lilldjurets blogg

England och 1800-tal är bra ämnen i sig. När Sarah Waters precis som Michel Faber skriver en modern bok på temat blir det riktigt ljuvligt. .

Livstråden är en gotisk, lesbisk, spökig historia om Margaret Prior, en alldaglig kvinna som när hon närmar sig 30 fortfarande är ogift och vars far nyligen gått bort. Deprimerad och med en känsla av att står utanför samhället, börjar hon besöka Millbank, ett kvinnofängelse där "fina damer" kan hälsa på för att utgöra ett föredöme för de intagna, som ett slags välgörenhetsarbete.

Där träffar Margaret ett medium, Selina Dawes, intagen för misshandel för att en kvinna, hennes välgörare, dött av skräck efter en seans. Selina utgör en märklig lockelse för Margaret. De utvecklar en intensiv vänskap och när Margaret alltmer fördjupar sig i spiritismen och sin förälskelske i Selina uppstår också frågan om hur de ska kunna leva tillsammans.

Margaret berättar den största delen av historien i dagboksform, men det finns också många kursiva kapitel ur Selinas dagbok, som utspelar sig före hennes tid i fängelset.

Boken är alltså relativt nyskriven men Waters skriver med en (kanske bedrägligt) ålderdomlig stil, eftersom de två berättarna verkligen befinner sig i sin tid. De sexuella lesbiska övertonerna är till exempel bara antydda, ordbruket och berättandet är typiska för äldre böcker. Dagboksgreppet är i sig gammeldags i det att det verkligen är en uttalad dagbok Margaret skriver i, där man får tydligt redovisat varför dagboken används, hur det ser ut omkring henne när hon skriver, och de typiska dagboksaktiga inläggen i stil med "Idag var mor på ett ovanligt stingsligt humör, och jag tänkte...". Detta innebär inte att boken är dåligt skriven, tvärtom. Dagboksformen lämnar ju också mycket utrymme för berättarens reflektioner, och det är alltid intressant med en opålitlig berättare. Läsaren har möjlighet att ligga steget före.

Selina som berättare har inte funnit en helt egen röst. Hennes utdrag är också mer praktiska, med exakta redovisningar för vad som sagts och gjorts utan reflektioner.

Ofta är skildringen av förbjuden kärlek tråkig. Som Romeo och Julia. Deras familjer hatar varandra, men mellan dem finns det inga hinder. Båda är lika förälskade, åldersskillnaden är obefintlig, de är vackra och har framtiden för sig. Jag har alltid velat läsa om förbjuden kärlek med ännu mer förhinder. Den vita kvinnan som förälskar sig i en svart slav som egentligen inte vill ha henne. Något sånt.

I Livstråden skriver Margaret: "jag vet inte vad som skrämmer mig mest, att hon är ett medium, att hon är straffånge eller att hon är en kvinna". Och läsaren, som inte är fullt lika förblindad som Margaret anar att Selina dessutom döljer något. Ooooh, Impossible love. Förhinder och själens obotliga ensamhet.

Boken är, precis som en äldre bok, trög i början. Här finns inte det moderna greppet att kasta en läsare rakt in i handlingen, utan berättelsen börjar makligt med mycket redovisad research av förhållandena vid Millbankfängelset. Det gör ingenting, det är gotiskt mysigt ändå.