lilldjurets blogg

Nick Hornby skrev i sin 31 Songs om att det finns vissa sånger man blir beroende av, trots att de "bara" är ovanligt bra popsånger. Be My Baby känns lite så. Man blir glad, man sjunger med. Jag vill ha ett liv där den passar som soundtrack.

Urge for Going var ursprungligen en B-sida på en singel, och har inte funnits på CD förrän den kom med på en av Joni Mitchells samlingsskivor, Hits, 1996. Det är inte hennes bästa sång på något sätt. Men det är trevligt att få höra hennes flickröst i en "ny" sång. Jag vet inte någon annan artist vars sångröst och sångstil förändrats så mycket genom åren. Från fint flickig och folksångig till mörkaste jazzrösten framför storband.

Nu har jag hittat en sång på Feists skiva som jag verkligen tycker om, Leisure Suite, som påminner mig om tidiga Beth Orton.
Och ännu mer om Anna Domino. En artist jag bara känner till för att en av min pappas vänner tog fram en vinylskiva för tio år sen och rekommenderade den till mitt blandband. Skivan kom 1986, och låter förvånansvärt modern fortfarande. Tillbakalutat, lite jazzigt och coolt, känns den nästan som en tidig aning om trip-hopen. Första låten Rythm, borde räknas som en klassiker.
Många år senare bildade hon bandet Snakefarm som gjorde en skiva med oigenkännliga covers på en mängd amerikanska örhängen, som Tom Dooley och Rising Sun. Trots att melodierna i många fall knappt går att identifiera som orginalens, är skivan oerhört melodiös, en typisk platta att ta fram när det är fest: Lyssna, man kan knappt känna igen att det är Frankie and Johnny, men man vill verkligen dansa till den!
Men även om Snakefarm var ett intressant projekt, är det den självbetitlade debuten som är den verkliga ädelstenen.

Jag vet. Jag sa att jag aldrig skulle skriva om Martha Wainwrights mamma och moster, men sen läste jag en intervju där Martha pratade om sin mammas sång Go Leave, och då kunde jag inte låta bli att lyssna.
Sången kommer från det självbetitlade albumet från 1975. Den kändaste sången därifrån är Heart Like a Wheel, som senare tolkats av Linda Ronstadt och The Corrs (!). Läser man texten blir det uppenbart hur mycket Rufus och Martha inspirerats av sin barndoms sånger.
And it's only love, and it's only love / That can wreck a human being and turn him inside out går refrängen, och det kunde lika gärna ha varit Martha som skrivit det. Det är enkelt, på gränsen till den hemmagjorda poesi man ser i dagstidningarnas insändarsidor för ungdom. Ändå blir det aldrig just så enkelt. Det är som en trubbig kniv som ändå lyckas träffa nerven varje gång. Det är komiskt att jag först trodde att det skulle vara samma sång som Paul McCartneys Let Me Roll It, där texten hurtigt går I can’t tell you how I feel / My heart is like a wheel / Let me roll it / Let me roll it to you.
I Heart Like a Wheel sjunger systrarna i versenSome say a heart is just like a wheel / When you bend it, you can't mend it , och det är nog bara ett hjärta av sten som inte känner igen sig. (Jag tänker tacksamt på hjulen i min cykel som blev böjda under en trettonhelg, men som gick att räta ut. Deta kostade bara strax över 100 kronor och var klart på några dagar) Systrarna sjunger vackert i stämmor, och har man hört Joan Baez och tidiga Joni Mitchell kan man tänka sig ungefär hur det låter.
Go Leave då? Jo, här sjunger kate ensam med gitarr. Och även om texten i Heart Like a Wheel är sorglig, kommer stämningen i sången aldrig i närheten av den totala smärta som finns i Go Leave. I intervjun sa Martha att man kan höra tårar falla på gitarren, och när jag lyssnar noga och med hörlurar tror jag att hon menade det bokstavligt. Mot slutet drar Kate nästan efter andan som för att kväva gråten. Jag får nog återge texten i sin helhet:

Jag känner inte till någon mer sång av Sam Brown. Min gissning är att jag inte skulle tycka om någon annan sång.
Men Stop är en sång jag aldrig kommer att tröttna på. Den känns 80-tal, och egentligen tycker jag att sångstilen känns omodern och svulstig, för att inte tala om arrangemanget, och det hemska solot i mitten.
Ändå är det så fantastiskt bra. Man vill bara sjunga med: Time after time I've tried to walk away / but it's not that easy when your soul is torn in two / so I just resign myself to it every day / now all I can do is to leave it up to you.
Nej det är inte Joni Mitchell bra, men det är ändå igenkänningsfaktor så det räcker.
Förra året gjorde Ane Brun en cover, som är precis sådär underproducerad, långsam och ljuvlig som jag hoppades att den skulle vara. En version man kan stå för.
Men orginalet är också beroendeframkallande, trots att det innehåller så mycket jag i vanliga fall avskyr. Det är väl ett gott betyg om något.

Leslie Feist har blivit populär nyligen och eftersom hon är kanadensare, och kvinna, ser man hennes namn i samband med Martha Wainwrights då och då.
Såklart blev jag nyfiken, men o så besviken. Feists skiva är inte alls dålig. Här finns trallvänliga melodier, och ett sound som är sådär alternativt att det känns finkulturellt, men ändå tillräckligt tillgänglig för att få spelas på ZTV och vara med i Lacostes nya parfymreklam.
Och jag tycker verkligen om kvinnliga singer-songwriters. Så mycket att jag köpt en mängd skivor av alternativa och relativt okända kvinnor bara för att jag läst att de påminner om någon annan kvinnlig artist jag avgudar. Jag går alltså i den fälla jag föraktar, och jämställer vitt skilda artister bara för att de har kvinnliga röster och ett "kvinnligt uttryck", vad nu det skulle vara.
Men precis som att det finns en massa män som låter likadant, finns det kvinnor som låter ganska snarlika. Shannon Wright och Nina Nastasia är ganska lika. Julie Doiron låter visserligen som Cat Power, men är oändligt mycket tråkigare. Sarah White gjorde en trevlig skiva, men är ingenting jag tagit fram igen efter att de första veckornas entusiasm lade sig. Edith Frost gjorde en fin och långsam och ganska tråkig debutskiva, och de följande har jag inte ens orkat lyssna in mig på.
Feist har gjort något som påminner om samtliga ovan, men kanske lite "hittigare". Mushaboom är en poppärla, och de sorgliga sångerna är fina på ett lagom oengagerande sätt, och allt känns lite för lättsamt, lite för anonymt. Texterna är ok, inte pinsamma, men inte heller så att man gömmer dem i hjärtat: Don't you wish that we could forget that kiss / And see this for what it is / That we're not in love

Kanske ångrar jag mig. Kanske kommer Let it Die att bli en favorit 2005. Då ska jag skriva om det.
Men just nu leder Martha Wainwright.
Förresten släpps hennes skiva i Sverige den 26:e oktober, med tre bonusspår. Rufus sjunger på ett.

Idag fick Harold Pinter nobelpriset i litteratur. Det känns lite surt och okunnigt att säga det, men nej det ringde ingen klocka när jag hörde namnet.
Det kanske är grinigt och populistiskt. Men jag hade verkligen velat att Joyce Carol Oates vann någon gång. Eller är hon för produktiv? För kvinnlig?

Det finns massor man kan skriva om Manu Chao, som har med politik och droger och multikulturalitet att göra. Men ibland vill man bara höra musiken. För att den är underbar och pigg, och för att det känns som att man firar något. Och för att det känns som att man är på väg på ett tåg någonstans i världen utan att veta var man ska sova. Och en alldeles oväntad farbror har satt på en billig och skrapad radio med musik som gör att man vill dansa fram och tillbaka i vagnens korridorer.
Men det räcker också att titta ut genom fönstret och stampa takten.
Me gustas tu.

Jag vet inte så mycket om Khonnor. Jag tror att han är amerikan, att han är 17 år, att han är ett underbarn.
Första gången jag hörde Handwriting trodde jag att högtalarna var trasiga, det sprakar och knastrar, men inne i det där trasiga finns det hjärtskärande melodier och sång.
En period lyssnade jag på My Bloody Valentine, som också har en oförglömlig ljudbild, som om de rockade innanför ett galler av distortion.
Khonnor gör något liknande men utan den aggressiva rockigheten. Där My Bloody Valentine manglar gitarrer gör Khonnor elctronica. Och när de första brusigaste sångerna gått förbi är det som att skivan når en klarhet där, som om dimman lättar. När Screen Love, Space, and the Time Man kommer, är knastret bara där som en krydda, som om det behövs bara för att hindra sången att bli alltför vacker.
Sången kom på radio en sen kväll när jag åkte bil på landet, vi körde på en kanin som klarade sig, och jag kommer för alltid att förknippa Khonnors "I've seen Stars"- början på sången med den stjärnklara färden genom skogen.

Hemligheter och lögner är en en av mina favoritfilmer. När jag var yngre var Naken min favoritfilm. Nu har Mike Leigh gjort en ny film som berör.
Om 50-talet, om klassfrågan, om abortfrågan. Någonstans finns det också en fråga om skuld, filmen påminner starkt om Dancer in the Dark, som också rör sig kring en märkligt godhjärtad och oskuldsfull kvinna, som döms av ett samhälle mycket hårdare än hon själv.
Igen frågar jag mig lite vad sensmoralen är. Det är inte likt mig att vara så kritisk mot filmer jag tycker om. Det här med sensmoral är kanske bara ett tillfälligt intresse.
Lars von Trier har fått kritik för att han i flera filmer offrar sina godhjärtade kvinnor, gör dem till martyrer. Är det en religiös fråga, kanske en feministisk fråga? I Vera Drake är ju också själva problematiken abortfrågan, en klassisk fråga i sammanhang av kvinnans villkor. Vad betyder det då att kvinnan som förkroppsligar begreppet fri abort, i slutändan offras? Är det ett entydigt inlägg för fri abort? Eller snarare en problematisering?
Vera Drake utför olagliga aborter, och när hennes son får reda på det tar han avstånd från sin mor. Trots att man i tidigare scener sett honom diskutera taktik för att få kvinnor i säng genom att ge dem franska nylonstrumpor. Dubbelmoral.
Eftersom vi idag har fri abort, både i England och i Sverige, kan man undra vad det är för slags debatt som skapas när man propagerar för något som sedan länge är genomfört. Är det motrörelsen som ska stävjas då? Jag måste nog fundera vidare.
Det viktigaste är kanske ändå att det är en film att tänka på, att det är så välspelat, och så långt från Hollywoods glamor.

Kalle och chokladfabriken är en charmig film där Johnny Depp påminner om Michael Jackson, och miljöerna är sådär fantasifulla som de bara kan bli i Tim Burtons filmer. (Fast jag gillade Lemony Snicket filmen också i och för sig).
Det tråkiga är att de har lagt till en sensmoral som inte finns i boken: att FAMILJEN är viktigare än alla pengar och allt godis i världen, och det är först i en lycklig familj man uppnår en inre tillfredsställelse.
Ok, det är ganska sympatiskt, men är det verkligen nödvändigt? Finns det någon som inte skulle skriva under på detta? Och finns det barn som verkligen behöver informeras om att det är värre att förlora sina föräldrar än att avstå från en chokladkaka? Är det inte ganska självklart att det är kärlek och inte pengar som är viktigt, och vem tjänar på att förmedla detta budskap?
Kanske är jag cynisk. Kanske är det bara i amerikansk film barn kan lära sig dessa sanningar.
Oompa loompierna är jätteroliga. Kanske saknar jag lite av godiset från boken. Var det inte liksom mer godis, mer magiskt godis?
Kanske skulle jag hellre ha förundrats av osynliga chokladkakor än av synliga moralkakor.