lilldjurets blogg

Jag är fortfarande lite blyg inför Paul Auster. Han är så känd och så ansedd och jag har bara träffat honom en gång. Det känns som att jag inte riktigt har rätt att uttala mig än.

Orakelnatten är en något krävande bok. Jag pratade i helgen med en vän som sa att om man ska rekommendera något till en ovan läsare så måste det vara något med driv i. Jag har inte tänkt riktigt så innan, men det slog mig som väldigt sant. Lättviktig litteratur har ofta ett driv i sig. Det är mycket handling, många cliffhangers, det är lätt och snabbläst, ett element som gör att det blir lättare att läsa ut boken.

Mer ambitiös litteratur är oftast mer stillastående, fler reflektioner, en mindre självklar handling, mer sidospår, ett svårare språk som tar längre tid att läsa. Precis så är Orakelnatten. Trots att jag tyckte om den från början tog den flera veckor att läsa ut. Trots att handlingen egentligen är spännande: en författare köper en ny anteckningsbok i en mystisk affär och både hans liv och hans berättelser börjar spåra ur, brann jag inte av längtan att läsa vidare.

Det är en ask i ask-historia. Vår huvudperson skriver en berättelse om en man som ska publicera en bok som heter Orakelnatten, samtidigt som man som läsare vet att det i verkligheten är Paul Auster som skrivit romanen Orakelnatten, med alla dessa berättelser inuti. Kanske kan frågan väckas om vem som läser oss. Vem ingår i vilken bok och vad är egentligen sant? Det hela är lite som en vuxenversion av Jostein Gaarders (Sofies värld och Spelkortsmysteriet) böcker.

När jag var tonåring läste jag Maria Gripe och Tove Jansson. (Okej, jag läste Virginia Andrews och Jackie Collins också, men det var den mer kvalitativa litteraturen jag brann för.) Maria Gripes skuggserie var gotisk, mystisk och filosoferade kring Schopenhauer och Swedenborg, Tove Jansson skrev visserligen om Mumintroll men hade mellan raderna en del att säga om det verkliga livet också.

Inger Edelfeldt läste jag också. Hon skrev om att leva i utkanten, på gränsen till det vi kallar det onormala, om gravitation, om att dras till den mörka stjärnan.

Ungdomsböcker idag verkar alla berätta om samtiden och de har ofta skojiga omslag i klara färger, i chicklit-stil. Systrar i jeans är en sådan bok. Den handlar om fyra 16-åriga tjejer (med fyra vitt skilda personligheter såklart) som är bästisar sen de var små. När den första sommaren de ska spendera isär kommer, bestämmer de sig för att skicka runt ett par magiska jeans (magiska för att de sitter perfekt på alla fyra tjejerna, trots att de har så olika figurer), som de alla ska uppleva spännande saker i.

Det här är inte olikt Dawson’s Creek i bokform. En tjej träffar en yngre cancersjuk kompis (som är otrevlig till en början men sen god, mogen och tapper), en annan åker till Grekland och blir kär för första gången, en tredje förlorar oskulden till en äldre fotbollscoach på träningslägret (och naturligtvis går det illa), en fjärde blir tvingad att göra upp med sin själviske pappa. Men på det stora hela är det väldigt välartat. Tjejerna är superbra kompisar hela tiden, alla lär sig något och mognar under sommaren. Ingen dricker eller knarkar och den enda som har sex inser bittert att hon borde ha väntat.

Språket är en tudelad blandning av slentrianmässigt lättläst och något mer litterärt ambitiöst som bryter av så mycket att det är svårt att hänga med. Som här: ”Skuldkänslorna snodde runt benen på henne som den katt hon aldrig hade haft.  ’Gå din väg’ sa hon till skuldkatten…”

Det blir underliga abstrakta kontraster i en text som blir alldeles för inkonsekvent. Försöken till insikter blir också ytliga och underskattar läsaren: ”Lycka kanske inte behövde vara så märkvärdigt och storslaget, när allt kom omkring. Det kanske bara var att kunna ta tillvara på alla de små glädjeämnena här i livet och ha vett att uppskatta dem.”

Jag tycker mest om böcker som inte är svenska. Man skulle kunna tro att allting mister i översättning. Eller att man som svensk förlorar för mycket genom att läsa på ett språk som inte är ens eget om man väljer att läsa en bok på originalspråk.

Ändå känns det tvärtom. Just för att språket är främmande blir det nyare, mer unikt. Svenskan är svår att variera, det är lätt att falla in i uttryck och nötta ordvändningar. Men i filtret mellan ett annat språk och svenskan, oavsett om det sker i ens eget huvud eller i en översättares, uppstår nya glidningar. Vissa sammanhang blir oklara, går inte att översättas, tematiken kan kännas främmande, ändå finns en spänning som saknas i det som skrivs och läses av samma grupp.

I en översatt bok kan engelskan ofta spåras. Mitt i ett replikskifte märker man att man översätter tillbaka till originalspråket. Man ser båda replikerna, den svenska och den engelska, som parallellt. Man jämför tonen i dem, innebörden, vad som gått förlorat och vad som kommit till. Det blir som att läsa en tolkning av repliken, en analys av variansen, som fördjupar upplevelsen av boken. Peter Höegs danska översätter sig lika väl trots att mina danskakunskaper är begränsade. ”En förändring kommer inte till stånd” står det och orden ligger ovana i munnen, men ändå rätt. Gammeldags, liksom utländska ligger de där; man läser ett annat språk trots att det är svenska. Och i Isslottet, översatt från norskan böjer sig meningarna lika exotiskt, grammatiskt korrekta men ändå främmande: ”Hon skulle gå bort till den halvt okända flickan Unn, för första gången, till något som hon inte kände till och därför var det skrämmande.”

Det är märkligt med barndomsidoler. Jag läste Osalig ande av Carina Rydberg flera gånger och tyckte det var en fantastisk intrig där huvudpersonen dör på en gång, följt av incest, bisexualitet, mord och besatthet, som huvudpersonen bevittnar som ande. I centrum stod anden Marika och hennes tvillingbror Carl.

Sen blev den sågad av en lärare jag respekterade och sen dess har den känts annorlunda. Obefintliga miljöbeskrivningar, alla bor i hus vid havet, karaktärerna saknar konturer och allt vad det var.

Sen kom de självbiografiska Den högsta kasten och Djävulsformeln, där Rydberg blev beskylld för att lämna ut kändis-Sverige men egentligen mest lämnade ut sig själv som en mycket ensam kvinna med ett så rikt fantasiliv att hennes kärlekshistorier mest utspelas i henne inre.

Den som vässar vargars tänder är en tillbakagång till stilen från Osalig ande. Incest, mord, besatthet, i centrum står tvillingparet Jannis och Sonya (eventuellt avlade av två män). Tillsammans äger de ett café i ett mindre samhälle och parallellt med att de spinner sin olycksbådande väv kring en ensamstående mor och hennes dotter, återberättas deras förflutna bitvis, som ett avslöjande som måste portioneras ut.

Jag läste i en intervju nyligen att Rydbergs favoritförfattare är Joyce Carol Oates. Det märks. Det är samma skiftningar mellan vanlig och kursiv text, samma teman, tvillingarna, ondskan, den destruktiva kärleken, osympatiska huvudpersoner. Men nej nej. I Rydbergs romanvärld är allt så förvrängt att det är svårt att identifiera sig alls. Kärleken handlar aldrig om ömhet och uppriktiga känslor utan färgas mer av hat. Flertalet av huvudpersonerna är så ondskefulla att det känns som att läsa en hel bok med bara mördartankar i kursiv stil. Lite enformigt. Lite långt med 380 sidor.

Visst blänker det till ibland. Boken är sprängfylld av reflektioner kring kärlek och människans natur och Rydberg skriver långt ifrån dåligt. Men boken känns lång, historien som rullas upp mest märklig, och på slutet när allt spårar ur som det måste göra, är det lika obehagligt som att titta på en riktigt rå skräckfilm. Detaljerade beskrivningar av en pedofils fantasier och handlingar, utdragna mord och en total brist på försoning eller hopp. Det är ovanligt att bli så illa berörd av en bok, det får jag beundra.

Men vad Rydberg egentligen vill berätta är oklart.

ISBN: 9100578231

I pod-sändningen med Simon Raymonde berättade han att Midlake var hans favorit bland de egna, Bella Unions band och sångare. Jag tyckte inte om det. Det kändes inte bra att han hade favoriter alls. Ungefär som att en förälder inte ska ha favoriter bland sina barn. Dessutom tyckte jag att låten Roscoe var ganska trist.

Men men. Jag lyssnade igen. Och en gång till. Och det är ju bra. Americana verkar vara ett populärt ord nuförtiden. Men vad betyder det? Att det låter som allmän amerikansk pop/rock med elgitarrer, musikanter med skägg och lite stämsång? Så låter det i alla fall. Men melodierna är finurliga, efter ett par genomlyssningar blir man indragen, musiken låter mer och mer egen. Plötsligt hör jag ändå Bella Unionsoundet. Roscoe är en pampig singel, Young Bride har kinesiska tongångar, lyssnar man noga finns det små udda ljud i de flesta sångerna, texterna är intellektuella (se bara titeln!), och det låter uppdaterat, nytt, 2006.

Men att det skulle vara en Raymondes bästa skivor någonsin, alla kategorier, verkar fortfarande väldigt märkligt.

I den första av Elizabeth George’s böcker om Lynley är Barbara Havers knappt med. Däremot är Lady Helen med, som en vän, medan han är förlovad med Deborah som senare gifter sig med Lynleys bästa vän S:t James. Dessutom är stora delar av deras familjer, föräldrar och syskon med i handlingen.

Jag undrar om George visste att hon skulle fortsätta skriva om samma personer. Boken är annorlunda efterföljarna och känns betydligt mer avslutad och mer som en helhet.

Goerge presenterar sina personer, låter de egna släktingarna vara inblandade i morden, och på slutet knyts alla trådar ihop, förlovningar slås upp, nya relationer inleds, precis som slutet i en vanlig fristående bok.

Vad lycklig man blir när en skiva är precis allt man önskar att den ska vara. Joanna Newsom släpper sin andra fullängdare, Ys, i november, men den har redan läckt ut på nätet (tack vare Pitchfork enligt ryktet).

Det spelar ingen roll, alla som hör den kommer vilja köpa den också, om inte annat för framsidans skull, där Joanna Newsom poserar som en renässanskvinna omgärdad av symboler, en skära, en kråka med ett bär och en liten tavla med en fjäril.

Det är bara 5 sånger men skivan är ändå 55 minuter lång, med låtlängder på sju till sexton minuter. Inspelad av Steve Albini och mixad av Jim O’Rourke med instrument arrangerade av Van Dyke Parks som jobbat med bland andra Beach Boys och Tim Buckley. Bill Callahan (Smog) sjunger på en spår. Så allt låter fantastiskt på pappret (även om jag inte känner igen Albini utan de aggressiva trummorna).

Och sen är det verkligen precis så bra som det har potential att vara. Jag tyckte om Milk-Eyed Mender, men den var barnslig och okomplicerad. Newsom’s röst var ibland överdrivet gäll, som Björk när hon är som mest självupptagen. Newsom sjöng ordet Cassiopeia som om hon var stolt över att ha lärt sig uttala det, och när hon sjöng Sadie lät det så skärande att man ville stänga av. Texterna var komiska på gränsen till tramsiga. Live var hon charmig och entusiastisk.

Första skivans harpa och cembalo var unika, men lite enahanda. Nu finns stråkar och flöjter och sångernas längd möjliggör en oändlig variation i tempon och instrumentering. I Only Skin, börjar det med harpa och filmstråkar, flöjter kommer in, sen är det bara harpa, melodin förändras (sången är uppbyggd av den gamla sången Only Skin som tidigare framförts live, och Be a Woman, också en sång som bara funnits live tidigare, möjligtvis finns det fler sånger i väven också), mot slutet kommer Smog in, Newsom kommer själv in och sjunger i stämmor med sig själv, melodin blir hetsig. Newsom låter som Kate Bush (från tiden med The Kick Inside, kinesiskt nästan), som en tidig David Bowie (från tiden med The Laughing Gnome), allt exploderar. Only Skin är 16:53 lång och den är inte tråkig en sekund.

Den är det mest fascinerande jag hört i år.

Jag är egentligen inte intresserad av hårdrock. Inte sedan gymnasiet när man tyckte att killar med långt hår var det tuffaste som fanns i alla fall. Men nu när jag läst Neil Strauss andra böcker, tyckte jag att det var lite roligt att läsa även om Mötley Crüe också.

Det är oerhört mycket sex and drugs and rock’n roll. Och våld. Och svordomar. Efter första kapitlet är jag proppmätt på det. Men fortsätter läsa Tommy Lees avsnitt ändå. Man har ju sett honom i skvallerspalterna med Heather Locklear och Pamela Anderson. Och okej, det är lite underhållande. Men mest är det repetitivt och trist. Och förvånande att en bok om ett band handlar så otroligt lite om musik och skapande.

ISBN: 0060989157

Detta är en riktigt fånig och ytlig bok. Det skulle ju kunna vara underhållande, och det finns några (få) roliga sekvenser, men på det stora hela förvånar det mig lite att jag ens läste ut den.

Det handlar om Rebecka som har tappat kontrollen över sin ekonomi. Hon har övertrasserat alla sina kreditkort och klarar inte ens av minimi-inbetalningarna på dem. Hon undviker bankpersonalen som försöker få tag på henne, och samtidigt shoppar hon och shoppar igen. Kläder, skor, smink, fina brevpapper, små presenter, dyra utekvällar, lyxiga cappuccinos på väg till jobbet, en näve månadstidningar och sen börjar hon om igen.

Det finns något psykologiskt intressant i alla former av missbruk. Oprah Winfrey har en serie nu i sitt program om människor som lär sig att sanera sin ekonomi genom att minska utgifterna och öka inkomsterna och det händer att jag tittar på det. Rebecka i boken försöker båda varianterna men kan inte minska utgifterna och misslyckas med att få ett mer välbetalt jobb. Som läsare blir man mer och mer irriterad på hennes skuld- och ljughärva där hon hela tiden sätter krokben för sig själv.

• Sångaren ska vara en god musiker.
• Sångaren ska ha en underbar uttrycksfull röst.
• Det ska vara starka melodier.
• Det ska vara texter som är tillräckligt bra för att man ska vilja citera dem och trycka dem i böcker och på t-shirtar.
• Det ska vara texter som är så personliga, självutlämnande och ändå så allmänna att varje hjärta berörs.
• Skivan ska vara jämn. Varje sång ska kunna bli en älsklingssång.
• Sångaren måste framkalla känslor av sympati, attraktion, identifikation.
• För att skivan ska gå till musikhistorien krävs det något helt nytt. Ett element av något helt nyskapande när det gäller författandet, sången eller instrumenteringen.
• För att skivan ska bli verklig kult ska artisten gärna sluta göra musik direkt efter att skivan släpps, alternativt dö.

Det här är tyvärr en riktigt dålig bok, med sådant som borde ha kastats i slasken. Det står lovande att den ska innehålla sju noveller och det gör den, men det mesta av de 400 sidorna är krönikor som skrivits för diverse damtidningar.

Har man läst Marian Keyes finns här inga överraskningar. Här får man krönika efter krönika om skor, handväskor, smink, choklad, modevisningar, tokroliga upptåg med Maken, något kapitel om Keyes alkoholism och så vidare. Dessutom två gråtmilda resereportage från Etiopien och Ryssland (”andra dagen träffar vi en otroligt vacker och värdig kvinna som kämpar mot HIV”). Det som kan vara lite roligt är att man får se hur mycket av Keyes som finns i hennes romanhjältinnor (de är i princip samma personer), men redan efter första krönikan känns allt som tjatiga och flåshurtiga upprepningar på sådant som hon skrivit bättre i sina egna romaner.

Keyes erkänner själv att hon inte är särskilt bra på noveller, och det märks att de sju novellerna är mer skrivexperiment än seriösa försök. En handlar om en ängel som kommer till jorden för att prova på dödssynderna (men när det räcker att hon sprutar på sig en parfym som heter Envy, förstår man att det inte kommer att komma i närheten av tänkvärt), nästa handlar om en kvinna som får dejta motsvarigheterna till de sju små dvärgarna, Toker, Glader och så vidare, en tredje novell handlar om en osynlig rymdfigur som förälskar sig i en ledsen kvinna på jorden, ytterligare en om en kvinna som ligger i koma efter att hennes man misshandlat henne. Samtliga noveller har en ganska rolig grundidé, men är så slappt och ytligt skrivna att man knappt orkar igenom dem.

Pengarna från försäljningen av boken går till barnhemsbarnen i Ryssland. Det är det enda som är bra med den.

ISBN: 9113015788

I en klass för sig handlar om Lee, som 14 år gammal börjar på internatskola. Ung aka-porr. I recensioner står det mycket om att Sittenfeld utforskar klasskillnaderna i sådana här miljöer, och hackordningen i skolmiljö. Det är ju sant, här finns de snygga sportkillarna, utbytesstudenterna som talar dålig engelska, de snygga rika tjejerna, och så Lee som är där på stipendium och aldrig riktigt vågar visa vem hon är. Men just detta känns egentligen inte så nytt, det är bara något mer nyanserade varianter av ungdomstyper som exponerats i hundratals filmer. Tänk Scream-filmer, Buffy och romantiska komedier med Alicia Silverstone och Molly Ringwald.

Boken beskriver alla de fyra åren på skolan och är indelad i olika långa, novellartade kapitel. Lite som Melissa Banks böcker. Ju längre man läser, ju mer komplex Lee och hennes miljö blir, desto bättre blir boken. Första kapitlet är så tråkigt att jag funderar på att lägga ifrån mig boken, sista kapitlet inbjuder till sträckläsning. Ett kapitel handlar om en lärare, ett om stöld, nästa om en kompis det tar slut med. Det sista avslutande, och 150 sidor långa kapitlet är en förödmjukande kärlekshistoria, så obehaglig att jag vaknar morgonen efter att ha läst ut den med känslan av att det finns något viktigt och dåligt att komma ihåg, trevande efter den obehagliga sanning som hotar att förstöra dagen, eller året. Inte ens när jag minns att känslan bara kommer från en roman går det riktigt över.

Oförmågan att passa in, den obesvarade kärleken, tankar kring anti-semitism och rasism, allt påminner starkt om en yngre och snäppet mindre outhärdlig version av Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit.

Lee är långt ifrån en sympatisk hjältinna. Hon fjäskar för de elever som står över henne, även om hon själv är övertygad om att det är just det hon inte gör. Samtidigt sviker hon de som tycker om henne. Hon föraktar alla, hon står inte för sig själv eller sin bakgrund, hon skäms över sina föräldrar, hon slätar ut sig själv, gör sig tråkigare än hon är. Hon engagerar sig inte i skolan, betygen hon måste ha haft för att få stipendiet dalar, hon anstränger sig inte, hennes lärare är frustrerade. Någonstans anmärker hon själv att andra fejkar engagemang, men att hon själv fejkar likgiltighet. Ändå känns det inte som fejk, Lee är verkligen likgiltig inför det mesta. Det som lyfter boken är hennes analyser av sig själv, av omvärlden, det knivskarpa och osminkade i hennes iakttagelser. Som här:

”Jag har alltid tyckt att de stunder när en annan människa visar sig ha förstått vem man är, är märkligt sorgliga; jag misstänker att de stundernas patos ligger i deras sällsynthet, deras kontrast mot de flesta dagliga möten. Påminnelsen om att det kan vara annorlunda, att man inte behöver gå genom livet oförstådd, fast man förmodligen ändå kommer att göra det – det är den som är nästan olidlig.”

Det faktum att boken skrivs många år efter examen ger också Lee möjligheten att blicka bakåt i ett vuxenperspektiv och reflektera ovanifrån. Det ger möjligheten till berättartekniska framåtblickar av typen ”jag skulle senare få många tillfällen att fråga, men jag gjorde det aldrig”, och naturligtvis en epilog där man får veta hur det gick för alla efteråt. Framåtblickar av det slaget är ett klassiskt knep för att dra uppmärksamheten från vad det är som ska hända, till hur det ska hända, och här fungerar det väldigt bra. Det händer ingenting oväntat i boken, ändå är man tidvis trollbunden av spänning av hur det ska hända och vad det ska betyda.

ISBN: 9146213082