lilldjurets blogg

När "Lauren Kelly" släppte sin första bok Tag mig, tag mig med dig, så spekulerades det om vem som stod bakom pseudonymen. Joan Didion var en gissning, och det var väl då jag blev intresserad av henne. Precis som en liten förälskelse kan uppstå omedelbart, var det att läsa hennes namn första gången. Kvinnan som man skulle kunna missta för Oates. Ett namn i stället för ett ansikte i en folkmassa, men ändå ett löfte.

Senare läste jag en artikel om Ett år av magiskt tänkande, en form av självbiografi om döden, och såg fram emot den. På ytan verkar det tråkigt, en berättelse om en författarinna vars man dör. Han är inte så ung, hon är inte så ung, och det är egentligen berättelsen om ett år av sorgearbete. Samtidigt är deras dotter Quintana svårt sjuk och åker in och ut på olika sjukhus och behandlingar. Quintana dog efter att Didion avslutade sin bok och i pjäsen på samma tema är även dotterns död inskriven.

Men trots detta hade boken aldrig fungerat som en "based on a true story" roman, det händer alldeles för lite. Hade vem som helst annan än Didion skrivit denna bok hade den blivit odrägligt tråkig, ett ändlöst beskrivande av gråt och mannens goda egenskaper och sen kanske någon form av läkning. Men det här var hennes första anteckningar efter att maken fick en infarkt medan de åt middag:

"Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut." 

Att ha sinnesnärvaro att kunna formulera sig så, en sådan dag, tyder på ett stort författarskap.

Didions bok är passionerad, förtvivlad, galen, snabbskriven och oretuscherad i all sin obarmhärtiga ärlighet. Skoningslöst beskriver hon hur hon sakta blev galen, hur hon trodde att ritualerna med begravningen och allt runt omkring var ett sätt att få honom tillbaka. Att hon kände att om hon gjorde allting rätt så skulle han återvända. Att hon inte kunde förmå sig att skänka bort hans skor för att han skulle behöva dem när han kom tillbaka. Den är ett försök att verkligen förstå vad sorg är och Didion blir inte bättre, finner inga enkla lösningar. Hon ältar detaljer, hon försöker förstå de medicinska turerna, hon begär det omöjliga och som läsare går det aldrig någonsin att bagatellisera hennes lidande. Hennes make sedan 40 år, den man hon levt i total och kreativ symbios med, är borta.

Didion skriver med skärpa, gripande och osentimentalt på samma gång. Smärtan ligger i självigenkänningen för läsaren och inte i Didions självömkande. Hon analyserar allt så frenetiskt, att även det blir en del av hennes magiska tänkande. Som om det var så att om hon verkligen förstod sorgens innersta natur skulle han kunna komma tillbaka. Kanske var det så hon tänkte när hon skrev.

"Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna, vi är lugna typer samtidigt som vi tror att vår make ska återvända och att han då kommer att behöva sina skor. Den version av sorg som vi kan föreställa oss bygger på modellen med 'läkande'. Där kommer det ständigt att gå framåt. Där kommer de värsta dagarna att vara de första. Vi föreställer oss att begravningen kommer att vara den värsta prövningen för oss, sedan kommer detta hypotetiska 'läkande' att äga rum. När vi tänker oss begravningen undrar vi om vi ska misslyckas med att 'klara av den', att vara 'situationen mogen', att kunna visa den 'styrka' som ständigt nämns som ett korrekt sätt att reagera på ett dödsfall. Vi föreställer oss att vi kommer att tvingas stålsätta oss inför den stunden: kommer jag att klara av att hälsa på folk, kommer jag att kunna gå därifrån, kommer jag ens att lyckas klä mig den dagen? Vi har ingen möjlighet att veta att det inte kommer att handla om allt detta"

Och det är fantastiskt att läsa en sann historia så här välskriven, ja, som om det var en mer öppen Oates som hade skrivit den. Och det är fantastiskt att läsa en osminkad skildring av sorg som går emot just alla dessa myter om styrka och läkande och ljuset i slutet av tunneln, som faktiskt bejakar vansinnet och den långvariga smärtan som är en sanning för väldigt många som inte är huvudrollsinnehavare i ytliga amerikanska dramafilmer.

ISBN: 9173893099

Och plötsligt blir jag faktiskt lite intresserad av de fem gudinnekvinnorna och deras bloggar. Det verkar inte alls pretentiöst utan genialt.

Här står lite mer om Beekeeper och Scarlet's Walk som också är en bra temaskiva.

Detta är ett typiskt avancerat och ambitiöst romanbygge av Nicole Krauss man. Precis som i hennes Kärlekens historia finns det flera parallella handlingar och kluriga sidospår. I Extremt högt och otroligt nära finns det dessutom en mängd bilder, både i svartvitt och i färg, och en del typografiska experiment, en mening på en sida, bokstäver som är satta så tätt att det inte går att läsa och så vidare.

Jag läste att Nicole Krauss var Foers första blind date någonsin och att de fann varandra på en gång. Det förvånar mig inte alls. Deras böcker är så lika att de skulle kunnat skrivas av samma författare. Krauss och Foer måste vara tvillingsjälar om de inte helt enkelt skriver åt varandra.

Boken handlar främst om Oskar Schnell, en nioårig överintelligent pojke som för ordet med lillgammalt och naivt perspektiv. Hans pappa dog den 11:e september 2001 och för att skydda sin mamma har Oskar gömt de fem meddelanden på telefonsvararen som pappan ringde in minuterna innan han dog. Drabbad av sorg och oförmåga att hantera den, hittar Oskar ett kuvert med en nyckel i, som det står "Black" på. Är det ännu en gåta från hans döde far? Oskar beger sig ut på jakt efter alla med namnet Black i New York, som en sista chans att kommunicera med den döde, eller bara ett sätt att hålla sorgen i chack. Samtidigt serveras läsaren farfaderns historia, han som lämnade farmodern så tidigt att han aldrig fick träffa sin son i livet (eller fick han det?), och farmodern berättar på sitt sätt.

Oskars berättarröst påminner något om Christoffers i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, av Mark Haddon. Christoffer är autistisk och en opålitlig berättare trots att han är intelligent, vissa saker kan han beskriva träffande, andra (som har med känslor och gester och miner att göra) blir otydliga för honom men inte för läsaren. Ungefär så fungerar Oskar också, trots att han är psykiskt frisk. Kontrasten mellan hans slutledningsförmåga och naiva uppfattning av världen blir absurd och fascinerande. I hans uppfinnariver och önskan att brevväxla med Stephen Hawking och märkliga vilja att ge komplimanger och kyssa äldre kvinnor, framstår han också som en märklig blandning av social kompetent och totalt oförmögen att sätta sig in i andras känslor.

Så det är skönt med textpartierna av farmodern och farfadern som skriver fullständigt vuxet, med vuxna känslor, vuxet sexliv och hela liv av besvikelser och sorg bakom sig.

Farfadern var med vid bombningen av Dresden och har aldrig kunnat hämta sig efter det, och där finns väl också en parallell till "kriget mot terrorn" som visserligen aldrig nämns, men som ligger skissad i bakgrunden när Oskar funderar kring vad som hände i World Trade Center.

Allt är snillrikt och begåvat, jag älskar formexperimenten, speciellt på de sista sidorna som man läser genom att låta sidorna fladdra snabbt som rutorna i en tecknad film. Det är definitivt en av de bättre böckerna för mig 2007, men kanske inget jag kommer minnas resten av livet. Det går aldrig riktigt under huden. 

ISBN: 9170014418

Dagensbok.com

Barnsligt nog kunde jag inte låta bli att bemöta kommentarerna. Men allvarligt, att tro att könet inte påverkar en människas personlighet är ungefär lika begåvat som att säga att föräldrar inte påverkar en människas personlighet. Sen kan man välja att bemöta de krav som samhället ställer på olika sätt, men det påverkar en också.

ISBN: 9113016679

En misslyckad pappa som har lagt upp en genomamerikansk strategi för att "aldrig bli en loser" men som faktiskt är det, hans porriga och fördomsfulla pappa, den utarbetade frun och hennes deprimerade bror, tonårssonen som är likblek och vägrar prata, och den lilla dottern som vunnit en deltävling i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine, ger sig ut på en roadtrip till den stora finalen i Little Miss Sunshine.

Men det är mer Sideways än Ett päron till pappa över stämningen. Det är sympatiskt och roligt och väldigt charmigt. Det är feelgood på ett sätt som aldrig känns för insmickrande och det är omöjligt att inte falla för lillflickan när hon står och putar med magen i en helt vanlig baddräkt bredvid sina superplastiga konkurrenter som poserar på snedden i Britney bikinis.

Woody Allen har bländats av Scarlett Johansson precis som alla andra och låter henna vara med i en andra film. Men där Match Point var morbid och mångbottnad är Scoop mer en klassisk Woody Allen komedi, där han själv spelar sin vanliga neurotiska roll och där absurda och komiska händelser avlöser varandra.

Sondra Pransky (Scarlett, en vimsig journaliststuderande får ett tips av ett spöke, en avliden stjärnjournalist, att en av stadens mest attraktiva ungkarlar i själva verket är seriemördare. Till sin hjälp har hon en gammal och pratsam trollkarl (Woody Allen själv). Men naturligtvis blir Sondra och ungkarlen kära i varandra (trevligt att Allen inser sina romantiska begränsningar i denna film och inte själv dreglar över henne).

Jag är inte så förtjust i Allens komedier och det här är inget undantag. Det är pratigt och nervöst och alla karaktärer är lite korkade. Lite charmigt på sina ställen, men mest en axelryckning.