lilldjurets blogg

Klarar Ida av att det går bra för henne över huvud taget?

Men 13 snart 30, som är klart överlägsen de andra två, har i alla fall de ingredienser man hoppas på. Charmiga huvudrollsinnehavare, lite 80-talsnostalgi och ett budskap som är åtminstone anständigt (någonting om äkta känslor, och att det är viktigare att umgås med de man tycker om än att tjäna mycket pengar, och att de tuffaste i skolan inte nödvändigtvis är de tuffaste som vuxna). Om någon har missat den så handlar det om Jenna som är 13 år och ganska impopulär. Hon önskar att hon var en framgångsrik 30-åring i stället, och vips så är hon det. Allt har gått precis som hon tänkt sig, men hon saknar sin töntige barndomskompis Matt, som naturligtvis vuxit upp och blivit både snygg och snäll. Ja bla bla, ni kan väl tänka er. Men den är rolig för att Jenna är en 13-åring i en 30-årings kropp, ungefär som Tom Hanks i Big. Och Jennifer Garner i Jemmas roll är faktiskt trovärdig, med slängigt kroppsspråk och barnsligt minspel. Så om man absolut vill satsa på RomCom är det en bra film.

Jag såg Spirited Away på bio när den kom, och sen köpte jag DVDn. Som jag tittade lite på idag. Och så här:
Den är vidunderligt vacker, med bilder som tavlor i nästan varenda scen. Men historien är verkligen underlig. Är det japansk sagokultur som är så annorlunda vår? Eller var Hayao Miyazaki drogpåverkad när han skrev manus? Och varför skrev inga rescensenter att historien är obegriplig?
Det finns en mängd sidohandlingar och så många teman att man blir helt yr. Chihiro byter namn, men temat utvecklas inte. Hon måste arbeta för att få stanna, men sen arbetar hon knappt alls, och åker till och med iväg ett tag. Och en del mat blir man en gris av och annan mat gör att man blir ogenomskinlig. Hennes vän är en drake, bebisen förvandlas till en hamster, tre huvuden rullar omkring men förvandlas till en figur, en sjögud kommer, och man tror att det ska handla om miljöproblem , men den berättelsen är bara en sidohandling. Och den onda häxan är inte så ond, och hon har en tvillingsyster som vill ha hjälp med att spinna och sticka. Och det går ett tåg genom ett vatten som hela tiden stiger.
Har du inte sett filmen tycker du kanske att jag verkar dum, att det där nog blir tydligt när man ser allt i sitt sammanhang. Men jag är inte så säker.
Det spelar ingen roll, det är tjusigt och nytt och underhållande.

Thirteen är en tonårsfilm, aningens råare än Fucking Åmål, men fortfarande snällare än Larry Clarks Kids. Filmen handlar om Tracy, som är duktig i skolan med snälla kompisar. En dag blir hon kompis med skolans snyggaste och tuffaste tjej Evie, och allt spårar ur: droger, sex, sprit, piercings, skära sig i armarna.
Det är dokumentär-känsla, båda tjejerna spelar fantastiskt bra, och Tracys mamma Mel spelas av Holly Hunter från pianot (kvinnan som aldrig ser ut på samma sätt två gånger). Nikki Reed som spelar Evie har varit med och skrivit manus och det bidrar till att dialog och handling känns äkta och tonårig. Dessutom är det mesta av filmen filmat med handkamera, som en snyggare dogma-film.
Fast det här med snäll tjej som blir kompis med tuff tjej, känns kanske inte helt nytt. Mitt så kallade liv, Sanning och konsekvens, Fucking Åmål, listan kan göras lång. Och det visar sig alltid att den tuffa tjejen har skitjobbiga hemförhållanden, och inte är så avundsvärd ändå. Det hade varit roligt att se en film ur "tuffa tjejens" perspektiv, eller en film där huvudpersonen inte gör allt för att hänga på det tuffa gänget, utan väljer en egen stil.
Så ja, mycket av innehållet här har vi sett förut, och riktigt angelägen är filmen kanske mest för de som är i tonåren eller möjligtvis deras föräldrar.Den kan säkert vara ett bra diskussionsunderlag för högstadieklasser.
Men till nästa gång hade det varit roligt att se en tonårsfilm som känns helt ny.

Ibland räcker det med att Owen Wilson är med i en film för att den ska kännas bra.
I Wedding Crashers är han John och hans vän Jeremy (spelad av Vince Vaughn), lätt åldrade killar som lurar sig in på olika bröllop för att kunna dricka gratis och ligga med uppspelt romantiska tjejer.
Självklart blir John kär, och det blir förvecklingar.
Det finns en del tveksamheter med filmen. Logiska luckor till exempel. Hur kan John och Jeremy komma ifrån varandra i månader, när vi i början av filmen har fått se att de jobbar ihop? Och hur är det med fördomarna? Är det inte lite obehagligt att filmens enda homosexuella man är hålögd, tokig med böjd rygg (som om han onanerat bort ryggmärgen enligt 1800-talets moralsyn), och kastar sig över män som inte är ett dugg intresserade. Medan tjejen som föreslår lite tjejsex, bara är spännande och sexuellt frigjord... Och är inte mångfalden scener med nakna bröst i början ganska obehagliga och onödiga för handlingen? Jo, ja.
Men ändå är det himla roligt och charmigt förutsägbart, Owen är urtjusig och karismatisk, även om han börjar se lite sliten ut. Och alla får varandra och de som är stygga får sina straff.

Igår såg jag Garden State, och i förrgår såg jag About Adam. Kan det vara så att jag redan sett den sämsta och den bästa filmen i år?
About Adam är eventuellt den sämsta film jag någonsin sett.
Den börjar ganska lovande. Lucy, spelad av den alltid charmiga Kate Hudson blir förälskad i Adam, men man anar att han är lömsk. Mycket riktigt inleder han snart en romans med hennes syster Laura. Medan Lucy är ung och snygg, är Laura en pluggis som doktorerar i viktoriansk litteratur och är blyg och försagd. Men Adam och Laura finner varandra genom poesin.
Så långt är allt bäddat för konflikter, och det är spännande att spekulera i vem av systrarna han har mest gemensamt med. Men sen spårar det ur. Fullständigt.
Trots att Laura citerar romaner om äkta kärlek, verkar förhållandet i praktiken bygga på en enbart sexuell frigörelse. Laura kvider fram (under Adam) att de viktorianska kvinnorna var dumskallar som inte förstod livets verkliga mening, sex.
Och Lucy friar och Adam svarar ja utan att blinka. Sen förför Adam brodern flickvän också, och den tredje systern. Den tredje systern Alice, kvider lika förtjust fram att "när män på krogen säger att allt man behöver är stake, så har de helt rätt".
Mot slutet av filmen, när Lucy och Adam gifter sig, har alla blommat upp. Laura har blivit snygg och frigjord, broderns sexliv har förbättarts, och Alice har återupptäckt sin kvinnlighet.
Adams motiv har man ingen aning om. Han gör ett litet tal om att han är så bra på att ge människor vad de vill ha, och att det bereder honom sådan glädje att göra det. Men det verkar som att allt han är ute efter är sex med alla han kan tänka sig. Det är ett mysterium att han vill gifta sig med Lucy, monogami verkar inte vara hans stil och han verkar inte ha några djupa känslor för henne.
Förutom en mycket tveksam polygam livsfilosofi om att det är en bra idé att ligga med en hel familj, och en kvinnosyn så unken att jag inte ens kan härröra den till ett årtionde: "Intellektuella och kontrollerade kvinnor är sexuellt frustrerade och kan bara frigöras av en man", är det också en usel film.
Det finns en aning hantverksskicklighet i berättandet, filmen berättas ur olika perspektiv. Plötsligt backar filmen i tid, och man får se en historia från ett annat håll. "Aha det var därför han sa så, för att Alice satt gömd bakom bilen" till exempel.
Men i övrig är det ett oerhört märkligt upplägg. Det handlar alltså om en man som dels är otrogen, och inte bara med en syster utan två, plus broderns flickvän. Det är bäddat för konfrontationer och uppdaganden. Det är bäddat för krossade hjärtan och inställda bröllop och dramatiska klimax.
Och i stället händer... Ingenting. Hela filmen är en enda lång harmonisk familjefilm. Inget avslöjas, ingen blir olycklig. Laura gråter i fem sekunder när Adam svarar ja på frieriet, men är stornöjd igen så fort Adam gör klart att de kan fortsätta träffas trots att han ska gifta sig.
Allting levereras med något som ska föreställa irländskt gemyt, även om allting är och känns lika amerikanst som ett Bachelor utan rosceremonier. Bachelorn här får hela kakan, en brud på slutet plus samtliga deltagare som sängkamrater.
Och alla flickorna kastar sina glasögon och skrattar av lycka.

Michael är CP-skadad och ingen förstår vad han säger. Han bor på det tråkiga hemmet Carrigmore där tråkiga tanter klipper honom i tjejlugg, och köper grå kardiganer till honom. En dag kommer Rory, som är totalförlamad, men ändå är en rebell med spikes i håret och humor. De två unga männen blir bästa vänner och flyttar från hemmet tillsammans för att leva livet. De demonstrerar att livet kan vara njutbart oavsett vilka motgångar man möter.
Gökboet möter Elling, men i Irland.
Jag får be om ursäkt, men jag blir inte det minsta berörd. Visst skrattar man ibland, och det märks att det är meningen att det ska vara både skratt och gråt, och en tankeställare, men det känns mest som en krystad och förutsägbar film i handikappgenren. Dessutom med charmiga irländska dialekter, så att det ska bli lite Commitments roligt, inklusive skojiga anställningsintervjuer med knäppa personliga assistenter.
Dessutom känns filmen som ett hastverk. Sidohistorier lämnas hängande i luften, och det verkar som om författarna varit så rädda för att vara insmickrande, att de gjort historien onödigt tragisk på sina ställen. Det som ska vara en feelgood film med tragiska undertoner, blir mest en axelryckning, och då är jag ändå en sån som kan gråta för dåliga barnfilmer i vanliga fall.

Morgan Spurlock åt alla sina måltider på McDonalds, varje dag i en månad. Och så gjorde han en dokumentär om det. Det är Morgans läkarbesök, det är studiebesök på skolor, det är inslag med fakta om snabbmat, det är intervjuer med överviktiga, det är kräkas ut ur bilen efter för mycket läsk och pommes.
Super-Size Me hade aldrig fått gå upp på bio om inte Michael Moore hade gjort sådan biosuccé med sina dokumentärer strax innan. Men nu gjorde Michael Moore det, och dokumentärer om Amerikas förfall gick tydligen att göra pengar på och så kom Super-Size Me hit, till Sverige till och med.
Den är inte lika bra som Bowling for Columbine, men den är sevärd.
Visst blir det lite långsamt och enformigt, och ibland blir man osäker på vad det är Spurlock vill ha sagt. En månad känns också lite som feglir, även om hans läkare förfasar sig över hans viktuppgång och försämrade värden, och hans flickvän erkänner att han blivit lätt impotent. Man får en känsla av att han överdriver, inte är riktigt ärlig, och det motverkar onekligen syftet med hela filmen.
Men sen bränner det till ordentligt, som när han visar politikernas dubbelmoral: de säger offentligt att fetmaepidemin i USA ska bekämpas med alla medel, samtidigt som de gör sig själva och skolväsendet beroende av snabbmatsföretagen, och aldrig skulle våga stöta sig med dem. Spurlock visar hur det amerikanska samhället har gjorts beroende av snabbmatsföretagen, och hur det amerikanska folket har gjorts beroende av snabbmaten.
Jag är ingen expert och kan inte bedöma exakt hur mycket sanning det ligger i filmen, men den förefaller trovärdig och den är i alla händelser tänkvärd.

The Life of David Gale handlar om David Gale, spelad av Kevin Spacey, en dödsstraffsmotståndare, som våldtagit och mördat, och nu själv ska avrättas.
Bitsey Bloom, en reporter spelad av kate Winslet, ska intervjua honom i tre dagar innan avrättningen, och hon börjar snart misstänka att han är oskydlig.
Det här är en ganska typisk nutida thriller, mycket spänning, många pusselbitar, och ett obligatoriskt "oväntat slut". Sen Sjätte sinnet är det som om det viktigaste i en thriller är överraskningen på slutet. Följden blir att man sitter hela filmen och gissar frenetiskt för att komma på sanningen i förväg.
"Jo, det verkar ju som att han är oskyldig, men om han är det är det för förutsägbart, och han kan ju inte vara skyldig, då blir det ju en film som förespråkar dödsstraffet" och så vidare.
En nackdel med de överraskande sluten är att logiken ofta får stryka på foten.
Jag tyckte till exempel att det var märkligt att stjärnreportern Bitsey är så dåligt påläst inför en intervju som kostar hennes arbetsgivare en halv miljon dollar. Och den misstänkte cowboyen som dyker upp redan i inledningen är komiskt skum och misstänkt. Och efter slutet kvarstår en del frågor, som jag tyvärr inte kan redovisa här, för att inte avslöja för mycket. Men kanske kan jag säga att det finns personer i filmen vars motiv känns oklara. Och Kate Winslets karaktär, hård på ytan men hjärta av guld, känns inte riktigt genomarbetad.
Men på det stora hela är det en bra film i genren, från inledningsscenen där Bitsey springer för livet, fram till "det överraskande slutet" är jag engagerad och nyfiken, skådespelarprestationerna är klart godkända, och det är trevligt med en thriller som har ett budskap, till och med ett politiskt sådant.
En rolig bonus är att Melissa McCarthy som spelar ordentliga småbarnsmodern Sookie i Gilmore Girls, dyker upp här som en ung och frustrerad goth tjej, piercings och allt.

Jag har skrivit lite om den innan, och tänker inte skriva så mycket om den nu igen.
Men jag kan rekommendera den.
Den handlar om familjen Tenenbaum där alla barnen är genier på olika sätt, där pappan är en skitstövel, och mamman som varit honom trogen i 18 år, trots att de inte längre pratar med varandra.
Bara kända skådespelare (Gene, Gwyneth, Bill, Angelica, Owen, Luke och Ben behöver väl inte ens presenteras med efternamn?), och urtjusiga kapitelindelningar och fantastisk 70-talsmusik.
Margot Tenenbaum har en egentligen ganska ful råttfärgad page, men jag vill i alla fall klippa mig likadant nu.
Det säger väl något.

Så gick man på Narnia igår. Mängder med folk, utlottning av en sopsäckstor påse popcorn i salongen. Ett litet barn som skrek "Ingen fara" varje gång någon blev skadad i filmen. Trevligt, juligt.
Ja det är en barnfilm, och kanske har de lånat lite väl friskt från Sagan om ringen. Färden från bävrarna till lägret är betydligt mer utdragen och farofylld än jag minns den från boken. Men lejonet är fint, och barnen är söta. Är det lite pedofilvarning på faunen? Det är lite märkligt att han är ung och snygg med bar överkropp, och att han och Lucy står och tittar på varandra som nyförälskade på slutet, men det kan väl inte vara avsiktligt?
Det är i alla fall en mysig film så här kring jul.

Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad. Sideways är en fantastiskt rolig och tragisk film av Alexander Payne. About Schmidt gjorde han ett par år tidigare. Warren Schmidt går i pension, förlorar sin fru och ger sig iväg i husbilen han aldrig ville köpa, för att hälsa på sin dotter och hennes fåniga fästman.
Stämningen är densamma som i Sideways.
Man kan tycka att amerikansk film är enahanda och ytlig, men när amerikansk film är bra är den oemotståndlig. Wes Anderson, Paul Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Alexander Payne, som alla gör 'alternativ' amerikansk film, är alla genier på olika sätt.
Bilderna i början på tråkiga kontorsbyggnader i olika nyanser av grått, stiliserat, ibland centrerat. Trots amerikanskheten är det något som påminner om svenske Ulf Lundkvists serier och foton (minns Assar). Tragikomiska bilder på Schmidt (Nicholson) och hans fru. Små detaljer man kan känna igen sig i. Hur Schmidt irriterar sig på sin frus sätt att ta fram bilnycklarna innan de kommit fram till bilen. Tristess och tragik.
Schmidt struntar i vad hans präst säger, men skriver självutlämnande brev till sitt sexårige fadderbarn Ndugu. Den enda som åtminstone förefaller att lyssna. För ovanlighetens skull är Nicholson inte en karismatisk halvgalning, utan bara en ensam farbror som har tappat sin känsla av mening. Nertonad och undertryckt.
Ja Jack Nicholson igen. Men vilken skillnad.

Fredag kväll och tittar på en halvdan film. En svag trea om man ska vara snäll. Men Adam Sandler är lite charmig och Jack Nicholson ser galen ut som alltid. Och det är så skönt att kunna maila lite, och äta lite ostkrokar, och laga lite köttfärssås till nästa veckas luncher. Och bara vila.
Och ibland skrattar jag faktiskt högt, även om filmen bara är halvrolig.

Det gör inget. Det är finurligt och vackert, och ovanligt, och det finns en massa scener man vill se om och om igen. Det är som ett konstverk alltihop.

Hemligheter och lögner är en en av mina favoritfilmer. När jag var yngre var Naken min favoritfilm. Nu har Mike Leigh gjort en ny film som berör.
Om 50-talet, om klassfrågan, om abortfrågan. Någonstans finns det också en fråga om skuld, filmen påminner starkt om Dancer in the Dark, som också rör sig kring en märkligt godhjärtad och oskuldsfull kvinna, som döms av ett samhälle mycket hårdare än hon själv.
Igen frågar jag mig lite vad sensmoralen är. Det är inte likt mig att vara så kritisk mot filmer jag tycker om. Det här med sensmoral är kanske bara ett tillfälligt intresse.
Lars von Trier har fått kritik för att han i flera filmer offrar sina godhjärtade kvinnor, gör dem till martyrer. Är det en religiös fråga, kanske en feministisk fråga? I Vera Drake är ju också själva problematiken abortfrågan, en klassisk fråga i sammanhang av kvinnans villkor. Vad betyder det då att kvinnan som förkroppsligar begreppet fri abort, i slutändan offras? Är det ett entydigt inlägg för fri abort? Eller snarare en problematisering?
Vera Drake utför olagliga aborter, och när hennes son får reda på det tar han avstånd från sin mor. Trots att man i tidigare scener sett honom diskutera taktik för att få kvinnor i säng genom att ge dem franska nylonstrumpor. Dubbelmoral.
Eftersom vi idag har fri abort, både i England och i Sverige, kan man undra vad det är för slags debatt som skapas när man propagerar för något som sedan länge är genomfört. Är det motrörelsen som ska stävjas då? Jag måste nog fundera vidare.
Det viktigaste är kanske ändå att det är en film att tänka på, att det är så välspelat, och så långt från Hollywoods glamor.

Kalle och chokladfabriken är en charmig film där Johnny Depp påminner om Michael Jackson, och miljöerna är sådär fantasifulla som de bara kan bli i Tim Burtons filmer. (Fast jag gillade Lemony Snicket filmen också i och för sig).
Det tråkiga är att de har lagt till en sensmoral som inte finns i boken: att FAMILJEN är viktigare än alla pengar och allt godis i världen, och det är först i en lycklig familj man uppnår en inre tillfredsställelse.
Ok, det är ganska sympatiskt, men är det verkligen nödvändigt? Finns det någon som inte skulle skriva under på detta? Och finns det barn som verkligen behöver informeras om att det är värre att förlora sina föräldrar än att avstå från en chokladkaka? Är det inte ganska självklart att det är kärlek och inte pengar som är viktigt, och vem tjänar på att förmedla detta budskap?
Kanske är jag cynisk. Kanske är det bara i amerikansk film barn kan lära sig dessa sanningar.
Oompa loompierna är jätteroliga. Kanske saknar jag lite av godiset från boken. Var det inte liksom mer godis, mer magiskt godis?
Kanske skulle jag hellre ha förundrats av osynliga chokladkakor än av synliga moralkakor.