lilldjurets blogg -

Titta på Paula Frazers hemsida som är märkligt tvådelad: en del där man kan lyssna på musik och läsa diskografi, och en del där man kan köpa Paulas hemvävda halsdukar. Mycket märkligt.

2006-02-22 @ 10:57:12 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

The No. 1 Ladies' detective agency - Alexander McCall Smith

Av en slump läste jag denna bok på engelska. Det var nog bra.

Boken om Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå i Botswana är skriven på ett, för mig, väldigt afrikanskt sätt. Rytmen i meningarna är speciell. Det är korthugget och inga krusiduller. I huvudet låter det på en speciell dialekt. Förmodligen tolkar jag alltihop i en slags hemmagjord indisk/afrikansk engelska som sjunger från sidorna, och som är helt fel, men det känns autentiskt för mig.
Jag vet inte hur översättningen är, men jag misstänker att vissa partier kan kännas lite väl präktiga i svensk språkdräkt.

Boken är marknadsförd som en deckare, men det är inte någon deckare i konventionell mening, inget CSI med komplicerade brottsutredningar, inga polisjakter, eller seriemördare. Nej boken lunkar på lite hemtrevligt, nästan i novellform, med ett mysterium per kapitel och ganska enkla gåtor och slutledningar. Det förvånar egentligen inte att Mma Ramotswe ofta nämner Agatha Christie. McCall skriver på ett liknande trivsamt sätt, med mycket personporträtt, och små enkla livsvisdomar om att det är bra att dricka te och att vara väluppfostrad och att vara tacksam för det man har. Så även om det först verkar märkligt att författaren är en brittisk man och inte en afrikansk kvinna, är det vid en närmare granskning ganska logiskt.

Traditionella könsroller utsätts för kritik i boken, samtidigt är det knappast någon likhetsfeminism som förespråkas, utan snarare lite gammalmodiga idéer om att ”mannen tror att det är han som bestämmer, men det är bara kvinnan som låter honom tro det”.

Men det är trivsamt, och rytmiskt, och aningens aningens spännande.

Isbn: 0-349-11675-X

2006-02-21 @ 16:48:20 Permalink Bok Kommentarer (0) Trackbacks ()

King Kong

King Kong är en gammaldags rasistisk äventyrsfilm med inslag av Jurassic Park. Ett filmteam ger sig ut i en båt för att göra en film. De hittar en ö, med svarta primitiva infödingar, dinosaurier och en jättestor apa. Sen blir det oerhört många och långa ”springa för livet och slåss mot monster-scener” innan alla beger sig hemåt och äventyret fortsätter i New York. Förmodligen är de där djuren så dyra att göra att filmfolket inte nänns stryka en enda sekund i klipprummet.

Men det är skådespelare som är roliga att titta på: Jack Black är alltid underhållande på sitt sätt, Naomi Watts är oväntat charmig, och Adrien Brody är urtjusig som förste älskare (eller är det kanske King Kong som är förste älskare?). Och miljöerna och dräkterna är fina och Peter Jackson är ju erkänt bra på att hålla intresset vid liv i timmar.

Men mot slutet är jag så glosögd och trött på alltihop att det blir lite snabbspolning ändå. En mellanfilm.

2006-02-18 @ 13:21:38 Permalink Film Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag och extra allt : snabbmaten och det jättestora Amerika - Morgan Spurlock

Ofta blir jag förvånad när folk ljuger. Jag vet ju att många ljuger, och framför allt vet jag ju att myndigheter, politiker och företagare kan ljuga. Ändå blir jag så förvånad när två personer säger två helt olika saker, och när jag vet att det är möjligt att ingen av dem talar sanning. När SSU-ordföranden blir misshandlad, och säger att hon inte varit full, medan en vakt säger att hon var redlös och kom med rasistiska kommentarer (SSU! Varför skulle man vilja bli ordförande där om man var smygrasist? Och varför skulle vakten annars ha haft något emot henne?). Det är förvirrande.

Morgan Spurlocks bok Jag och extra allt känns också förvirrande. Morgan Spurlock gjorde filmen Super-Size Me som jag skrivit om tidigare. Boken är som en utvikning av filmen, med lite mer fakta, lite mer ”Vad hände sen?”. Spurlock går igenom hur snabbmatsföretagen manipulerar statliga organ, och hur de manipulerar sina kunder. Han pratar om tillsatser i maten, om hur många kalorier maten innehåller, och vilka alternativen är. Och så skriver han om fetmaepidemin i Amerika.

Jag vet ju att McDonalds inte är något genomsympatiskt företag, ändå blir jag så chockad när man får läsa precis hur lömska de är och hur mycket de har ljugit. Och så tänker jag nä, det här kan väl inte stämma ändå? Men är det Morgan som ljuger? Förvirrande.

Som det här att snabbmatskedjor ofta sponsrar idrottsevenemang. Jag har gått på det. Jag har registrerat det och sen har jag faktiskt associerat snabbmat med idrott. Fast som Morgan skriver är det ju helt befängt. Jag borde ju ha förstått att atleter inte inte livnär sig på läsk och pommes. Jag vet ju hur man känner sig efter ett besök på McDonalds, inte direkt redo för ett triathlon. (Å andra sidan är jag väl aldrig det.)

Och att det är så mycket läskiga medel i McDonalds mat att den går att spara i åratal utan att den ens luktar förmultnat. Kan det verkligen stämma? Det är väl ändå mat vi talar om? Eller? 100% nötkött står det i reklamen, då borde det väl ruttna som vanliga köttfärsbiffar. Och att det är socker i hamburgarna och salladerna, det låter ju konstigt? Och att de var tvungna att ta bort ordet milk ur ”Milkshake” för att det inte längre innehåller riktig mjölk, för att inte tala om riktiga jordgubbar. Och att kaloriangivelserna på McDonalds hemsida inte stämmer.

Spurlock får all McDonaldsmat att låta som ett kemiskt hopkok av socker och transfetter och smakämnen. Som en illusion av verklig mat. Dessutom får han det att låta som att varje hälsoorganisation i Amerika är delvis ägt av snabbmats och läskföretag, vilket kan vara en förklaring till att de inte avråder från snabbmaten.

Alltihop känns som en konspirationsteori, samtidigt är det ju faktiskt McDonalds som tjänar mest på att ljuga i det här sammanhanget. Läs själv så får du se vem du vill tro på.
ISBN: 9146212116

2006-02-17 @ 16:24:57 Permalink Bok Kommentarer (1) Trackbacks ()

Martha Wainwright P3 live igen

Jo jag lyckades med inspelningen. Det tog bara en förmiddag att gå upp på vinden och hitta kablarna till stereon, sen koppla det till min gam,la mp3-spelare med line-in, sen leta upp manual till spelaren, och till slut fatta att man måste trycka LÄNGE på rec-knappen för att det ska funka. Och så blev jag tvungen att göra en test-inspelning för att det verkade som att jag bara skulle kunna spela in 10 minuter i taget. Sen mixtra en kvart för att hitta sättet att få över spåret till datorn. Men det gick! Och det gick på måndag kväll också.
Och nu har jag hela konserten i ypperlig kvalitet. Fast de tog bort Jesus and Mary, min favorit där publiken gör kören. Och överlag ligger fokus på sånger från albumet, men det kunde jag kanske anat. En del covers kan man vara utan ändå. So Many Friends är med i alla fall, och den krossar mitt hjärta lika effektivt varje gång.

2006-02-17 @ 10:25:03 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Momo eller Kampen om tiden : en sagoroman - Michael Ende

Barn och ungdomsfantasy är i ropet. Narnia går som film, nya Harry Potter kom ut relativt nyligen, Pullman vinner priser och Sagan om ringen har fått en ny storhetstid. I tidningarna är det debatter om vilka som är bäst. Är Rowling en bra eller dålig författare, vad är det för budskap i Narnia-böckerna, var Tolkien rasist eller kvinnohatare?

En författare som känns bortglömd och underskattad i sammanhanget är Michael Ende, mest känd för böckerna Momo eller Kampen om tiden : en sagoroman, och Den oändliga historien. Båda två är märkligt poetiska med tydliga budskap. Jag hittade Momo i bokhyllan förra veckan och ja, den håller även för en tredje (eller är det fjärde?) omläsning.

Boken handlar om Momo, en föräldralös flicka som bor i en ruin och har en lappad rock. Det kanske påminner om Pippi, men redan i inledningen förstår man att det är en annan typ av bok: Momos främsta kvalitet är att hon kan lyssna. Hon lyssnar så bra att människor omkring henne kan uttrycka sina verkliga känslor och få ordning på sina egna tankar.

Momo bor i ett idylliskt samhälle, där konflikter ordnas upp, och alla trivs med sina yrken och sina liv. Men en dag kommer de grå männen från tidssparkassan, och övertalar varje invånare att spara tid genom att ta bort alla små pauser i livet: samvaron efter middagen, dagdrömmeriet, besöket hos den sjuka mamman, småpratet med kunderna på jobbet och så vidare. Och samhället förvandlas till något förfärligt: alla är missnöjda, stressade. De avskyr sina jobb, de bygger likadana höghus till alla i stället för hus som passar människorna som ska bo där, de ger bort leksaker till sina barn som inte går att leka med för att de är för ”färdiga” (till exempel dockor som pratar, så att det inte går att prata för dem). Momo försöker kämpa emot de grå männen herravälde, och hennes kamp leder henne till tiden själv. Och vad är tid? ”Tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, desto fattigare blev de.” står det i Momo, och det är bokens budskap i några få meningar.

Boken är poetiskt och fantasirikt berättad, med fantastiska miljöer, som skulle göra sig till en fantastisk animerad film, eller en vanlig film med slösande färgstark dekor, ungefär som filmatiseringen av Den oändliga historien. Men budskapet är så antikommersiellt att det vore omöjligt att sälja produkter med berättelsen. Det går inte att tänka sig små Momofigurer i ett Happy Meal, eller en talande Momodocka i en leksaksaffär. Det vore ju precis det Momo skulle vända sig mot. Så därför blir det nog ingen film av Momo i vår tid.

Kanske är boken överlag för samhällskritisk och 70-tal, och kanske är det därför den glömts bort. Men om man vill läsa fantasy när fantasy är som bäst, ska man absolut läsa den, eller läsa om den. Den är lika bra för vuxna som för barn, kanske är den till och med mer tankvärd för den vuxna läsaren, som springer i korridorerna på jobbet och undrar var all tid tagit världen.
Isbn: 91-502-0514-5

2006-02-16 @ 19:50:30 Permalink Bok Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mitt i livet: en roman om kärlek - Joyce Carol Oates

När man utforskar ett helt författarskap ser man ofta små frön som ligger utlagda i böckerna. Författaren har fått en idé och skrivit om den, men kanske inte har den rätta inspirationen eller det rätta verktyget för att göra det mesta av den. Och så återkommer idén i nästa roman, förändrad och utvecklad. Eller tvärtom, som Isabel Allende. Hon skrev Andarnas hus, och alla böcker därefter är som vattnigare variationer på samma idé. Det är en bra idé och därför blir de andra böckerna inte direkt dåliga, men det hade räckt med Andarnas hus.

Nu har jag läst Mitt i Livet, som Oates skrev innan Fallen. Den är inte dålig, men inte heller lika bra som Fallen. Däremot tror jag att hon fick idén till Fallen medan hon skrev Mitt i Livet.

Mitt i Livet kretsar kring det lilla samhället Salthill, där en man, Adam Berendt, dör plötsligt när han försöker rädda en liten flicka som fallit i vattnet. Många av de kvinnliga invånarna av Salthill var förälskade i Adam, men ingen visste riktigt vem han var. Hans död utlöser en mängd förändringar i Salthill, med alla sina medelålders, (övre) medelklassiga invånare. Relationer inleds och tar slut, någon börjar med skulptur, någon blir besatt av sina hundar, någon ger sig iväg för att få reda på sanningen om Adam Berendt.

I vanlig ordning har Oates skrivit en lång roman, över 500 sidor. Boken har ingen huvudperson utan skiftar mellan uppåt tio olika männsikors perspektv. Hela tiden tänker jag att nu, nu kommer det snart att handla om någon jag inte bryr mig om, och det kommer att bli tråkigt. Men det blir det inte. Varje människa och varje öde har en egen identitet, och jag upptäcker att jag engagerar mig i alla. I sitt upplägg fungerar boken lite som en såpopera, när den skiftar mellan de olika familjerna i samma samhälle. Samtidigt är språket och människoskildringarna mer nyanserade än brukligt för den genren. Som en litterarär ”Desperate Housewives”!

Men boken börjar med Marina Troy, en rödhårig ogift kvinna, och Adams advokat som mot sin vilja blir kär i henne. Och kanske är det så, att för att man lär känna dem först så känns de centrala. Framför allt känns de som en tidig variant av Ariah och Burnaby från Fallen.

Mitt i livet känns alltså lite som en skiss, som att Oates har suttit och funderat och broderat på olika öden, och valt att göra en roman i stället för en novellsamling. Det är långt ifrån hennes bästa roman, men den är ändå läsvärd.
Isbn: 91-0-058041-4

2006-02-14 @ 12:22:37 Permalink Bok Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sandor slash Ida

Fucking Åmål var ju bra. Den kändes äkta, varje scen blev klassisk och gick att citera. Det var sympatiskt att det handlade om lesbisk kärlek och sympatiskt att den inte antog något vuxenperspektiv.

Men sen dess har det inte varit så många bra ungdomsfilmer. Jag såg Hanna med H för något år sen och rodnar bara jag tänker på vissa replikskiften. Riktigt fånig.

Men Sandor slash Ida är inte så fånig. Den är ingen ny Fucking Åmål, men den är sympatisk, med bra skådespeleri av de unga skådespelarna, och så mycket handling att den nog kan fånga även rastlösa tonåringar.

Sandor är en tyst och ”oerfaren” balettkille, Ida är en ”erfaren” och självdestruktiv partytjej, och ytligt sett har de inte mycket gemensamt. Men de träffas på nätet och upptäcker att det bara är med varandra de kan vara riktigt sig själva.

Jag har läst boken, och manuset följer boken hack i häl, med väldigt få ändringar utöver en viss överdramatisering på slutet.

Det är dramatiskt, och lite sorgligt och lite spännande, och om jag var 16 år igen skulle jag nog vara fascinerad av alla svärorden, och knarket och fyllorna och sexet. Nu är jag ju inte det, men handlingen fångar även en vuxen.

Något som blir uppenbart i filmen är hur trasig Ida är, hur mycket hon förstör för sig själv, och det lyckliga slutet känns mer tveksamt nu än när jag läste boken, precis som att slutet i Fucking Åmål känns tveksamt vid en närmare analys. Klarar Elin verkligen att ha ett långvarigt förhållande med Agnes? Är hon kär eller bara förälskad?

Klarar Ida av att det går bra för henne över huvud taget?

2006-02-14 @ 11:16:26 Permalink Film Kommentarer (1) Trackbacks ()

RomCom-orgie

Amerikanska romantiska komedier är oerhört förutsägbara. Vackra männsikor, en del roliga skämt, en mängd fördomar, trist kvinnosyn/människosyn. Ofta förekommande inslag är pengar/arv, missförstånd/förvecklingar, och ett budskap i stil med ”gammal kärlek rostar aldrig”, eller ”i krig och kärlek är allting tillåtet”. Ofta figurerar personer som huvudpersonen försöker trösta sig med medan han/hon väntar på den rätta. Denna person är alltid förstående och glad när huvudpersonen lämnar de vid altaret. Så att inte publiken ska förstå att de där huvudpersonerna man ska beundra faktiskt gör andra människor ledsna. Men kärleken kan bara uppstå en gång enligt dessa filmer, så om huvudpersonerna har relationer med några andra än varandra, betyder de undantagslöst ingenting.

Men i alla fall, det är filmer som inte kräver någon tankeansträngning, och ibland har de en viss charm. Vissa är till och med riktigt bra på ett underhållande och lättsamt sätt.

I söndags såg jag två och en halv film av den här typen. Först gick The Bachelor på TV. Den är sådär. Jimmie (Chris O’Donnell) ska få ärva en förmögenhet om han lyckas gifta sig innan ett visst datum. Tyvärr är han livrädd för äktenskapet vilket hans flickvän (Renée Zellweger) genomskådar, varför hon nobbar honom. Jimmie får ge sig ut och jaga efter en annan fru, medan klockan tickar. Hela filmen är en schablonmässig soppa av den bindningsfobiska mannen (som bokstavligt blir jagad av tusentals brudar), och kvinnor som vill gifta sig till pengar. Jimmies före detta flickvänner är tydliga typer, den trista vegetarianen, den klängiga osäkra, den galna feministen med svart hår, teaterapan och så vidare. Naturligtvis har han aldrig känt något för dem. Och när hans medhjälpare annonserar efter giftasvilliga brudar, är de allihop helfnoskiga enligt amerikansk standard, utländska, pukiga, bisexuella och gamla. Kort sagt inget giftasmaterial.

Ändå är The Bachelor rena mästerverket i jämförelse med dagens bottennapp: 40 Year Old Virgin, om en nördig man som aldrig fått till det med en kvinna. American Pie med mer hjärta hoppades jag, men nej. Karikatyrer av människor, de som inte är kritvita är rent rasistiskt skildrade, och kvinnosynen inskränker sig till de vanliga typerna: slampor, fulla tjejer, galna tjejer, fula tjejer och så vidare. Skämten har ingen finess, det är oklart om det ens är skämt, eller om det bara är allmänt pubertetsfniss över fula ord. Det är bara att stänga av. Läste på imdb att slutet är en besvikelse. Det är svårt att tro.

Men 13 snart 30, som är klart överlägsen de andra två, har i alla fall de ingredienser man hoppas på. Charmiga huvudrollsinnehavare, lite 80-talsnostalgi och ett budskap som är åtminstone anständigt (någonting om äkta känslor, och att det är viktigare att umgås med de man tycker om än att tjäna mycket pengar, och att de tuffaste i skolan inte nödvändigtvis är de tuffaste som vuxna). Om någon har missat den så handlar det om Jenna som är 13 år och ganska impopulär. Hon önskar att hon var en framgångsrik 30-åring i stället, och vips så är hon det. Allt har gått precis som hon tänkt sig, men hon saknar sin töntige barndomskompis Matt, som naturligtvis vuxit upp och blivit både snygg och snäll. Ja bla bla, ni kan väl tänka er. Men den är rolig för att Jenna är en 13-åring i en 30-årings kropp, ungefär som Tom Hanks i Big. Och Jennifer Garner i Jemmas roll är faktiskt trovärdig, med slängigt kroppsspråk och barnsligt minspel. Så om man absolut vill satsa på RomCom är det en bra film.

2006-02-14 @ 10:52:53 Permalink Film Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ynkligt

Jag vet att jag skrivit ynkligt lite i helgen, men jag har tittat på massor av film och läst ut i alla fall en bok. Det här bredbandsproblemet är förlamande. Ska göra en ansträngning att skriva hemma, ta med till jobbet på usb-minne och sen publicera. Tjusigt Telia!
(Fick förresten tag på dem till slut, men de vet inte vad felet är. Jaja, jag vet ju själv hur det är att arbeta med IT, så ok då.)

2006-02-13 @ 16:20:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bredbandet igen

Så fick jag tag på Telia igen, endast en halvtimmes väntetid idag. Pratar först med supporten, som kopplar mig till kundtjänst, som vill koppla tillbaka mig till kundtjänst igen. Där jag får prata med någon och då visar det sig att detta har hänt 70 kunder i januari månad och det finns ingen som vet vad det beror på. Det var ju ärligt i alla fall. Så nu är det bara att avvakta igen.
Och så här tror jag att det är enligt min erfarenhet av kundtjänst: De som sitter där har ingen utbildning, de sitter förmodligen inte i Telias lokaler överhuvudtaget, och är inte heller anställda av Telia. De kan vara anställda av ett bemanningsföretag som i sin tur säljer sina tjänster till ett callcenter-företag, som i sin tur säljer tjänsten till Telia. Där sitter alltså outbildade "tekniker" i en lokal långt från riktiga tekniker och ansvariga. Och så ringer jag och så vill de helst bara koppla bort mig för det verkar som att jag redan fått usel service ett tag. Och om jag säger att jag vill byta bredbansbolag så säger de beredvilligt att de gärna kopplar mig till kundtjänst så att jag kan avsluta mitt Telia-abonemang. För de struntar fullständigt i om Telia förlorar en kund.
Eller så har jag helt fel och de här människorna är anställda av Telia men märkligt illojala ändå. Det kanske också är något att tänka på för alla storföretag.

2006-02-11 @ 17:20:35 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

P3 Live Martha!

Iiiih! Nu kommer KB-spelningen med Martha på P3 live på måndag. Gissa vem som kommer att ägna hela helgen åt att räkna ut ett sätt att spela in det och göra det till Mp3?

2006-02-09 @ 16:52:09 Permalink Musik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vän av ordning - David Batra

Jag är en omoralisk person. Jag tycker inte om att sopsortera, jag tänker inte på miljön, jag byter kanal när det är nyheter, jag äter blodiga biffar, och skänker nästan aldrig pengar till tiggare eller fattiga eller svältande eller tsunamioffer. Jag är inte engagerad i det som är den verkliga världen.

Men det finns människor som är det, människor som reagerar på hundbajs, och tvättstugor, reklampauser på TV och duandet av kungliga. Och när de blir riktigt uppretade och arga över världens orättvisor så går de hem och skriver insändare. Ungefär så.

Och David Batra har samlat ihop de roligaste och mest absurda av dessa och fört ihop dem i en bok med ironiska kommentarer och teckningar. Och visst är det roligt. En perfekt bok att läsa på toaletten, en perfekt bok att ta fram på middagar och visa utvalda sidor. De gamla insändarna visar också lite av nutidshistoria som framkallar fnittrig nostalgi. ”Tänk när det blinkade i TV-rutan för att det började ett nytt program på den gamla kanalen” liksom.

Men en del inslag är inte alls roliga, de är precis sådana där helt vanliga insändare man kan läsa i tidningen varje dag, och en del är faktiskt vettiga. Och det är lite synd att de där människorna som faktiskt engagerar sig och orkar skriva den där insändaren, ska bli hånade. Kanske är jag en töntig moraltant men jag kan också tycka att Robinsson är ett obehagligt program som uppmuntrar till beteenden vi aldrig skulle tolerera bland våra vänner. Och kanske är Kamratpostens ”Ej negerhatare” ett litet barn som fortfarande brinner för anti-rasismen och som tror att hon kan påverka sin samtid.

Hela boken lämnar lite av en fadd bismak av folkförakt. Titta här vad svensken i folkhemmet hetsar upp sig för! Titta vilka obetydliga intressen och bekymmer han har! Titta vad löjligt! Och nu kan jag sätta ihop en bok och tjäna pengar på andras dumhet!

David Batra (som jag tycker är jättebra på TV och som jag också haft förmånen att se live en gång) raljerar själv med att den enda anledningen att han får göra en bok är att han har fått visa sig på TV innan. Och med hjälp av sin egen självdistans blir han oantastbar. Jag kan ju inte anklaga honom för att vara en dålig författare, eller att urvalet insändare känns slarvigt och urskillningslöst, eller att hela boken är något av ett hastverk. För det har han ju redan sagt själv. Och då är det väl bara komiskt att han får komma fram och bli publicerad för att han är kändis? Eller?

Isbn: 91-7588-557-3

2006-02-09 @ 12:20:24 Permalink Bok Kommentarer (0) Trackbacks ()

Under skinnet - Michel Faber

Isserley är en ung plastikopererad kvinna med fult ansikte och stora bröst. Varje dag åker hon ut i sin bil för att plocka upp muskulösa manliga liftare. Men allt är inte som det verkar och Isserleys motiv är inte det man först tror.

Precis som i Never Let Me Go, finns här Science Fiction motiv, samtidigt som berättelsen utspelar sig i en väldigt normal och samtida miljö. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det rör sig om rymdvarelser, mänsligt värde, klasskillnader och köttätande. Moraliska frågor ställs på sin spets. Vad är egentligen en människa och vad är mänskligt?

Det är Science Fiction men ändå inte, miljön är ett dimmigt och lantligt Skottland, med små får i motljus. Det är Science Fiction för att åskådliggöra en tanke, snarare än för att frossa i framtidsprylar. Och man får inte veta allt om den andra planeten, den förblir antydd. Små stycken visas upp för läsaren, annat lämnas till fantasin.

Kanske är personerna i boken inte helt igenom trovärdiga, och kanske skulle tematiken kunnat utvecklas ytterligare, men det är poetiskt berättat, inklusive lyriska naturskildringar berättade ur utomjordiskt perspektiv, och frågorna som ställs är svindlande.

Boken är föredömligt kort och den går att läsa flera gånger på olika sätt.

ISBN: 9146182586

2006-02-07 @ 15:46:26 Permalink Bok Kommentarer (0) Trackbacks ()

Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) - Martina Haag

Det här är egentligen en skräpbok. Den är tramsig och overklig, och glättig och så har den inte ens ett lyckligt slut. Precis som att man skulle tycka att det är en bättre bok för att slutet är aningens mer realistiskt än resten.
Men det är faktiskt jätteroligt, ännu roligare än Hemma hos Martina. Jag skrattar högt i varje kapitel. Speciellt när huvudpersonen ska klippas som Reine Brynolfsson, och får en hemsk grå mansfrisyr som är uttunnad vid pannan. En attraktiv look på en 34-årig kvinna.
Och så kan man läsa alltihop på några timmar och så är den fin att titta på. Men slutet är uselt. Och det känns inte som en roman alls, mest som lite sketcher som rafsats ihop på lediga stunder.

ISBN: 9164201724

2006-02-06 @ 20:45:08 Permalink Bok Kommentarer (0) Trackbacks ()

En äkta jätte

Häromdagen såg jag en mycket lång man. Han var så lång att han fick hålla huvudet lite på sned för att inte slå i taket, och på sig hade han den längsta svarta rock jag någonsin sett. Det såg ut som när dvärgarna i Snövit ställer sig på varandra och sveper en lång rock om. Jag försökte se om det fanns ett huvud i mitten men rocken var knäppt.
"Han måste vara högutbildad", sa pappa.

2006-02-06 @ 20:19:05 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Spirited Away

Jag såg Spirited Away på bio när den kom, och sen köpte jag DVDn. Som jag tittade lite på idag. Och så här:
Den är vidunderligt vacker, med bilder som tavlor i nästan varenda scen. Men historien är verkligen underlig. Är det japansk sagokultur som är så annorlunda vår? Eller var Hayao Miyazaki drogpåverkad när han skrev manus? Och varför skrev inga rescensenter att historien är obegriplig?
Det finns en mängd sidohandlingar och så många teman att man blir helt yr. Chihiro byter namn, men temat utvecklas inte. Hon måste arbeta för att få stanna, men sen arbetar hon knappt alls, och åker till och med iväg ett tag. Och en del mat blir man en gris av och annan mat gör att man blir ogenomskinlig. Hennes vän är en drake, bebisen förvandlas till en hamster, tre huvuden rullar omkring men förvandlas till en figur, en sjögud kommer, och man tror att det ska handla om miljöproblem , men den berättelsen är bara en sidohandling. Och den onda häxan är inte så ond, och hon har en tvillingsyster som vill ha hjälp med att spinna och sticka. Och det går ett tåg genom ett vatten som hela tiden stiger.
Har du inte sett filmen tycker du kanske att jag verkar dum, att det där nog blir tydligt när man ser allt i sitt sammanhang. Men jag är inte så säker.
Det spelar ingen roll, det är tjusigt och nytt och underhållande.

2006-02-05 @ 20:27:56 Permalink Film Kommentarer (0) Trackbacks ()

Song for Sharon - Joni Mitchell

Okej det här inlägget är inte så jätteinspirerat, men sången jag skriver om är det. Efter att ha köpt ny stereoanläggning återupptäcker jag en del gamla skivor och de låter fantastiskt i de nya högtalarna. Hejira är en sån skiva. Och Song for Sharon är förutom vacker, lyriskt välskriven. Över 8 minuter lång, men varje vers är ett mästerverk.

I went to Staten Island, Sharon
To buy myself a mandolin
And I saw the long white dress of love
On a storefront mannequin
Big boat chuggin' back with a belly full of cars...
All for something lacy
Some girl's going to see that dress
And crave that day like crazy

Little Indian kids on a bridge up in Canada
They can balance and they can climb
Like their fathers before them
They'll walk the girders of the Manhattan skyline
Shine your light on me Miss Liberty
Because as soon as this ferry boat docks
I'm headed to the church
To play Bingo
Fleece me with the gamblers' flocks

I can keep my cool at poker
But I'm a fool when love's at stake
Because I can't conceal emotion
What I'm feeling's always written on my face
There's a gypsy down on Bleecker Street
I went in to see her as a kind of joke
And she lit a candle for my love luck
And eighteen bucks went up in smoke

Sharon, I left my man
At a North Dakota junction
And I came out to the "Big Apple" here
To face the dream's malfunction
Love's a repetitious danger
You'd think I'd be accustomed to
Well, I do accept the changes
At least better than I used to do

A woman I knew just drowned herself
The well was deep and muddy
She was just shaking off futility
Or punishing somebody
My friends were calling up all day yesterday
All emotions and abstractions
It seems we all live so close to that line
And so far from satisfaction

Dora says, "Have children!"
Mama and Betsy say-"Find yourself a charity."
Help the needy and the crippled or put some time into Ecology."
Well, there's a wide wide world of noble causes
And lovely landscapes to discover
But all I really want right now
Is...find another lover

When we were kids in Maidstone, Sharon
I went to every wedding in that little town
To see the tears and the kisses
And the pretty lady in the white lace wedding gown
And walking home on the railroad tracks
Or swinging on the playground swing
Love stimulated my illusions
More than anything

And when I went skating after Golden Reggie
You know it was white lace I was chasing
Chasing dreams
Mama's nylons underneath my cowgirl jeans
He showed me first you get the kisses
And then you get the tears
But the ceremony of the bells and lace
Still veils this reckless fool here

Now there are 29 skaters on Wolmann rink
Circling in singles and in pairs
In this vigorous anonymity
A blank face at the window stares and stares and stares and stares
And the power of reason
And the flowers of deep feeling
Seem to serve me
Only to deceive me

Sharon you've got a husband
And a family and a farm
I've got the apple of temptation
And a diamond snake around my arm
But you still have your music
And I've still got my eyes on the land and the sky
You sing for your friends and your family
I'll walk green pastures by and by

2006-02-04 @ 17:45:05 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Guldkompassen - Philip Pullman

Philip Pullman har vunnit Astrid Lindgren-priset för sina fantasy-böcker, och på många sätt knyter de an till en lång berättartradition av barn-fantasy. Parallella världar, brittiska miljöer, talande djur och så vidare. Guldkompassen handlar om flickan Lyra som råkar tjuvlyssna på ett hemligt möte om ”stoft” och ”snittning”, och vars vän Roger blir bortrövad av ”slukarna”. Snart blir hon indragen i ett äventyr som innebär en resa till Norden, och ett utforskande av en mystisk sanningskompass, alethiometern.

Det är spännande och många gånger orginellt. Men på samma gång dras guldkompassen med mycket av det som gör genren gammalmodig. Här är det män som är ledare och kungar. Kvinnliga akademiker är tråkiga eller lömska. Och konflikter löser man med våld.

Sen är det, som i alla böcker om magi, mycket som haltar. Om nu Lyra kan utläsa sanningar från sin alethiometer, är det underligt att hon inte frågar den sina viktigaste frågor. Som vad stoft är, vad hennes öde är, och hur hon ska stoppa slukarna.

Personerna är mestadels ”goda” eller ”onda”, och även om Lyra är en energisk och självständig flicka, känns porträttet av henne varken trovärdigt eller nyanserat. Det är mycket prat om att hon ”älskar” och ”inte älskar” människor i sin omgivning, men hon beter sig alltid overkligt rationellt.

Mina tråkigaste skolämnen var geografi och historia. Mängder av namn, dramatiska strider, resor som ska prickas in på kartor. Allt detta är vanligt inom fantasy, och vanligt i Guldkompassen. Åtskilliga gånger märker jag att min blick galopperar iväg över sidorna när det är reseskildringar, presentationer, och slag, för att komma fram till något jag tycker är intressant. Underligt nog finns det många passager som är komplicerade, abstrakta och med ord som är svåra även för vuxna. Experimentell teologi, parallella universum, arvsynden och annat blixtrar förbi, och jag undrar hur bra målgruppen av unga tonåringar hänger med.

Men en sak som verkligen känns nyskapande är den säregna värld Lyra lever i. Det är ”vår värld” med vissa för handlingen avgörande skillnader. Alla människor i Lyras värld har en daimon, en varelse som följer sin människa överallt, till döden. Daimonerna är till och med inskrivna i första Mosebok. Dessutom finns det mer magi än i vår värld, samtidigt som platserna har ”våra vanliga” namn, Oxford, Lappland och så vidare. Det är en underlig kombination, och nästa bok ska tydligen utspela sig helt i en annan värld, vilket får mig att undra om nästa bok igen kommer att handla om ”vår vanliga” värld, utan daimoner.

Hela boken är utformad lite som en pusselroman, där man får fler och fler ledtrådar till vad stoft är, och vad det innebär. På det sättet påminner Guldkompassen om Harry Potter-böckerna, där man ofta får en mängd olika ledtrådar som sedan förklaras allihop på en gång i slutet av boken.

Riktigt så enkel är nu inte Guldkompassen, här får läsaren små portioner av sanningen i taget, och på slutet vet man fortfarande inte riktigt hur allt ligger till. Trots bristerna är jag nyfiken på fortsättningen. Guldkompassen är en ovanlig bok på det sättet att den blev bättre och bättre ju längre jag läste. De sista hundra sidorna var långt mer engagerande än de första hundra. Det lovar gott för de andra två delarna av trilogin.
Isbn: 91-27-06485-9

2006-02-03 @ 13:16:53 Permalink Bok Kommentarer (0) Trackbacks ()

Milk-Eyed Mender - Joanna Newsom

Joanna Newsom är jättesöt, och ung och spelar fantastisk harpa. Hennes röst är gäll och barnslig, och låter lite som Björk när hon är som absolut mest extrem och skrikig.

Hon skriver sånger med lustiga texter: And all we want to do / is chew and chew and chew.

Jag såg henne I Göteborg för något år sen och då var hon avväpnande barnslig och charmig. Totalt orädd för publiken gick hon in själv och sjöng en rytmisk sång a capella medan hon uppmanade publiken att klappa takten.

Hon är förtrollande och lite jobbig, och hon har gjort en helt unik skiva.

2006-02-02 @ 19:54:25 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Telia igen

Ingen blir väl förvånad om jag säger att jag igår ringde Telia igen eftersom de inte hört av sig sen min felanmälan. Och ingen blir väl förvånad om jag berättar att det verkar som att de tappat bort min felanmälan. Och att tjejen i supporten undrade om det var e-posten jag hade problem med.
NEJ! Det är e-posten ja, men också MSN, iTunes, vanliga Explorer, och ungefär precis allting.
Ingen blir väl förvånad om jag erkänner mig frustrerad.

2006-02-02 @ 19:23:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I Megaphone - Imogen Heap

Det är precis med musik som med mat. Att ofta är den lite mer krävande maten, som tar tid att laga och äta, bättre och mer nyanserad, men ibland vill man bara ha något lättsmält och välbekant.

Färgglad framsida, lättillgängliga melodier, fina ljud, behaglig röst, när det gäller musik. Det är en konst att göra det där bra. Det ska fastna efter en genomlyssning men hålla sådär 25 lyssningar till utan att man tröttnar. Även om det ska vara lättillgängligt och kommersiellt, får det inte vara så enkelt och standardiserat att det tråkar ut omedelbart. Det ska vara som en påse lösgodis med favoritsorterna. Lite salt, lite sött, lite syrligt.

Dido har gjort en del sånger som är sådär poppiga och fina, och ändå lite spännande. Jem kom förra året och jag hoppades att hon skulle vara likadan, men ack, jag orkade inte ens lyssna igenom hela skivan. Allt lät likadant.

Men Imogen Heap! I Megaphone (ett anagram på hennes namn) är en underbar skiva. Hon har en röst som alla kan tycka om, men den är ändå inte helt anonym. Hon har aggressiva pianon, som tidiga Tori Amos. Hon har fina elektroniska ljud som gör sångerna mer varierade. Trip-hop-influenser kan man säga om inte genren känns för mossig. (1998 när I Megaphone kom, var det nog fortfarande ett smickrande epitet.) Hon har rytmer som gör att man vill promenera som i en rockvideo, om man lyssnar i lurar. Och ibland låter det lite gotiskt, som när väna flickor sjunger solon i dödsmetallsånger.

Och hon skriver musik och text själv.

Sweet Religion är ljuvlig, Angry Angel lite arg, Shine en bra popsång och så vidare. Allt är lättlyssnat men bra, argt och ledset ibland, men aldrig så mycket att man blir obehagligt berörd. Hela skivan passar bra på en förfest. Det är aptitligt och smaskigt, och man vill bara ha mer och mer. Som chips liksom.

2006-02-02 @ 19:19:20 Permalink Musik Kommentarer (1) Trackbacks ()

lilldjurets blogg

Musik, böcker, film

Telia förhoppningsvis för sista gången

Great Expectations

Giraffens tårar - Alexander McCall

Kommentarer och Telia

Kan innehålla nötter - John O'Farrell

Felia

Paula Frazer