lilldjurets blogg

Kanske har varje generation har sin bok om att vara ung och att fly och att hitta sig själv. Jack av Ulf Lundell i Sverige kanske. Räddaren i nöden och På drift som självklara utländska exempel.

Hello Love av Charlotta Cederlöf handlade om att sticka till London på 80-talet och var en mer flickig betraktelse och nu 2006 kom Sen tar vi Berlin som handlar om Lou, en vilsen tjej som tar sin bästis Julia med sig till Berlin.

Allra mest är detta en kärlekshistoria. För när de kommer fram tar de in på ett ockuperat hus för kvinnor och Lou träffar Sarah, den första människa hon verkligen blir kär i efter otaliga dåliga ligg och trista förhållanden med killar. Men Sarah mår inte heller bra och boken blir en skildring av två väldigt rädda och ledsna människors försök att nå fram till varandra.

Att Lou "visar sig vara" lesbisk eller bisexuell tas aldrig upp. Det är inget hon förvånas över själv och lillasystern, som hon skriver till, ställer inte heller några sådana frågor. Det är faktiskt väldigt skönt. Det här är inte alls en bok om att komma ut eller att finna en sexuell identitet, utan bara en bok om kärlek. Ovanligt komplicerad sådan, när det är två människor som inte kan lita på andra och som inte kan tycka om sig själva som ska älska varandra.

Det är känsligt beskrivet, med typiskt "ovanligt nyskapande och ungdomligt" språk med en del pop och rockreferenser. Så långt allt väl.

Det tråkiga är ungdomsromanens spretiga form. Romanen börjar som en roadmovie med Lous uppbrott från hemmet och jobbet i malmö, sen följer resan till Berlin, människorna i kollektivet och vad som händer där. Sen är det som att kärlekshistorien tar vid och allt tappar fokus. Det blir lite slumpmässigt som livet kan vara på riktigt. Det är olika fester och olika kvällar. Det är en utflykt och en skivinspelning, systern kommer på besök och det blir som att läsa någons dagbok. Det saknas riktning och det klassiska öppna slutet känns mest fantasilöst.

Det är också lätt att irritera sig på Lou och Julia som bara driver runt och verkar helt ointresserade av Berlin och Tyskland. Miljöskildringen är obefintlig, ingen anstränger sig att prata tyska, Lou som ska föreställa musikintresserad verkar aldrig fundera på vad det finns för rockhistoria i staden (David Bowie till exempel?), de gör inget försök att få arbete, de ifrågasätter inte vem som äger huset de bor i. De beter sig helt enkelt som amerikaren på semester i "Europa". Men som en bild av ungdomlig självupptagenhet fungerar det ju utmärkt.

Psykologiskt har jag också svårt att få ihop Lou. Johanna Thydells Det fattas en tärning som jag nyligen läste och blev besviken på, innehöll långa sekvenser från huvudpersonens barndom som skulle förklara varför hon blivit som hon blivit. Här är det likadant. Läsaren får långa tillbakablickar på Lous uppväxt, svartsjukan på och våldet mot lillasystern, de jobbiga samtalen med psykologer och socialarbetare. Men jag vet inte om det är så psykologiskt trovärdigt. I vuxen ålder verkar ju Lou mest ha problem med män (det finns inte en sympatisk man i hela boken)och med relationer och med sitt självförtroende. Det hade känts mer logiskt om hon hade problem med pappan, inte systern, som barn. Men kanske är jag bara amatörpsykologisk. I alla fall vet jag inte om den här psykologiska diskrepansen och de långa tillbakablickarna (som är ganska tråkiga, man läser inte en sådan här bok för att få en barndomsskildring) tillför något.

ISBN: 9150107925