Smuts - Katarina Wennstam
Jag brukar alltid läsa klart böcker jag börjat på. Speciellt om jag sett fram emot dem och är nyfiken på dem. Jag kan läsa klart det som är tråkigt och dåligt och ologiskt, nästan som av tvång.
Men nu, för första gången på länge, känner jag att jag bara inte har någon lust att läsa vidare.
Katarina Wennstam är kriminaljournalist och har tidigare gett ut Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Välskrivna debattböcker med en skoningslös undersökning av diskrepansen mellan det vi säger är våldtäkt (allt som händer efter att tjejen sagt nej) och det som verkligen och av domstol anses vara våldtäkt (våldsamt samlag mellan två nyktra främlingar, varav mannen måste vara psykiskt sjuk och kvinnan ordentlig, helst småbarnsmor). Det är böcker som lade sig djupt i minnet och där finns en mängd argument jag alltid drar upp så fort man pratar feminism och kvinnosyn.
Så när hon nu ger ut en skönlitterär bok om en advokat som också är torsk är jag nyfiken. Det börjar med en "spännande" prolog, där huvudpersonen i ett officiellt sammanhang, känner igen och blir igenkänd av en prostituerad kvinna.
Sen kommer det kapitel berättade ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv, pappa torsken, mamma snälling, och brådmogna dottern som super, hånglar och skickar SMS. Pappa torsk agerar advokat och ondgör sig över invandrares kvinnosyn utan att göra minsta koppling till sin egen.
Och det är sådär fullständigt slentrianmässig, urtråkig svensk "spänning", med klyschiga människor, ett språk helt befriat från poesi och litterära ambitioner, vardagliga oviktiga detaljer ("hon lyckades inte bita av en sena i en bit parmaskinka"), vardagsmiljöer i ett gråmulet Sverige. Förmodligen ska det vara naturalistiskt och det är inte ens spännande. Jag kan redan gissa att mannen kommer gräva sig allt djupare ner i sin egen grav genom att gå till allt fler prostituerade, medan mamman anar oråd. Sen kommer det att bränna till och han blir avslöjad. Eller också blir han aldrig det, men han får sig en rejäl tankeställare i alla fall.
Om man läser en skrivarbok, en bok om att lära sig skriva skönlitterärt, så står det alltid att man ska börja sin berättelse med något spännande, och så ska det vara många konflikter, mellan personer och inom personer. Och man ska inte krångla till det, man ska hålla sig till sånt man känner till, miljöer och situationer man känner till och man ska inte krångla till språket i onödan.
Men då får man sånt här: Karaktärer som sitter och kallpratar i kafeterian och biter i sin sega parmaskinka. Och det är skittråkigt. Det ger precis ingenting. Och ja, jag vet att det är omoraliskt att köpa sex. Speciellt om man är gift och har barn. Slipper jag läsa boken nu?
ISBN: 91-0-010933-9
Haha, ja du slipper. Att läsa så mycket böcker som du gör utan att lägga undan ens de sämsta är inget annat än en bedrift. För egen del så tycker jag att det finns alldeles för mycket intressanta böcker för att slösa tid och ork på en uppenbart dålig bok. Det har hänt mig alltför många gånger att jag fastnat med en dålig/tråkig bok istället för att bara lägga undan den och fortsätta med nåt bättre.