lilldjurets blogg

Just nu läser jag bara sånt som känns riktigt roligt. Precis som när jag står och gnäller i videobutiken om att jag bara vill titta på sånt som är "fjäderlätt", på det sättet väljer jag böcker nuförtiden.

Det innebär en hel del omläsningar: mina två största läsupplevelser i år är ironiskt nog samma som mina största läsupplevelser 2006 och 2007.

Jag älskar att läsa om. Det finns de som tycker en bok är ointressant när de vet hur den slutar, för att de har läst den innan eller för att de har sett filmen (som ju inte alls behöver sluta likadant!). Jag tycker nästan tvärtom. När man vet hur boken slutar kan man riktigt njuta av de enskilda passagerna. Är det en "fin" bok kan man hitta nya nyanser i skildringen. Är det något mer lättsamt är det tillfredställande som att se "Fyra bröllop och en begravning" på TV för femtielfte gången och upptäcka att man blir underhållen av den fast man kan varenda replik utantill.

Så just nu blir det mycket omläsningar, i samma anda som att jag älskar att alltid gå på samma caféer och restauranger och beställa just det jag vet är godast.

Lite mer äventyrligt blir det att läsa nya böcker av gamla favoritförfattare. Lite som att gå på favoritcafét och beställa tonfiskmackan i stället för den pålitliga pastrami-cantadou. Jo det är gott också, men ofta blir man besviken.

Eller så ger man sig på genrer man kan riktigt bra, som chicklit eller skräck, som följer formler och regler och är lätta att följa med i.

Men något helt nytt? Mja lite motigt just nu, jag väntar på ett riktigt lockande boktips.

I särklass den dyraste i gänget och den med högst anspråk. Det är klart att tar man flera tusen kronor för några CD-skivor måste man ju säga att kursen räcker för att lära sig språket flytande.

Men sanningen är att mycket med kursen är lågbudget och halvdant.

Teorin är att man ska lära sig språket som en baby, genom att lyssna, upprepa och intuitivt förstå mönster i språket utan att behöva plugga grammatik och stavningsregler. Man får inte heller något annat språk att utgå från utan meningen är att man lär sig holländskan utan att översätta något. Upplägget är också omfattande på det sättet att man här får öva både hörförståelse, meningsbyggnad, stavning och uttal.

Problemet är att detta program också blir tjatigt, speciellt om man har lite förkunskaper (som jag ju har nu när jag är framme vid kurs nummer 4). Hela första kapitlet är i princip olika varianter av hästen springer, mannen går, flickan hoppar, hästen går, mannen springer och så vidare i oändlighet. Men trots all denna upprepning finns en risk att man inget lär sig. Gör man fel får man bara höra ett trist ljud och sen får man nästa fråga, ingen demonstration av hur man borde gjort.

Uttal övar man genom att datorn jämför satsmelodi, uttalsljud och snabbhet i det man säger jämfört med en riktig holländare. Men antingen är jag urusel eller så fungerar inte programmet riktigt (jag provade för skojs skull med den svenska språkkursen också och fick ganska nedslående resultat där med trots att jag är "infödd" svensk). Det är sällan man ens får ett medelbetyg här.

Bilderna är också ganska fåniga. Ofta blir svårigheten att tolka otydliga och halvtaffliga bilden, snarare än att förstå språket (är glaset fullt eller halvtomt? dricker flickan juice eller vatten? tar pojken emot bollen eller kastar han?).

Och hela systemet med uppdelningen av övningar och tester är minst sagt kryptiskt eftersom man alltså inte har något språk att utgå från. Det finns alltså inte svenska eller engelska förklaringar bredvid ikoner som fallskärm, ögonbindel, klocka och diplom och hjälptexten är den sedvanliga evighetslånga webbsidan som aldrig beskriver just det man undrar över.

Men jag tror ändå lite på Rosetta Stone. Om man har tålamodet och självdisciplinen att sitta en timme om dagen skulle man nog lära sig en del. Och det är lite roligare att sitta vid datorn än att sitta vid en bok. Det tilltalar tävlingsinstinkten i en att få poäng på det man gör och att få höra små belöningsljud när man gjort rätt.

En CD-ROM

Det här är egentligen ingen riktig språkkurs utan är upplagt mer som enkla spel med glosor. Man väljer ämne som "siffror", "färger", "kroppsdelar", sen får man höra orden upplästa och sedan får man spela enkla spel där man kopplar uppläsningen av ord till bilder. Det finns också möjlighet att spela in sig själv när man försöker uttala orden, men datorn analyserar ingenting utan man får helt enkelt bara höra sina egna inspelningar efter spelets röst så att man själv kan jämföra.

Fördelen är att det hela är ett enkelt upplägg, att spelen är extremt tjatiga så att man verkligen lär sig alla orden (fast just nu kommer jag inte ihåg vad "morot" heter, så det är väl inte helt effektivt...). Nackdelarna är att man inte lär sig speciellt mycket och att upprepningarna gör det lite väl tråkigt. Det är kanske 15 glosor i varje avsnitt och 4 tidsödande spel på varje blir oundvikligen en hel del repetition.

Dessutom är jag osäker på om hörförståelse verkligen leder någon vart. Jag menar sånt som siffrorna 1-20 på ett germanskt språk kan man ju ofta gissa vad de betyder när man hör dem, men det betyder inte att man kan stava eller uttala siffran 2 minuter senare.

Men lite mer annorlunda språk som grekiska kanske är bättre i denna form. När man inte kan gissa rätt hela tiden så måste man ju lära sig lite mer.

En tjock bok med en skiva

De här böckerna ser ju alltid väldigt larviga ut och man litar liksom inte på en språkkurs från dem.

Men Dutch for Dummies är alldeles oväntat bra! Ett par kapitel består av basic och pedagogiskt förklarad grammatik och stavning. Sen får man lite dialoger, tyvärr är det stort fokus på "management" och kontorsarbete med kvinnliga sekreterare osv, men det finns ändå en del användbara tips. Man får t ex veta lite smarta fraser ("Vilken tur", "Vad synd", "Intressant!") att använda när man förstår mycket men inte vet vad man ska svara.    

Dessutom får man veta en del om holländsk kultur: högtider, klimat och sociala regler.

Det enda stora klagomålet är att pauserna på CDn där man ska upprepa replikerna är alldeles för korta. Det går bra till en början, men meningarna blir längre och längre medan pauserna verkar behålla samma längd, så det slutar med att man pratar en totalt felaktig blixtsnabb holländska för att det inte ska känna som att man pratar i munnen på CD-rösten.

Mycket seriös bok som accelererar med ljusets hastighet. Efter två minuters uttalsgenomgång är man redo att börja föra samtal. Sen blir det grammatik och stavningsregler och typ 10 övningar per kort kapitel. I sista kapitlet får man lyssna på tonåringar som läser upp uppsatser i normalhög hastighet.

Orkar man engagera sig kan detta säkert vara en jättebra bok. Om man är minsta lilla lat är den här boken för krävande.

Jag tänkte göra ett nytt försök här med min blogg. Nu har jag avslutat mina andra projekt (Jag har skrivit en bok och skrivit för dagensbok.com och så hade jag ett ganska ambitiöst dagboksprojekt) och märker att jag läskigt nog gör mindre och mindre kreativa saker ju mindre jag tvingar mig själv att göra. Jo jag vet att detta är fullkomligt logiskt på ett sätt så jag får kanske vända på det: förra året hade jag ett hektiskt schema med heltidsjobb och fyra omfattande skrivprojekt på fritiden. Men det var som att alla dessa projekt befruktade varandra. När jag skrev något tråkigt blev jag inspirerad att skriva något bra för de andra projekten. Framför allt blev det lättare och lättare att skriva ju mer jag skrev. Formuleringarna kom snabbare och blev bättre. Ju mer jag gjorde desto mer hann jag med konstigt nog.

Nu när jag slutat skriva så slutar de flesta kvällar med att jag tittar på usla TV-program och läser böcker som inte engagerar mig. Och när jag väl skulle skriva min dagensbok-recension var tredje vecka hade jag nästan glömt hur man gjorde.

Så nu kommer lite försiktiga försök att skriva ner vad jag lyssnat och tittat på och läst sen sist. Det blir inte så välskrivet så här i början men om jag fortsätter så kommer det nog att ta sig.

Och jo, jag försöker lära mig holländska också. Det tar tid. Så jag tänkte börja alltihop med lite språkkurs recensioner. Det kanske passar så här i semestertid.

Nu har jag varit iväg igen. Så nu kommer lite mer uttömmande recension av min kamera Fujifilm F31fd. Jag har tidigare haft en Ixus IIs och en Ixus 30, så det blir med Ixusen jag jämför.

Bra saker med F31fd som jag inte hade innan: ISO upp till 3200, megalång batteritid (laddar kameran en gång i månaden ungefär, trots att jag använder den intensivt), fler megapixlar (6,3 i stället för 3,2 tror jag), stor skärm, bra blixt som inte gör folk till spöken och face detection (kameran hittar ansikten i bilden och ställer in skärpa och ljus på dem).

Dåliga saker med F31fd som jag inte led av innan: kameran är klumpigare och större än Ixusen, menyerna känns bökiga trots att jag verkligen övat och läst manualen, face detectionen fungerar ojämnt, är det för mörkt går det inte, inte heller om personen har glasögon eller vänder ansiktet lätt åt sidan eller vinklar ansiktet, ibland hamnar skärpan fel trots att kameran hittat ansiktet, kameran väljer ofta onödigt högt ISO och egentligen är jag inte säker på om Fujifilms ISO 1600 är så väldigt mycket känsligare än Canons 400. Det värsta är att Fujifilm använder sig av någon slags utslätningsteknik för att det inte ska bli så brusigt. Följden ser ut som Photoshops "torr pensel" när man blåser upp bilderna lite. Det händer även på ISO 400. Åååh, jag skulle mycket hellre ha Canons filmiska kornighet.

Men självklart började min Ixus krångla rejält så fort den nya kameran var inköpt så nu har jag inte mycket val. Och okej, Fujifilms modeller har rykte om sig att vara bra på undervattensfotografering så jag provade på några maneter och voila! Inte helt fel. Bilden är från Burger's Zoo i Holland.

Den andra bilden är tagen i en mörk ockuperad hangar i Amsterdam, och är faktiskt inte heller helt fel för att vara tagen utan blixt.