lilldjurets blogg

V for Vendetta är regisserad av James McTeigue som också jobbat med Matris-filmerna.

Och det här är inte helt olikt. Det är intelligent action med mycket dialog och litterära referenser.

Filmen utspelas i ett framtida England där det vimlar av poliser, och allt som är avvikande är förbjudet. På kvällarna råder utegångsförbud, och nyheterna är hårt censurerade, samtidigt som folket matas med tomma slagord. Det går lätt att dra paralleller till 1984, Kallocain och något i filmens stämning som drar åt Clockwork Orange.

Men in på scenen kommer V, en mystisk figur i mask som vill befria England, och utkräva en personlig hämnd, genom att mörda regeringen och spränga regeringens byggnader, inspirerad av Guy Fawkes som 5 november 1605 skulle ha sprängt parlamentet om inte komplotten avslöjats i tid. (Lustigt nog har jag läst en del om det här innan, tack vare Edith Nesbits barnböcker med tidsresor. I Huset Ardens gåta färdas huvudpersonen Elfrida tillbaka till just denna dag och råkar avslöja Guy Fawkes genom att sjunga sången ”Please to remember the 5th of November” utan att inse att det ännu inte hänt.) Dessutom blir en ung flicka, Evey, som också har dåliga erfarenheter av regeringen, indragen i Vs planer.

Det är oerhört mycket dialog, med lån från litterära verk som Faust, McBeth och Trettondagsafton och Greven av Monte Christo (ännu en hämndhistoria), och ändlösa allitterationer på bokstaven V. Miljön är mestadels mörk, men lustigt nog inte alls science fiction-aktig. Bilar och kläder ser ut som vanligt, korridorer är vanliga och grå, jag tror inte ens att man får se någon mobiltelefon i filmen.

Men alltihop spretar åt för många håll, det ska handla om demokrati, personlig hämnd, kärlek, förföljelse av homosexuella, personlig utveckling, regeringens mörkläggande av läger som påminner starkt om Nazismens koncentrationsläger, och allt levererat med så många blinkningar åt film och teater och litteratur att det är som att titta på film under stroboskoplampa. De starka känslor som ska porträtteras och de djupa band mellan människorna som ska uppstå blir tvetydiga och otroliga. Både Vs och Eveys motiv är oklara och metoden att befria ett land med terrorism och våld i glättad slowmotion och blod som glittrar i kaskader känns tveksam. Filmens sätt att förhålla sig till tortyr kan också diskuteras.

Men som underhållning betraktat är det inte en dålig film. Den är tillräckligt annorlunda för att väcka intresse, tillräckligt vacker och spännande för att fängsla och tillräckligt intelligent för att väcka tankar som stannar kvar när filmen är slut.