Vanity Fair

Biografiska filmer är urtråkiga. Riktiga människors liv har inga övergripande intriger som gör filmen spännande. Åren går, karriären går upp och sen ner, de blir kära, gifter sig, gifter om sig, och så vidare.


Vanity Fair bygger på William Makepeace Thackerays roman (som jag inte läst) men trots detta känns den precis som en film om en historisk människa.


Den handlar om Becky Sharp (Reese Witherspoon), som växer upp som väldigt fattig i 1800-talets England, men som tack vare sin charm, sitt utseende och sin brist på moral klättrar upp till de allra högsta adliga kretsarna. Genom att arbeta som gubernant träffar hon en rik Miss Crawley och får arbete som hennes sällskapsdam, och tack vare detta träffar hon Miss Crawleys brorson som hon gifter sig med i smyg, och hon nöjer sig inte där utan skaffar en älskare som bidrar med mer pengar och kontakter.


Jag tror i alla fall att det är så man ska tolka filmen. Det är nämligen så mycket händelser och så mycket tid (Becky åldras från ca 5 år till ca 40 under filmens gång) att alla händelser behandlas fort och slarvigt och Mira Nair som har gjort filmen har inte vågat göra Becky så osympatisk och beräknande som hon skulle behöva vara för att ge filmen någon spänning. I stället ska man som tittare se berättelsen i ett något socialistiskt perspektiv: Becky växte upp som fattig och tar alla chanser att slippa bli fattig igen, men hon mår dåligt av att såra andra. Samtidigt är inte filmen socialistisk på något samhällskritiskt sätt, här finns inga spännande paralleller till vår samtid.

Nej det är bara ett ovanligt slätstruket kostymdrama, utan Jane Austens kvicka dialog, utan Valmonts kluriga intrig, utan budskap, utan någon fördjupning i karaktärer eller tematik. Om man är intresserad av klassvandringar i 1800-talets England är det bättre att läsa Michel Fabers Sugar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback