Vashti Bunyan
Jag läste om Vashti Bunyan väldigt länge innan jag fick tillfälle att lyssna. Och det är en underbar historia: en kvinna som gjorde en skiva 1970, Just Another Diamond Day, som skulle kunna vara en syskonskiva till Nick Drakes, med tidlösa arrangemang och texter. Skivan slog inte, men har nått kultstatus och var tills nyligen oerhört eftertraktad och dyr. Nu är den återutgiven. Och sen har hon gjort en skiva i år, Lookaftering, med favoriter som Joanna Newsom som medhjälpare, och inte minst Simon Raymonde från splittrade Cocteau Twins, en person som likt Midas förvandlar all musik till guld. Skivan får toppbetyg överallt.
Nu har jag lyssnat, och ja, det är jättefint, och jag vill verkligen verkligen bli alldeles förtrollad. Men det är någonting med Bunyans röst som känns, ja jag måste säga det, tillgjort, och lite käringaktigt. Usch jag är en hemsk åldersrasist, men det låter lite som att en 70-åring försöker låta som Kathryn Williams. Men kanske är det en vanesak. Jag måste lyssna mer.
Just Another Diamond Day däremot låter mer som en folkrockig Kathryn Williams, eller kanske till och med en Sandy Denny. Så mjukt så mjukt, som att ligga på en sommaräng med en mammaklänning. Den ska jag lyssna på och spela på ljusa sommarfester.
Nu har jag lyssnat, och ja, det är jättefint, och jag vill verkligen verkligen bli alldeles förtrollad. Men det är någonting med Bunyans röst som känns, ja jag måste säga det, tillgjort, och lite käringaktigt. Usch jag är en hemsk åldersrasist, men det låter lite som att en 70-åring försöker låta som Kathryn Williams. Men kanske är det en vanesak. Jag måste lyssna mer.
Just Another Diamond Day däremot låter mer som en folkrockig Kathryn Williams, eller kanske till och med en Sandy Denny. Så mjukt så mjukt, som att ligga på en sommaräng med en mammaklänning. Den ska jag lyssna på och spela på ljusa sommarfester.
Kommentarer
Trackback