Katell Keineg
När det gäller musik är jag desperat. Kastar mig från famn till famn i hopp om en äkta känsla. Kan inte vara ensam en sekund. Så fort jag tröttnat på en letar jag efter en annan och varje dag söker jag nya alternativ, nya världar att vila i.
Häromdagen hittade jag, efter planlöst surfande, en lista på Amazon där en viss Katell Keineg nämndes. Röst som Liz Fraser, texter som Joni Mitchell, keltiska influenser, god vän med Jeff Buckley, hennes andra skiva Jet omtalades som en av 90-talets bästa skivor och Keineg själv som en av vår tids mest underskattade sångerskor, och så vidare. Det tog flera timmar innan jag hade möjlighet att provlyssna, så under tiden letade jag upp fler recensioner, myspace-sidan, live-utlåtanden, sångtexter och foton, alltmer övertygad om att jag hittat min nästa förälskelse.
Men när jag äntligen fick lyssna (på till exempel CDbaby) blev jag besviken. Ja rösten är fin och varierad på ett sätt som man med god fantasi skulle kunna jämföra med Liz Fraser, men arrangemangen är så tråkiga att klockan stannar. Jag tycker om lågmäld och sparsmakad instrumentering, jag tycker om ovanliga instrument, harpor och samplingar, jag tycker om välspelad och illa spelad gitarr, amatörmässigt pianoklink, klassiskt skolat piano, smäktande stråkar och gnisslande stråkar. Allt utom det här: tristast möjligast kompetenta pubband, eller gubbrockskomp som doftar 90-tal, trummor och gitarrer och bas som sitter ihop i en enhet utan karaktär och som brassar på lite extra i varje refräng. Och texterna om bitvis är fantastiska bryts av banala rader, som ”Just remember me when I say / I had one hell of a life”. Usch, som en dålig power ballad.
Det är populärt att kalla gubbrock för guilty pleasure, det lättillgängligas förförelse, men nej det är inte ens det. Slätstrukna refränger enligt formulär 1A är inte njutbart även om jag skulle vilja att det här tråkiga, vore det nya experimentella, och att jag ska falla handlöst vid nästa lyssning. Att allt ska sluta låta som en urvattnad piratkopia av musik jag älskat.
Men det finns undantag. När den första besvikelsen lagt sig kan jag tycka att vissa sånger påminner om min fantasi om dem. Det här läste jag om There you go i New York Times:
"In the spring, at a small Lower East Side club called Sin-é, I watched Keineg perform a song called "There You Go," which tells of a woman parting company with the man she loves, though how long she has known him or what passed between them is left unsaid. Opening in a mood of quiet resolve, Keineg used a tender, delicate register to speak, as it were, to the back of her receding lover: "There you go now — swinging down the boulevard, a miracle, that's what you are." As the narrator faced the brute fact of her impending loss, however, Keineg's voice grew more fervent, and rhymes and repetitions served the darker purpose of reminding her of all she once possessed: "I held out my hand and you gave it to me — on a plate, all I could take, I could take more of that." Halfway through the song, as the woman struggled to absorb the fullness of the blow, Keineg replaced her serene refrain of "there you go" with the rhythmically similar but utterly devastating phrase — the plea — to "bring it back," which she kept repeating in a voice soaked with pain: bring it back, bring it back. It was an extraordinary moment: Keineg sang with such ecstatic desperation, so in thrall to the rapture of her loss, she might have been weeping. As the man disappeared for good — "down the boulevard, the avenue, the runway, the white lines" — Keineg murmured: "I turned. I don't know why I did it, but I did," over and over, until she declared, enigmatically, "Now I must return to the underworld." Had she just performed a heart-rending modernization of the parting of Orpheus and Eurydice?"
Självklart oemotståndligt för en romantiker. Och sången lyser klart över de andra. Jag ska lyssna några gånger till innan jag börjar se mig omkring efter någon ny.