Marie Antoinette
Marie Antoinette har fått kritik för att vara en historisk film som placerar sig utanför en historisk kontext, dels genom att vara ytlig, dels genom att tonsättas med modern musik, dels genom att behandla den franska revolutionen styvmoderligt. Som om Frankrikes viktigaste historia är mindre viktig än bakelser och klänningar.
Men om man vänder på det och tänker sig att Sofia Coppola egentligen ville skildra ett tonårsliv, en ung tjej som är osäker på sin identitet, som är osäker på sin sexuella attraktionskraft, som tycker att killar är söta men hundvalpar sötare och som mest i världen tycker om godsaker och överdådiga klänningar i ljusblått och rosa och att skvallra med sina kompisar, och först efter det valde en miljö och en historisk kontext, så upplever man historien annorlunda.
Marie Antoinette fnissar och gråter, hon blir avvisad av sin tonårige make, hon frossar i allt som kan köpas för pengar, omger sig med gulliga barn och hundar, hon lyckas till och med leva över sina tillgångar trots att hon har nästan obegränsat med pengar. Hon är oerhört barnslig och flickaktig samtidigt som hon har ett stort ansvar. Hon vet inte vem hon är, om hon ska uppträda österrikiskt eller franskt, om hon ska kramas eller niga, vem som ska tilltalas och i vilken ordning.
Marie Antoinettes öde passar perfekt ihop med skildringen av att bli vuxen i en ytlig miljö. Hade berättelsen varit placerad i nutid hade det blivit för mycket Paris Hilton över det. Egentligen kan jag tycka att det lilla vi får se av revolutionen mot slutet av filmen hade kunnat strykas helt.
Ser man filmen i det perspektivet är den inte så ytlig. Men den är kanske inget mästerverk heller. I jämförelse med Lost in Translation är filmen en bagatell.
Men precis som i Lost in Translation är det något hypnotiskt vackert och exotiskt över bilderna och musiken. Lite som en musikvideo man vill titta på om och om igen. Det är sådan fingertoppskänsla och sådant underhållningsvärde i allt överdåd att det inte gör något att det inte finns någon drivande intrig. När Marie Antoinette står med vit spetsklänning med sin dotter som ser ut som en utblommad maskros och ett litet ulligt lamm i trädgården ser det ut som ett sånt där oerhört gulligt bokmärke som man inte kan se sig mätt på.
Men om man vänder på det och tänker sig att Sofia Coppola egentligen ville skildra ett tonårsliv, en ung tjej som är osäker på sin identitet, som är osäker på sin sexuella attraktionskraft, som tycker att killar är söta men hundvalpar sötare och som mest i världen tycker om godsaker och överdådiga klänningar i ljusblått och rosa och att skvallra med sina kompisar, och först efter det valde en miljö och en historisk kontext, så upplever man historien annorlunda.
Marie Antoinette fnissar och gråter, hon blir avvisad av sin tonårige make, hon frossar i allt som kan köpas för pengar, omger sig med gulliga barn och hundar, hon lyckas till och med leva över sina tillgångar trots att hon har nästan obegränsat med pengar. Hon är oerhört barnslig och flickaktig samtidigt som hon har ett stort ansvar. Hon vet inte vem hon är, om hon ska uppträda österrikiskt eller franskt, om hon ska kramas eller niga, vem som ska tilltalas och i vilken ordning.
Marie Antoinettes öde passar perfekt ihop med skildringen av att bli vuxen i en ytlig miljö. Hade berättelsen varit placerad i nutid hade det blivit för mycket Paris Hilton över det. Egentligen kan jag tycka att det lilla vi får se av revolutionen mot slutet av filmen hade kunnat strykas helt.
Ser man filmen i det perspektivet är den inte så ytlig. Men den är kanske inget mästerverk heller. I jämförelse med Lost in Translation är filmen en bagatell.
Men precis som i Lost in Translation är det något hypnotiskt vackert och exotiskt över bilderna och musiken. Lite som en musikvideo man vill titta på om och om igen. Det är sådan fingertoppskänsla och sådant underhållningsvärde i allt överdåd att det inte gör något att det inte finns någon drivande intrig. När Marie Antoinette står med vit spetsklänning med sin dotter som ser ut som en utblommad maskros och ett litet ulligt lamm i trädgården ser det ut som ett sånt där oerhört gulligt bokmärke som man inte kan se sig mätt på.
Kommentarer
Trackback