lilldjurets blogg

"Tidsresenärens hustru är en storslagen kärleksberättelse om Clare, en egensinnig konstnär och Henry, en äventyrslysten bibliotekarie. De har känt varandra sedan Clare var 6 år och Henry var 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden." Så står det på baksidan.

Det är ett oemotståndligt upplägg och jag har hållit Tidsresenärens hustru i min hand många gånger, läst baksidan, bläddrat i den och sedan alltid lagt den tillbaka. Det har verkat lite för smart. Jag har undrat om det verkligen går att göra ett sådant formexperiment utan att karaktärerna blir tunna och relationerna ytliga. Men den här gången gick det, jag kom igenom, jag engagerade mig.

Varje kapitel börjar med en datumangivelse, Clares ålder och Henrys ålder. Ibland har Henry existerat i två olika åldrar samtidigt, då står hans ålder angiven som två siffror.

Boken ställer frågor om den fria viljan, för här finns ingen "butterfly effect", det Henry gör i det förflutna påverkar inte framtiden, framtiden har redan hänt. När han i det förflutna försöker förhindra något från att hända går det inte. Clare blir kär i honom för att han, redan när de träffas när hon är barn, känner henne utan och innan och redan älskar henne, när Henry som 28-åring träffar Clare första gången blir han kär i henne för att hon redan älskar honom, i ett slags cirkelresonemang som både fråntar kärleken dess slumpmässighet och som samtidigt bekräftar kärleken som något som ligger utanför tid och logik.

Men det blir som en sådan där film, som Butterfly Effect, eller Memento, när man måste lära sig tänka på ett nytt sätt för att förstå boken. Kronologin blir ju uppbryten, och ofta får man först läsa om till exempel 43-åringen Henry som hälsar på Clare på 80-talet, ur Clares synvinkel, sedan får man veta Henrys version  flera hundra sidor senare när han i realtid har uppnått samma ålder och på en tidsresa träffar den unga Clare. Jag är inte ens säker på att jag kan förklara det riktigt.

Det är en fascinerande berättelse och ofta är det både välskrivet och rörande. Det enda jag vänder mig mot är könsrollerna: Clare har sedan hon var sex år varit utvald åt Henry och väntar troget tills hon äntligen får träffa honom i hans normaltid. Henry däremot är en ganska typisk bad boy trots att han är bibliotekarie. Han gillar punk och anarki, ligger med massa tjejer, sårar en Ingrid så mycket att hon tar livet av sig (man får inte veta särskilt mycket om hur han känner inför det heller), stjäl och slåss på sina tidsresor för att få pengar och mat (han anländer alltid naken till andra tider och platser), men faller alltså för den fina flickan Clare. Deras förhållande är också romantiserat i överkant. Förutom Henrys tidsresor som innebär att han kan vara borta i timmar och dagar, men som han inte kan göra något åt, har de inte ett enda gräl i boken. De tvivlar aldrig på varandras kärlek. Det poängteras hela tiden hur passionerat förälskade de är och hur mycket sex de har hela tiden.

Övriga karaktärer i boken är däremot suddiga i konturerna och deras känslor verkar inte riktigt räknas så länge Clare och Henry får vara tillsammans. Ingrid som blir utnyttjad, vännen Gomez som är olyckligt kär i Clare men ändå gifter sig med en annan, får finna sig i att bli oviktiga för handlingen. Det blir lite svårt att svälja Clare och Henry som prinsen och prinsessan på dessa villkor.

Men läsvärt är det, absolut.

ISBN: 9170024391