lilldjurets blogg

Det är konstigt hur man bedömer filmer och vad förväntningar gör med dem. Som om förväntningar i relation till hur filmerna verkligen är utgör basen för ett omdöme.

Ser jag en film jag inte ens känt till kan jag anse den mycket bra, bara för att den överträffar förväntningarna. Och tvärtom.

Brokeback Mountain är en film jag velat se länge. Den enda filmen kanske, som jag just nu velat se på bio. En Broarna i Madison County, med yngre människor, försedd i cowboymiljö, kritikerhyllad och stämningsfull liksom. Och jag tyckte om Ang Lees och Crouching Tiger, och hans version av Stolthet och fördom. Och Ice Storm om obehagliga nyckelpartyn och ångest, var en briljant film.

Och Brokeback Mountain är ju en bra film. En sorglig kärlekshistoria mellan två män som inte kan få varandra i en intolerant machokultur. Heath Ledger, Jake Gyllenhaal och Michelle Williams, som man annars bara sett i ungdomsfilmer, och (Dawson’s Creek!), gör djuplodande porträtt av människor på gränsen till förtvivlan. Bara det är ju fascinerande, att plötsligt se skådespelare som tidigare känts så lättviktiga, i blodigt allvarliga roller. Och alla spelar bra. Till och med det obligatoriska åldrandet på 20 år, känns uthärdligt trovärdigt. Och det är fint med omöjlig kärlek, och skönt att få gråta, även om Ennis Del Mar (Heath Ledger) ibland känns så stel och osympatisk att man tycker att han förtjänar att vara olycklig. Och fotot är urtjusigt.

Så ja, en jättebra film. Men mina förväntningar levde den inte riktigt upp till ändå. Kanske är den alltför traditionellt berättad, kanske har jag som betraktare lite för mycket distans till karaktärerna. Kanske kändes filmen lite för färdig på slutet. Vi får veta hur det går med allting, och när eftertexterna rullar är det inte så mycket mer att fundera på.