommit fram till bilen. Tristess och tragik.
Schmidt struntar i vad hans präst säger, men skriver självutlämnande brev till sitt sexårige fadderbarn Ndugu. Den enda som åtminstone förefaller att lyssna. För ovanlighetens skull är Nicholson inte en karismatisk halvgalning, utan bara en ensam farbror som har tappat sin känsla av mening. Nertonad och undertryckt.
Ja Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad.
Stämningen är densamma som i Sideways.
Man kan tycka att amerikansk film är enahanda och ytlig, men när amerikansk film är bra är den oemotståndlig. Wes Anderson, Paul Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Alexander Payne, som alla gör 'alternativ' amerikansk film, är alla genier på olika sätt.
Bilderna i början på tråkiga kontorsbyggnader i olika nyanser av grått, stiliserat, ibland centrerat. Trots amerikanskheten är det något som påminner om svenske Ulf Lundkvists serier och foton (minns Assar). Tragikomiska bilder på Schmidt (Nicholson) och hans fru. Små detaljer man kan känna igen sig i. Hur Schmidt irriterar sig på sin frus sätt att ta fram bilnycklarna innan de kommit fram till bilen. Tristess och tragik.
Schmidt struntar i vad hans präst säger, men skriver självutlämnande brev till sitt sexårige fadderbarn Ndugu. Den enda som åtminstone förefaller att lyssna. För ovanlighetens skull är Nicholson inte en karismatisk halvgalning, utan bara en ensam farbror som har tappat sin känsla av mening. Nertonad och undertryckt.
Ja Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad.
Anger Management
Fredag kväll och tittar på en halvdan film. En svag trea om man ska vara snäll. Men Adam Sandler är lite charmig och Jack Nicholson ser galen ut som alltid. Och det är så skönt att kunna maila lite, och äta lite ostkrokar, och laga lite köttfärssås till nästa veckas luncher. Och bara vila.
Och ibland skrattar jag faktiskt högt, även om filmen bara är halvrolig.
Och ibland skrattar jag faktiskt högt, även om filmen bara är halvrolig.
Martha Wainwright - Kulturbolaget Malmö - 6 december
Martha Wainwright live. Publiken är inte alls som jag trodde. Ungefär hälften är män i medelåldern. Den andra hälften är blandade män och kvinnor runt 30. Jag tror inte att jag ser en enda kvinnlig ångestfylld 20-åring, vilket nog var vad jag hade förväntat mig mest av.
Först med stort band och en del oväntade val. I Will Internalize från BMFA Epn, Jimi (Takes so much Time) från Martha Wainwright Epn (ett mysterium att den inte hamnade på debuten, med en sån melodi och en sådan text: Sometimes I feel just like my dad/For leaving her sad och There is this dead woman in my lane/She’s eating my brain) och en cover på Street Fighting Man. Jag har bara hört den med henne från Routes Montreal-bootlegen, och tyckte det rockade slamrigt och känslokallt redan då, likaså nu. Mest en chans för bandet att visa att de kan ta i. B-sidan I was In the House When the House burned Down, är lika tråkig den.
Sen klev bandet av och Martha fortsatte lugnare med Nobody Knows You When You're Down and Out (Jimmy Cox) och Bye Bye Blackbird (Joe Cocker?) från Factory singeln.
Bandet kom tillbaka och Martha spelade de flesta sångerna från debuten, inklusive alla tre bonusspåren (med Teddy Thompson i stället för brodern Rufus i Bring Back My Heart) från den europeiska versionen av debuten.
OCH hon spelar tre nya sånger, So Many Friends har jag sen tidigare (Routes Montreal igen), och om studioversionen blir hälften så gripande som liveversionen kan det nog vara min nya favoritsång alla kategorier. I en annan nyskriven sång bjuder hon in publiken att joddla som indiankvinnor i refrängen, och det borde bli löjligt, men det låter fantastiskt. Sådär så att man vill skruva fram tiden ett år eller två, bara för att få höra de nya sångerna på skiva.
Hur är konserten då? Alldeles alldeles underbar. Martha Wainwright är underhållande och självironisk, nästan på gränsen till ståuppkomisk. Och jag tänker att precis som att allt som är riktigt roligt också är lite sorgligt, kanske man måste väga upp väldigt sorgliga sånger med komedi. Kontrasten mellan det roliga mellansnacket (’Å nej, TV är här och det är något med speglarna backstage som var försmalande, och skulle jag verkligen ha på mig dethär?’) och sångernas innehåll, och ansiktsuttrycket som är teatraliskt smärtsamt medan hon sjunger, ger en balans i en konsert som skulle kunnat vara outhärdligt deprimerande.
Och rösten. Rösten.
Ibland ser man någon artist live på TV och förvånas över hur vattnigt musiken låter, som om det har stått underbara människor i studion och spelat in skimrande sånger, medan det live är några helt andra efterapare som charmlöst håller sig i ett smalt register och undviker alla svåra toner, som inte verkar ha någon melodikänsla, eller någon relation till texterna, eller som till och med är trötta på sångerna de spelar.
Martha Wainwright ser ut som om hon får framföra sina sånger för första gången. Hon stampar takten, hon slänger med huvudet och grimaserar så att hon är omöjlig att fånga på bild. Hon sjunger starkt och högt, och känsligt, och hon låter rösten spricka exakt där den ska spricka, och ändå låter sångerna som nya, inslagna i cellofan. Jag har lyssnat på studiosångerna varje dag i månader, och jag har lyssnat på säkert 10 olika livekonserter och radioshower, och varje gång lyckas hon locka fram något nytt ur sångerna.
Teddy Thompson var förband förresten, och även om han låter bra, med fin röst och fint spel, känns både framträdande och sånger bleka i jämförelse. Det spelar ingen roll att jag dyrkar hans pappas Fairport Convention. Välgjord och urtråkig radiorock.
Läs fler recensioner!
Helsingborgs Dagblad
Sydsvenskan
Musikbyrån
Scarlet's Walk - Tori Amos
Det verkar som att artister kommer in i kreativa flöden ibland, och allt de gör blir underbart under en kort period. Tori Amos kändes som en avstannad idol för några år sedan, efter den underhållande men lite anonyma From The Choirgirl Hotel och den urtråkiga From Venus and Back som jag inte ens köpte och som var tvungen att förses med en live CD som bonus för att sälja alls.
Och sen kom Scarlet's Walk och var sådär helgjuten som ett 18-spårsalbum inte borde kunna bli. En temaskiva om Amerika efter 9/11 som borde ha blivit urtråkig, för lång och för vuxen, men i stället var varje text och varje melodislinga finurlig och beroendeframkallande. Bland 18 sånger är det bara en som skulle kunna uteslutits, a capellaminuten Wampum Prayer, men även den fyller sin plats. Kvinnlig fullvuxen pop/rock, inte experimentellt men oerhört välgjort. Senare kom Scarlet's Hidden Treasures med B-sidor och andra sånger som spelades in i samband med Scarlet LPn. Och de var också fantastiska, och hade mycket väl kunna platsa på Scarlet's Walk om den inte redan var 74 minuter lång. Imponerande.
Sedan kom The Beekeeper och Tori kändes trist igen. Mängder av sånger igen, tema-skiva, och det blev precis så överarbetat som det låter.
Och sen kom Scarlet's Walk och var sådär helgjuten som ett 18-spårsalbum inte borde kunna bli. En temaskiva om Amerika efter 9/11 som borde ha blivit urtråkig, för lång och för vuxen, men i stället var varje text och varje melodislinga finurlig och beroendeframkallande. Bland 18 sånger är det bara en som skulle kunna uteslutits, a capellaminuten Wampum Prayer, men även den fyller sin plats. Kvinnlig fullvuxen pop/rock, inte experimentellt men oerhört välgjort. Senare kom Scarlet's Hidden Treasures med B-sidor och andra sånger som spelades in i samband med Scarlet LPn. Och de var också fantastiska, och hade mycket väl kunna platsa på Scarlet's Walk om den inte redan var 74 minuter lång. Imponerande.
Sedan kom The Beekeeper och Tori kändes trist igen. Mängder av sånger igen, tema-skiva, och det blev precis så överarbetat som det låter.
Expert på att rodna - Katarina von Bredow
Ibland tycker man om böcker som egentligen inte är särskilt bra. Katarina von Bredows böcker har vunnit priser och det är något av ett mysterium. Nu har jag läst Expert på att rodna och Hur kär kan man bli? De är förutsägbara som Harlekinromaner. När man blir kär på riktigt, blir kärleken också besvarad, och då ordnar sig allting. Och om man är utländsk är man eldfängd och okonventionell. Och om man själv tycker att man är lite ful så är det ändå uppenbart för läsaren att man är jättesöt.
Men det är ju ungdomsromaner, och jag ska inte vara så kritisk. Sanningen är att jag tycker att böckerna är som färgglatt lösgodis: fina färger på omslagen, och omöjliga att sluta med. Även om jag irriterar mig på att logiken haltar (huvdpersonens mamma Lucia verkar överhuvudtaget inte känna mannen hon säger att hon är kär i och flyttar ihop med. "Oj har du ett sånt kontrollbehov, och hästar!" ungefär) är det spännande.
Och jag minns, inte hur det var att vara tonåring, men hur jag trodde att det skulle vara att vara tonåring, innan jag blev det.
Men det är ju ungdomsromaner, och jag ska inte vara så kritisk. Sanningen är att jag tycker att böckerna är som färgglatt lösgodis: fina färger på omslagen, och omöjliga att sluta med. Även om jag irriterar mig på att logiken haltar (huvdpersonens mamma Lucia verkar överhuvudtaget inte känna mannen hon säger att hon är kär i och flyttar ihop med. "Oj har du ett sånt kontrollbehov, och hästar!" ungefär) är det spännande.
Och jag minns, inte hur det var att vara tonåring, men hur jag trodde att det skulle vara att vara tonåring, innan jag blev det.