Fight Club - Chuck Palahniuk
För ett tag sen var jag på väg att köpa en iPod Nano. De är ganska dyra och väldigt fina och kända för att vara väldigt ömtåliga och lättrepade, framför allt skärmarna. Så man måste ha olika skyddsprodukter att sätta på så fort man plockar upp sin Nano ur kartongen så att den ska undgå allt slitage. Det finns jättefina konstnärliga Gelaskins som skyddar skärm och släta ytor från repor. Sen finns det mer heltäckande genomskinliga skyddsfilmer som täcker hela maskinen. Och sen finns det tjockare silikonskydd som ska skydda nanon från stötar, men som inte täcker skärmen. Allra säkrast måste det väl vara om man klär in nanon i lager på lager av olika skydd så att inte en enda milimeter sticker ut och kan bli skadad på något sätt. Det blir något väldigt analt och neurotiskt över alltihop och det är precis motsatsen till allt som den namnlösa huvudpersonen i Fight Club står för.
Han avskyr det ständiga konsumerandet, det själlösa jagandet efter identitet genom ägodelar, bevarandet av den egna kroppen, konsten, lyxen. Han och hans vän Tyler Durden gör allt tvärtom. De bränner upp sina ägodelar, klipper in filmrutor med porr i rullarna med familjefilmer, de ejakulerar i lyxhotellens soppor, de öppnar en fight club där män slår varandra trasiga, de stjäl fettsugningsfettet från sjukhusen avfallscontainrar och kokar det till lyxtvål, säljer tillbaka fettet dyrt till samma rika människor som betalat för att suga bort det, de blandar sprängmedel för att spränga bort museer, ja själva historien.
Det är en svidande kritik av Amerika och samtidigt en uppgörelse med manligheten. För vad är Gud annat än en fadersgestalt och vad gör man när Gud ignorerar en? Man revolterar. En generation uppfostrad av kvinnor utan manliga förebilder blir äntligen män badande i blod på en fight club. Det är manligt broderskap och auktoritärt ledarskap och det förvånar mig inte alls att det här finns på riktigt, att män kommer fram till Palahniuk och frågar var fight club ligger, när man kan gå dit.
Både boken och filmen har fått kritik för att vara kvinnofientliga, våldsglorifierande och att de förespråkar en skev manlighet. Och jo, Tyler Durden gör nog det, huvudpersonen också, men jag är inte alls säker på att Palahniuk gör det. Det är definitivt mer problematisering än deklarering. Vad en riktig man är får läsaren själv tänka ut.
Jag blir mer påmind om Norah Vincents uppgörelse med och utforskande av den traditionella manligheten. Männen som kommer till Durdens fight club är inte alls olika munkarna på klostret som Vincent besöker. Det är män som, utan att vara homosexuella, törstar efter manlig gemenskap och ett ideellt sammanhang. Jag tror det tål att skrivas mer om.
Det här är en väldigt intressant bok, den kryllar av teman och spännande meningar. Den skulle vara perfekt för en bokcirkel, här finns hur mycket som helst att diskutera. Och det är tråkigt att Palahniuk inte är mer översatt.
Min Nano då? Nej, jag satsar på en ny kamera i stället. Också en form av lyxkonsumtion, men i alla fall en som fyller en kreativ funktion.
ISBN: 91-88748-70-7