Ett år av magiskt tänkande - Joan Didion

När "Lauren Kelly" släppte sin första bok Tag mig, tag mig med dig, så spekulerades det om vem som stod bakom pseudonymen. Joan Didion var en gissning, och det var väl då jag blev intresserad av henne. Precis som en liten förälskelse kan uppstå omedelbart, var det att läsa hennes namn första gången. Kvinnan som man skulle kunna missta för Oates. Ett namn i stället för ett ansikte i en folkmassa, men ändå ett löfte.


Senare läste jag en artikel om Ett år av magiskt tänkande, en form av självbiografi om döden, och såg fram emot den. På ytan verkar det tråkigt, en berättelse om en författarinna vars man dör. Han är inte så ung, hon är inte så ung, och det är egentligen berättelsen om ett år av sorgearbete. Samtidigt är deras dotter Quintana svårt sjuk och åker in och ut på olika sjukhus och behandlingar. Quintana dog efter att Didion avslutade sin bok och i pjäsen på samma tema är även dotterns död inskriven.


Men trots detta hade boken aldrig fungerat som en "based on a true story" roman, det händer alldeles för lite. Hade vem som helst annan än Didion skrivit denna bok hade den blivit odrägligt tråkig, ett ändlöst beskrivande av gråt och mannens goda egenskaper och sen kanske någon form av läkning. Men det här var hennes första anteckningar efter att maken fick en infarkt medan de åt middag:


"Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut." 


Att ha sinnesnärvaro att kunna formulera sig så, en sådan dag, tyder på ett stort författarskap.


Didions bok är passionerad, förtvivlad, galen, snabbskriven och oretuscherad i all sin obarmhärtiga ärlighet. Skoningslöst beskriver hon hur hon sakta blev galen, hur hon trodde att ritualerna med begravningen och allt runt omkring var ett sätt att få honom tillbaka. Att hon kände att om hon gjorde allting rätt så skulle han återvända. Att hon inte kunde förmå sig att skänka bort hans skor för att han skulle behöva dem när han kom tillbaka. Den är ett försök att verkligen förstå vad sorg är och Didion blir inte bättre, finner inga enkla lösningar. Hon ältar detaljer, hon försöker förstå de medicinska turerna, hon begär det omöjliga och som läsare går det aldrig någonsin att bagatellisera hennes lidande. Hennes make sedan 40 år, den man hon levt i total och kreativ symbios med, är borta.


Didion skriver med skärpa, gripande och osentimentalt på samma gång. Smärtan ligger i självigenkänningen för läsaren och inte i Didions självömkande. Hon analyserar allt så frenetiskt, att även det blir en del av hennes magiska tänkande. Som om det var så att om hon verkligen förstod sorgens innersta natur skulle han kunna komma tillbaka. Kanske var det så hon tänkte när hon skrev.


"Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna, vi är lugna typer samtidigt som vi tror att vår make ska återvända och att han då kommer att behöva sina skor. Den version av sorg som vi kan föreställa oss bygger på modellen med 'läkande'. Där kommer det ständigt att gå framåt. Där kommer de värsta dagarna att vara de första. Vi föreställer oss att begravningen kommer att vara den värsta prövningen för oss, sedan kommer detta hypotetiska 'läkande' att äga rum. När vi tänker oss begravningen undrar vi om vi ska misslyckas med att 'klara av den', att vara 'situationen mogen', att kunna visa den 'styrka' som ständigt nämns som ett korrekt sätt att reagera på ett dödsfall. Vi föreställer oss att vi kommer att tvingas stålsätta oss inför den stunden: kommer jag att klara av att hälsa på folk, kommer jag att kunna gå därifrån, kommer jag ens att lyckas klä mig den dagen? Vi har ingen möjlighet att veta att det inte kommer att handla om allt detta"


Och det är fantastiskt att läsa en sann historia så här välskriven, ja, som om det var en mer öppen Oates som hade skrivit den. Och det är fantastiskt att läsa en osminkad skildring av sorg som går emot just alla dessa myter om styrka och läkande och ljuset i slutet av tunneln, som faktiskt bejakar vansinnet och den långvariga smärtan som är en sanning för väldigt många som inte är huvudrollsinnehavare i ytliga amerikanska dramafilmer.


ISBN: 9173893099


Kommentarer
Postat av: London-Jenny

Åh vilken bra recension, nu vill jag genast läsa boken igen! Det ryktas att pjäsen med Vanessa Redgrave kommer till London senare i år, det ser jag fram emot!

2007-06-11 @ 15:48:47
Postat av: ulrika

ja det var en väldigt fin recension, har precis köpt boken, läste om den i nån artikel i dn tidigare i som handlade om en annan bok om sorgearbete (livet är ett blandband). min pappa ska få den, men skulle vilja läsa de själv också (min mamma gick bort i cancer för 4 år sedan)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback