Before... But Longer - The Czars
The Czars är ett underbart band, som är underligt underskattat, eller kanske bara okänt. Jag som oftast föredrar kvinnliga sångröster tycker att John Grant sjunger ljuvligt, Jeff Buckley ligger närmast som jämförelse. Aggressiv låter han hård, men sen veknar rösten till ren skönsång, smeksam som sammet, för att sedan glänsa till i en perfekt falsett.
Musiken är annars svår ett genre-bestämma, precis som på Tarnations skivor finns en flirt åt countryn, och att Paula Frazer dyker upp på flera spår ökar på det intrycket, men egentligen är det ganska traditionell vuxenrock, med kanske några fler effektpedaler än brukligt.
På denna skiva från 2000 är allt perfekt. Melodier att nynna på i varje spår, Val, Any Younger, Stay, Dave's Dream och Gangrene är Zippermouth är alla så bra att de kan framkalla gåshud. Men min favorit är nog Leavin' on Your Mind, där John Grant och Paula Frazer sjunger duett till varandra "Hurt me now, get it over, I will learn to love again". Sentimental och bitterljuv som sockrat gift. Är man det minsta intresserad av sorgliga kärlekssånger, med två himmelska röster i duett, bör man lyssna på den.
De senare skivorna når inte samma standard, och den senaste tappade jag intresset för snabbt. Men Before... But Longer är en riktig ädelsten att gräva fram.
Dessutom verkar de trevliga. Jag brevväxlade lite med basisten Chris Pearson i samband med att jag beställde deras skivor, och det visade sig att han var svenskättling. Han brände ner B-sidor och svåråtkomliga låtar och skickade med i skivpaketen.
Musiken är annars svår ett genre-bestämma, precis som på Tarnations skivor finns en flirt åt countryn, och att Paula Frazer dyker upp på flera spår ökar på det intrycket, men egentligen är det ganska traditionell vuxenrock, med kanske några fler effektpedaler än brukligt.
På denna skiva från 2000 är allt perfekt. Melodier att nynna på i varje spår, Val, Any Younger, Stay, Dave's Dream och Gangrene är Zippermouth är alla så bra att de kan framkalla gåshud. Men min favorit är nog Leavin' on Your Mind, där John Grant och Paula Frazer sjunger duett till varandra "Hurt me now, get it over, I will learn to love again". Sentimental och bitterljuv som sockrat gift. Är man det minsta intresserad av sorgliga kärlekssånger, med två himmelska röster i duett, bör man lyssna på den.
De senare skivorna når inte samma standard, och den senaste tappade jag intresset för snabbt. Men Before... But Longer är en riktig ädelsten att gräva fram.
Dessutom verkar de trevliga. Jag brevväxlade lite med basisten Chris Pearson i samband med att jag beställde deras skivor, och det visade sig att han var svenskättling. Han brände ner B-sidor och svåråtkomliga låtar och skickade med i skivpaketen.
Details - Frou Frou
När Imogen Heap hade släppt sin debutskiva, gick hon ihop med Guy Sigsworth (som har jobbat med Björk och Madonna och nu Jem) och släppte en skiva med bandnamnet Frou Frou (som är ett ljudhärmande ord från en Baudelaire-dikt som ska föreställa ljudet från svepande kjolar, bara en sån sak.) 2002.
Details låter ungefär som Heaps egen musik, och det är positivt. Första sången Let go med textraden "There's beauty in a breakdown" är med i Garden State filmen, och där passar den ju perfekt. Melodiös poprock med mer elektroniska ljud och en vackrare röst än det mesta. De flesta sångerna passar utmärkt i bättre sortens amerikanska dramaserier. Suggestivt men lättlyssnat.
Details låter ungefär som Heaps egen musik, och det är positivt. Första sången Let go med textraden "There's beauty in a breakdown" är med i Garden State filmen, och där passar den ju perfekt. Melodiös poprock med mer elektroniska ljud och en vackrare röst än det mesta. De flesta sångerna passar utmärkt i bättre sortens amerikanska dramaserier. Suggestivt men lättlyssnat.
Limiterade skivor
Vissa skivor kommer i flera versioner. Ofta en limiterad i digi-pack (hård papp), och en vanlig i genomskinligt plastfodral. Egentligen föredrar jag plasten som går att byta ut om den blir sliten. Men så tycker jag om tanken på begränsad upplaga och ofta får man extra sånger med också.
Beth Ortons nya "Comfort of Strangers" har kommit i en vanlig version, och en limiterad. Den limiterade är i tjusigt digi-pack som ska kännas som en konstnärs duk på ytan, och den innehåller en bonusskiva med fem sånger till. Klart jag vill ha den limiterade.
Söker på Pricerunner och hittar den för 149 kronor på Ginza. Visserligen kan jag köpa den för 200 kronor några kvarter bort, men jag satsar på Ginza ändå. Sen dröjer det, och det verkar som att skivan är slut. Jobbigt. Vet inte om jag ska springa ner och köpa den dyrare ändå.
Men så får jag ett mail att skivan ska skickas! Mailet kommer på torsdagen och jag blir jätteglad. På fredagen går jag och ser fram emot att den ska ligga innanför dörren när jag kommer hem.
Och det gör den. Bara det att det är fel skiva. Som dessutom kostar lika mycket. I följebrevet står det att den limiterade är slut så de skickar den vanliga i stället. Mycket märkligt. Mycket irriterande. De levererar en vara jag inte beställt och sen blir det mitt ansvar att hitta en jiffy-påse och returnera skivan till dem = massa tid och krångel helt i onödan. Grrr.
Så nästa dag går jag ner på stan för att köpa den limiterade, men då är den slut överallt, eller aldrig beställd, och eventuellt är den slut på skivbolaget. Panik! Mycket arg på Ginza som kunde ha gett mig besked i tid om att den var slut, i stället för att dra ut på tiden i veckor.
Till slut hittar jag den limiterade 2CD ”Comfort of Strangers” på Ebay och beställer. Hoppas den kommer fram snart.
Ändå tycker jag inte att den verkar särskilt bra. Det jag har hört låter avskalat till det magras gräns. Men samlar man så samlar man.
Fullständigt utlåtande kommer inom kort.
PS
Jag köpte den ”limiterade” Cat Power The Greatest också, men den verkar det finnas så många av att jag tvivlar på att det någonsin kommer en icke-limiterad version.
Paula Frazer
Paula Frazer sjöng först med bandet Tarnation. Sen har hon gjort tre soloskivor. Det spelar inte så stor roll, stilen är nästan oförändrad.
Det är alternativ country, fast inte som vanlig alt-country, utan mer som country med grädde. Tarnation gavs ut av 4AD, skivbolaget som haft Nick Caves Birthday Party, Lush, Bel Canto och Cocteau Twins i sitt stall, inte direkt Nashville-country alltså.
Musiken känns ny och har mer gemensamt med ovan nämnda band, än minimalistiska Hank Williams-låtar. Rikt instrumenterad, fyllig musik. Och Paula Frazer sjunger inte på ett renodlat country-sätt. Hon sjunger helt unikt. Visst finns det likheter med Patsy Cline i hennes röst, men sättet hon använder den är mer experimentellt. Hon sjunger ljust, och hon sjunger mörkt, och hon lägger på änglavackra körer, och hon nästan joddlar sig igenom vissa passager. Men allt är vackert och lättillgängligt, och texterna är sorgliga på det där countrysättet, tjusiga men inte deprimerande.
Titta på Paula Frazers hemsida som är märkligt tvådelad: en del där man kan lyssna på musik och läsa diskografi, och en del där man kan köpa Paulas hemvävda halsdukar. Mycket märkligt.
Martha Wainwright P3 live igen
Jo jag lyckades med inspelningen. Det tog bara en förmiddag att gå upp på vinden och hitta kablarna till stereon, sen koppla det till min gam,la mp3-spelare med line-in, sen leta upp manual till spelaren, och till slut fatta att man måste trycka LÄNGE på rec-knappen för att det ska funka. Och så blev jag tvungen att göra en test-inspelning för att det verkade som att jag bara skulle kunna spela in 10 minuter i taget. Sen mixtra en kvart för att hitta sättet att få över spåret till datorn. Men det gick! Och det gick på måndag kväll också.
Och nu har jag hela konserten i ypperlig kvalitet. Fast de tog bort Jesus and Mary, min favorit där publiken gör kören. Och överlag ligger fokus på sånger från albumet, men det kunde jag kanske anat. En del covers kan man vara utan ändå. So Many Friends är med i alla fall, och den krossar mitt hjärta lika effektivt varje gång.
Och nu har jag hela konserten i ypperlig kvalitet. Fast de tog bort Jesus and Mary, min favorit där publiken gör kören. Och överlag ligger fokus på sånger från albumet, men det kunde jag kanske anat. En del covers kan man vara utan ändå. So Many Friends är med i alla fall, och den krossar mitt hjärta lika effektivt varje gång.
P3 Live Martha!
Iiiih! Nu kommer KB-spelningen med Martha på P3 live på måndag. Gissa vem som kommer att ägna hela helgen åt att räkna ut ett sätt att spela in det och göra det till Mp3?
Song for Sharon - Joni Mitchell
Okej det här inlägget är inte så jätteinspirerat, men sången jag skriver om är det. Efter att ha köpt ny stereoanläggning återupptäcker jag en del gamla skivor och de låter fantastiskt i de nya högtalarna. Hejira är en sån skiva. Och Song for Sharon är förutom vacker, lyriskt välskriven. Över 8 minuter lång, men varje vers är ett mästerverk.
I went to Staten Island, Sharon
To buy myself a mandolin
And I saw the long white dress of love
On a storefront mannequin
Big boat chuggin' back with a belly full of cars...
All for something lacy
Some girl's going to see that dress
And crave that day like crazy
Little Indian kids on a bridge up in Canada
They can balance and they can climb
Like their fathers before them
They'll walk the girders of the Manhattan skyline
Shine your light on me Miss Liberty
Because as soon as this ferry boat docks
I'm headed to the church
To play Bingo
Fleece me with the gamblers' flocks
I can keep my cool at poker
But I'm a fool when love's at stake
Because I can't conceal emotion
What I'm feeling's always written on my face
There's a gypsy down on Bleecker Street
I went in to see her as a kind of joke
And she lit a candle for my love luck
And eighteen bucks went up in smoke
Sharon, I left my man
At a North Dakota junction
And I came out to the "Big Apple" here
To face the dream's malfunction
Love's a repetitious danger
You'd think I'd be accustomed to
Well, I do accept the changes
At least better than I used to do
A woman I knew just drowned herself
The well was deep and muddy
She was just shaking off futility
Or punishing somebody
My friends were calling up all day yesterday
All emotions and abstractions
It seems we all live so close to that line
And so far from satisfaction
Dora says, "Have children!"
Mama and Betsy say-"Find yourself a charity."
Help the needy and the crippled or put some time into Ecology."
Well, there's a wide wide world of noble causes
And lovely landscapes to discover
But all I really want right now
Is...find another lover
When we were kids in Maidstone, Sharon
I went to every wedding in that little town
To see the tears and the kisses
And the pretty lady in the white lace wedding gown
And walking home on the railroad tracks
Or swinging on the playground swing
Love stimulated my illusions
More than anything
And when I went skating after Golden Reggie
You know it was white lace I was chasing
Chasing dreams
Mama's nylons underneath my cowgirl jeans
He showed me first you get the kisses
And then you get the tears
But the ceremony of the bells and lace
Still veils this reckless fool here
Now there are 29 skaters on Wolmann rink
Circling in singles and in pairs
In this vigorous anonymity
A blank face at the window stares and stares and stares and stares
And the power of reason
And the flowers of deep feeling
Seem to serve me
Only to deceive me
Sharon you've got a husband
And a family and a farm
I've got the apple of temptation
And a diamond snake around my arm
But you still have your music
And I've still got my eyes on the land and the sky
You sing for your friends and your family
I'll walk green pastures by and by
I went to Staten Island, Sharon
To buy myself a mandolin
And I saw the long white dress of love
On a storefront mannequin
Big boat chuggin' back with a belly full of cars...
All for something lacy
Some girl's going to see that dress
And crave that day like crazy
Little Indian kids on a bridge up in Canada
They can balance and they can climb
Like their fathers before them
They'll walk the girders of the Manhattan skyline
Shine your light on me Miss Liberty
Because as soon as this ferry boat docks
I'm headed to the church
To play Bingo
Fleece me with the gamblers' flocks
I can keep my cool at poker
But I'm a fool when love's at stake
Because I can't conceal emotion
What I'm feeling's always written on my face
There's a gypsy down on Bleecker Street
I went in to see her as a kind of joke
And she lit a candle for my love luck
And eighteen bucks went up in smoke
Sharon, I left my man
At a North Dakota junction
And I came out to the "Big Apple" here
To face the dream's malfunction
Love's a repetitious danger
You'd think I'd be accustomed to
Well, I do accept the changes
At least better than I used to do
A woman I knew just drowned herself
The well was deep and muddy
She was just shaking off futility
Or punishing somebody
My friends were calling up all day yesterday
All emotions and abstractions
It seems we all live so close to that line
And so far from satisfaction
Dora says, "Have children!"
Mama and Betsy say-"Find yourself a charity."
Help the needy and the crippled or put some time into Ecology."
Well, there's a wide wide world of noble causes
And lovely landscapes to discover
But all I really want right now
Is...find another lover
When we were kids in Maidstone, Sharon
I went to every wedding in that little town
To see the tears and the kisses
And the pretty lady in the white lace wedding gown
And walking home on the railroad tracks
Or swinging on the playground swing
Love stimulated my illusions
More than anything
And when I went skating after Golden Reggie
You know it was white lace I was chasing
Chasing dreams
Mama's nylons underneath my cowgirl jeans
He showed me first you get the kisses
And then you get the tears
But the ceremony of the bells and lace
Still veils this reckless fool here
Now there are 29 skaters on Wolmann rink
Circling in singles and in pairs
In this vigorous anonymity
A blank face at the window stares and stares and stares and stares
And the power of reason
And the flowers of deep feeling
Seem to serve me
Only to deceive me
Sharon you've got a husband
And a family and a farm
I've got the apple of temptation
And a diamond snake around my arm
But you still have your music
And I've still got my eyes on the land and the sky
You sing for your friends and your family
I'll walk green pastures by and by
Milk-Eyed Mender - Joanna Newsom
Joanna Newsom är jättesöt, och ung och spelar fantastisk harpa. Hennes röst är gäll och barnslig, och låter lite som Björk när hon är som absolut mest extrem och skrikig.
Hon skriver sånger med lustiga texter: And all we want to do / is chew and chew and chew.
Hon skriver sånger med lustiga texter: And all we want to do / is chew and chew and chew.
Jag såg henne I Göteborg för något år sen och då var hon avväpnande barnslig och charmig. Totalt orädd för publiken gick hon in själv och sjöng en rytmisk sång a capella medan hon uppmanade publiken att klappa takten.
Hon är förtrollande och lite jobbig, och hon har gjort en helt unik skiva.
I Megaphone - Imogen Heap
Det är precis med musik som med mat. Att ofta är den lite mer krävande maten, som tar tid att laga och äta, bättre och mer nyanserad, men ibland vill man bara ha något lättsmält och välbekant.
Färgglad framsida, lättillgängliga melodier, fina ljud, behaglig röst, när det gäller musik. Det är en konst att göra det där bra. Det ska fastna efter en genomlyssning men hålla sådär 25 lyssningar till utan att man tröttnar. Även om det ska vara lättillgängligt och kommersiellt, får det inte vara så enkelt och standardiserat att det tråkar ut omedelbart. Det ska vara som en påse lösgodis med favoritsorterna. Lite salt, lite sött, lite syrligt.
Dido har gjort en del sånger som är sådär poppiga och fina, och ändå lite spännande. Jem kom förra året och jag hoppades att hon skulle vara likadan, men ack, jag orkade inte ens lyssna igenom hela skivan. Allt lät likadant.
Men Imogen Heap! I Megaphone (ett anagram på hennes namn) är en underbar skiva. Hon har en röst som alla kan tycka om, men den är ändå inte helt anonym. Hon har aggressiva pianon, som tidiga Tori Amos. Hon har fina elektroniska ljud som gör sångerna mer varierade. Trip-hop-influenser kan man säga om inte genren känns för mossig. (1998 när I Megaphone kom, var det nog fortfarande ett smickrande epitet.) Hon har rytmer som gör att man vill promenera som i en rockvideo, om man lyssnar i lurar. Och ibland låter det lite gotiskt, som när väna flickor sjunger solon i dödsmetallsånger.
Och hon skriver musik och text själv.
Sweet Religion är ljuvlig, Angry Angel lite arg, Shine en bra popsång och så vidare. Allt är lättlyssnat men bra, argt och ledset ibland, men aldrig så mycket att man blir obehagligt berörd. Hela skivan passar bra på en förfest. Det är aptitligt och smaskigt, och man vill bara ha mer och mer. Som chips liksom.
Blue - Joni Mitchell
Blue är en sån skiva som alltid kommer vara med i omröstningar om världens bästa skivor. När det gäller sångtexter, musikalitet, långvarig karriär inklusive förnyelse av sound då och då, är Joni Mitchell den största och bästa kvinnliga singer-songwritern. Jag kan på rak arm inte ens komma på någon annan som skulle kunna nosa på den titeln.
Och det är lite fånigt att så fort en kvinnlig sångerska kommer fram ska alla säga att ”det påminner om Joni Mitchell”. Varför då? För att de är kvinnor?
Mitchell har gjort skivor sedan 60-talet, började med den folkiga Songs to a Seagull, fortsatte med mer poppiga Ladies of the Canyon, Blue, som är mer melodiös men också som totalt självutlämnande poesi, till mer och mer jazziga skivor, inklusive Mingus, en hyllning till den döde jazzmusikern, sen kom några hemska skivor med 80-talssound, för att på 90-talet övergå till en mer mogen rock, med en totalt förändrad mörk röst. Turbulent Indigo från 1994 blev en ny kritikerfavorit, innan hon igen bytte stil och sjöng in sina gamla sånger med storband.
Men även om hon gjort en mängd fantastiska album, är ändå Blue från 1971 den skiva där allt det bästa med Joni Mitchell förenas. Varje sång är ett mästerverk, ett fristående konstverk. Från frihetshyllningen/kärleksbrevet All I Want med all sin livsbejakande lägereldskänsla, till The Last Time I Saw Richard, som är en novell i mikroformat, om Richard som skulle vara mogen och genomskåda kärleken, och som senare ”got married to a figure skater / and he bought her a dishwasher and a coffee percolator” (vilket genialiskt rim!). Allt berättat pratigt, välformulerat, med någon enstaka rad skådespelad, talad, som om hon spelade upp historien, i stället för att bara sjunga den.
Däremellan kommer titellåten Blue, som skulle kunna ha varit en briljant utförd skrivövning över temat ”Blue”, med hav, humör, tatueringar i blått och blått bläck. Men resultatet är ändå genomarbetat, aldrig sökt. Dessutom är sången en stiluppvisning i skönsång. Mitchells röst klättrar och sjunker och vibrerar och ändrar tempo.
Och sen självklart är ”A Case of You” med, kanske den vackraste kärlekssången någonsin, och förmodligen alla Mitchell-fans favorit.
Jag skulle kunna citera hela skivan här men det får räcka med några rader ur ”A Case of You”.
I'm frightened by the devil
And I'm drawn to those ones that ain't afraid
I remember that time you told me, you said,
"Love is touching souls"
Surely you touched mine
'Cause part of you pours out of me
In these lines from time to time
Oh, you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you, darling
Still, I'd be on my feet
I would still be on my feet
Läs alla texterna på Joni Mitchells webbplats.
Transfiguration of Vincent - M Ward
Nu när jag skrev om Beth orton häromdagen, kom jag att tänka mer på M Ward igen. Han har ju tydligen skrivit Beth’s nya singel. Dessutom tycker Cat Power om honom, och hon skrev en gång om honom att hon hade träffat en man ”who can sing like a great big heart”.
Alt-country skulle man kunna säga, sad-core också kanske. Tidlöst, sparsmakat, med känslig röst och gitarr. Will Oldham och Smog är inte långt borta.
Musiken är stillsam, men ibland kommer små melodiska slingor där farten ökar, och man nästan vill dansa, eller åtminstone svänga sig ett varv i vardagsrummet.
Sad Sad Song, och Undertaker biter sig fast.
Men covern på Bowies Let’s Dance är den som gör skivan oförglömlig. Långsam, sorglig, med melodin omgjord till en vaggvisa och med en röst och ett hjärta som verkar brista i varje rad:
If you say run, I'll run with you
And if you say hide, we'll hide
Because my love for you
Would break my heart in two
If you should fall
Into my arms
And tremble like a flower
Inte "trevlig bakgrundsmusik", utan musik man ska lyssna på uppmärksamt, med örat mot transistorradion.
Erik Satie
Jag vet ingenting om klassisk musik. men det enda som har fångat mig är dedär långsamma pianostyckena av Satie. När jag gick i gymnasiet firade klassen en gång nyår i ett stort hus. Det var på den tiden när ingen blev bakfull, Vi var uppe hela natten och drack och pratade, och sen sov vi någon timme, i en soffa eller så, och sen satte vi oss i det stora vardagsrummet med de stora fönstren. Trötta, glada, loja. Vi blandade champagne och apelsinjuice, åt smörgåsar med en nyöppnad ost, och lyssnade på Satie. Ingen orkade prata, men ingen hade heller ont i huvudet, eller hade ångest. Vi bara satt där och solen gick upp.
Daybreaker - Beth Orton
Beth Ortons första skiva, (eller näst första om man räknar Superpinkymandy med Orbital) Trailer Park var ganska svår. Långa sånger, vaga intron, drömska stämningar och influenser från folkrocken. En skiva det var fint att lyssna på, som kom upp på årsbästa listor men som i praktiken inte sålde så mycket.
Sen kom Central Reservation, som var betydligt mer lättillgänglig, med influenser från dansmusik, och samarbeten med Everything But The Girl. Precis det sound som var mest inne, då när den kom 1999. Kanske motsvarigheten till När Dido dök upp och samarbetade med eminem och Faithless.
Och sen kom Daybreaker, 2002, där hon samarbetar med Emmylou Harris och Ryan Adams, ganska annorlunda, mer country än electronica, även om rösten är densamma som alltid. Det är ingen helgjuten skiva, egentligen tycker jag bara om fyra sånger av tio, men å andra sidan är de fyra spåren så ofta spelade att de borde vara utslätade, utslitna på min CD.
Paris Train, Mount Washington, This One's Gonna Bruise (bara titeln skulle göra att jag älskar sången!) och Ted's Waltz. texterna är lite vaga och interna och det är enstaka rader som är helt tydliga, lätta att höra och lätta att förstå. Men om man inte är en Joni itchell som textförfattare, är det här vägen att gå. Det blir gripande, men aldrig klyschigt. Personligt utan att vara självutlämnande. Men jag tycker om rader som "I feel bad for you / but I don't know why / Cause I'm as dead as you", och "If we should meet again in some darkened room / I hope to my soul it could be soon", och "And I wanted so desperately to say / That you could trust me but I was lying anyway". Det är enkelt, lätt att identifiera sig med, och att sen mycket annat är kryptiskt gör ingenting, det är ändå vackert.
Beth Orton fraserar ljuvligt, och rytmen i hennes röst lever kvar från den dansiga tiden, och det gör att alla orden låter viktiga och sanna.
Nu kommer snart hennes fjärde riktiga skiva, Comfort of Strangers, och där samarbetar hon med Jim O'Rourke, och M Ward, som också jobbat ihop med bland annat Cat power. Det är så lovande att man blir nervös.
Sen kom Central Reservation, som var betydligt mer lättillgänglig, med influenser från dansmusik, och samarbeten med Everything But The Girl. Precis det sound som var mest inne, då när den kom 1999. Kanske motsvarigheten till När Dido dök upp och samarbetade med eminem och Faithless.
Och sen kom Daybreaker, 2002, där hon samarbetar med Emmylou Harris och Ryan Adams, ganska annorlunda, mer country än electronica, även om rösten är densamma som alltid. Det är ingen helgjuten skiva, egentligen tycker jag bara om fyra sånger av tio, men å andra sidan är de fyra spåren så ofta spelade att de borde vara utslätade, utslitna på min CD.
Paris Train, Mount Washington, This One's Gonna Bruise (bara titeln skulle göra att jag älskar sången!) och Ted's Waltz. texterna är lite vaga och interna och det är enstaka rader som är helt tydliga, lätta att höra och lätta att förstå. Men om man inte är en Joni itchell som textförfattare, är det här vägen att gå. Det blir gripande, men aldrig klyschigt. Personligt utan att vara självutlämnande. Men jag tycker om rader som "I feel bad for you / but I don't know why / Cause I'm as dead as you", och "If we should meet again in some darkened room / I hope to my soul it could be soon", och "And I wanted so desperately to say / That you could trust me but I was lying anyway". Det är enkelt, lätt att identifiera sig med, och att sen mycket annat är kryptiskt gör ingenting, det är ändå vackert.
Beth Orton fraserar ljuvligt, och rytmen i hennes röst lever kvar från den dansiga tiden, och det gör att alla orden låter viktiga och sanna.
Nu kommer snart hennes fjärde riktiga skiva, Comfort of Strangers, och där samarbetar hon med Jim O'Rourke, och M Ward, som också jobbat ihop med bland annat Cat power. Det är så lovande att man blir nervös.
One Year - Colin Blunstone
Fick ett tips om Colin Blunstones One Year från 1971. Han har en fin röst. Aningens Nick Drake över det hela, fast poppigare. Colin sjunger mer konstlat, fast på ett bra sätt.
Och sen inser jag, pinsamt nog, att jag redan har en annan skiva med honom. The Zombies Greatest Hits. The Zombies var ett jättebra 60-talsband där Colin var frontman, riktigt melodiösa 60-talssånger, She´s Not There och Time of the Season. Sånt man kan dansa till på indie-klubbar. Som ett underskattat Beach Boys, stämmor och allt.
Men Colin's röst märktes inte så tydligt förrän soloalbumet kom. Misty Roses är en vacker cover, och även om man hör rester av Zombies-soundet (några av bandmedlemmarna följde med), så är skivan överlag vackrare, mer allvarlig och vuxen än något The Zombies gjorde.
Och sen inser jag, pinsamt nog, att jag redan har en annan skiva med honom. The Zombies Greatest Hits. The Zombies var ett jättebra 60-talsband där Colin var frontman, riktigt melodiösa 60-talssånger, She´s Not There och Time of the Season. Sånt man kan dansa till på indie-klubbar. Som ett underskattat Beach Boys, stämmor och allt.
Men Colin's röst märktes inte så tydligt förrän soloalbumet kom. Misty Roses är en vacker cover, och även om man hör rester av Zombies-soundet (några av bandmedlemmarna följde med), så är skivan överlag vackrare, mer allvarlig och vuxen än något The Zombies gjorde.
Musikjournalen och konstnärlig integritet
Musikjournalen den 16/1. Martha Wainwright på svensk radio! Någon intervjuade henne nar hon spelade på Berns i Stockholm. Så roligt att höra. Tråkigt bara att jag har hört allt förut. Jag vet att alla hennes släktingar är musiker, att hon debuterade relativt sent, vid 29. Att hon skrev Bloody Mother Fucking Asshole till sin pappa. Så säger de i alla fall på musikjournalen. Men i en del intervjuer jag hört där de frågat Martha rent ut om sången handlar om pappan säger hon att hon ångrar att hon en gång på skoj tillägnade den till sin pappa under en konsert, när han satt där. Enligt henne är den inspirerad av Loudon, eller snarare ett samtal hon hade med honom, där han misstrodde att hon verkligen vill hålla på med musik. Läser man texten håller den tolkningen åtminstone en bit. "You say my time here has been some sort of joke / That I've been messing around / Some sort of incubating period / For when I really come around." Och om det nu är så att hon sjunger om hela sin barndoms bitterhet kanske man kan låta det ingå i hennes publika persona. Eller sträcker sig den personan till det privatjag som media får se?
Vad svårt det måste vara att skriva så självutlämnande texter, när man sedan måste prata om dem. Inuti konstens sammanhang kan man säga nästan allt. Men ingen lyssnare vill skilja på berättarjaget och skribenten.
Många kändisbarn som gör egna karriärer väljer att inte prata om sin familj i intervjuer. Martha har valt att göra det. Ett smart drag. Varje intervju ägnas till 90% åt den musikaliska adel hon tillhör, i stället for att gå in på ännu privatare område. ”I'm not such a good lover / I'm a better talker So when you touch me there / I'm scared that you'll see / Not the way that I don't love you/ But the way that I don't love myself” sjunger hon, och det kanske ar skönt att slippa prata om det i intervjuer.
Vilka vill vi att våra idoler ska vara? Varför behöver de vara något alls? Ibland är det som om musiken inte räcker till. Hela personen ska ut på display. Då kanske det känns bra för Martha att åtminstone bara hänga ut sin redan kända familj, som är vana vid det.
Här hittade jag en intervju där hon motsäger sig själv genom att säga att BMFA ändå handlar mest om Loudon. Kanske ett tecken om något, på att hennes texter får tolkas hur de vill, och hur nära eller långt ifrån henne som helst, bara det passar just den dagen, den intervjun. Just de förväntningarna.
Times intervjun.
Lyssna på programmet (musikjournalen, klicka på måndag).
Vad svårt det måste vara att skriva så självutlämnande texter, när man sedan måste prata om dem. Inuti konstens sammanhang kan man säga nästan allt. Men ingen lyssnare vill skilja på berättarjaget och skribenten.
Många kändisbarn som gör egna karriärer väljer att inte prata om sin familj i intervjuer. Martha har valt att göra det. Ett smart drag. Varje intervju ägnas till 90% åt den musikaliska adel hon tillhör, i stället for att gå in på ännu privatare område. ”I'm not such a good lover / I'm a better talker So when you touch me there / I'm scared that you'll see / Not the way that I don't love you/ But the way that I don't love myself” sjunger hon, och det kanske ar skönt att slippa prata om det i intervjuer.
Vilka vill vi att våra idoler ska vara? Varför behöver de vara något alls? Ibland är det som om musiken inte räcker till. Hela personen ska ut på display. Då kanske det känns bra för Martha att åtminstone bara hänga ut sin redan kända familj, som är vana vid det.
Här hittade jag en intervju där hon motsäger sig själv genom att säga att BMFA ändå handlar mest om Loudon. Kanske ett tecken om något, på att hennes texter får tolkas hur de vill, och hur nära eller långt ifrån henne som helst, bara det passar just den dagen, den intervjun. Just de förväntningarna.
Times intervjun.
Lyssna på programmet (musikjournalen, klicka på måndag).
Want Two - Rufus Wainwright
Egentligen ville Rufus släppa båda Want-skivorna samtidigt men skivbolaget vägrade. Så det blev ett år emellan, två år för oss i Europa. Jag misstänker att skivbolaget bestämde att de hittigaste och mer lättåtkomliga sångerna hamnade på första skivan, medan de mer experimentella och svårare sångerna sparade till tvåan.
Want Two är spretig och knepig. Från första sången Agnus Dei som är på latin och låter både kristen och orientalist på samma gång till den sista, Old Whore's Diet (bara titeln!) som svänger hysteriskt med galna körer i över åtta minuter, är det något av ett musikaliskt äventyr. Little Sister om systern spelas till exempel på cembalo. Och The Art Teacher är svulstigt sjungen om svunnen kärlek: en kvinna besjunger den konstlärare som var hennes enda kärlek:
I looked at the Rubens and Rembrandts
I liked the John Singer Sargents
He told me he liked Turner
Never have I turned since then
No, never have I turned to any other man
All this having been said,
I married an executive company head
All this having been done, a Turner - I own one
Here I am in this uniformish, pant-suit sort of thing,
Thinking of the art teacher
I was just a girl then;
Never have I loved since then
No, never have I loved any other man
Brilijant.
Sen finns en och annan mer traditionell popsång på mitten av skivan, till exempel största radiohiten The One I Love. En sån där sång som når klimax flera gånger, och får hårbotten att kittlas.
Want Two är spretig och knepig. Från första sången Agnus Dei som är på latin och låter både kristen och orientalist på samma gång till den sista, Old Whore's Diet (bara titeln!) som svänger hysteriskt med galna körer i över åtta minuter, är det något av ett musikaliskt äventyr. Little Sister om systern spelas till exempel på cembalo. Och The Art Teacher är svulstigt sjungen om svunnen kärlek: en kvinna besjunger den konstlärare som var hennes enda kärlek:
I looked at the Rubens and Rembrandts
I liked the John Singer Sargents
He told me he liked Turner
Never have I turned since then
No, never have I turned to any other man
All this having been said,
I married an executive company head
All this having been done, a Turner - I own one
Here I am in this uniformish, pant-suit sort of thing,
Thinking of the art teacher
I was just a girl then;
Never have I loved since then
No, never have I loved any other man
Brilijant.
Sen finns en och annan mer traditionell popsång på mitten av skivan, till exempel största radiohiten The One I Love. En sån där sång som når klimax flera gånger, och får hårbotten att kittlas.
Want One - Rufus Wainwright
Innan jag började lyssna på Martha hade jag såklart hört namnet på brodern Rufus Wainwright en massa gånger, men trodde inte att jag skulle tycka om hans musik. Eller jo, jag trodde att den var bra, men inget för mig. Jag klumpade ihop namnet med Ed Harcourt och Elliot Smith och en mängd gitarrmän.
Men Want One låter inte alls som jag trodde. Det är inte lågmäld rock med gitarrer och svåra melodier.
Tvärtom är sångerna överdådiga, instrumenterade och körsatta, med falsettsång och piano och texter som är sorgliga och humoristiska på samma gång. Associationerna går oftare till Queen och Tori Amos än till Nick Drake och Leonard Cohen.
I 14th Street kommer en fantastisk glad allsångsrefräng med texten But why'd you have to break all my heart / Couldn't you have saved a little bit of it? / Why'd you have to break all my heart? / Couldn't you have saved a minor part?. Och i Vibrate kommer underbara referenser till nutidens uppvaktning: My phone's on vibrate for you / But still I never ever feel from you.
Det finns ett stycke text i varje sång att citera, och en melodi att att yla med i. Men det är ingen mening att skriva ner alla skivans spår här. Att Martha sjunger alla körerna är bara en bonus. Jag skulle lyssnat sönder den här skivan i vilket fall.
Men Want One låter inte alls som jag trodde. Det är inte lågmäld rock med gitarrer och svåra melodier.
Tvärtom är sångerna överdådiga, instrumenterade och körsatta, med falsettsång och piano och texter som är sorgliga och humoristiska på samma gång. Associationerna går oftare till Queen och Tori Amos än till Nick Drake och Leonard Cohen.
I 14th Street kommer en fantastisk glad allsångsrefräng med texten But why'd you have to break all my heart / Couldn't you have saved a little bit of it? / Why'd you have to break all my heart? / Couldn't you have saved a minor part?. Och i Vibrate kommer underbara referenser till nutidens uppvaktning: My phone's on vibrate for you / But still I never ever feel from you.
Det finns ett stycke text i varje sång att citera, och en melodi att att yla med i. Men det är ingen mening att skriva ner alla skivans spår här. Att Martha sjunger alla körerna är bara en bonus. Jag skulle lyssnat sönder den här skivan i vilket fall.
Hung Up - Madonna
Jag är kluven till Madonna. Jag tycker att hon verkar vara en obehaglig och hård person, och hennes sångröst är precis så anonym att det känns som att det skulle kunna vara en artificiell produkt, en pop-röst framställd i laboratorium.
Det verkar vara en utbredd åsikt att Madonna är feminist, eller att hon åtminstone står för någon slags girl power. Som om det blotta faktum att hon är kvinna och framgångsrik, automatiskt gör henne till feminist. Som om allt kvinnor gör är feministiskt.
Det finns kanske de som tycker att Madonna är tuff för att hon gjort en ny sexig video, där hon iklädd 80-talsgymnastikdräkt juckar mot golvet, trots att videoregissören tyckte att hon var för gammal för den sortens dans.
Jag hoppas att jag inte är åldersrasistisk när jag reagerar på videon. Jag hoppas att jag hade reagerat vem som än gjort den. Det känns obehagligt med alla dessa närbilder på hennes rosaklädda skrev, även om det kanske är kul nostalgi på ett sätt, och det passar ihop med sången.
I alla fall, musiken. Jo jag får vara ärlig, jag tycker att det är en av Madonnas bästa låtar någonsin. ABBA-lånet är briljant, sången låter 80-tal, och ändå splitter ny, den förenar allt det som varit bäst med hennes musikkarriär, och den kan fylla dansgolv på vilken klubb som helst.
Det verkar vara en utbredd åsikt att Madonna är feminist, eller att hon åtminstone står för någon slags girl power. Som om det blotta faktum att hon är kvinna och framgångsrik, automatiskt gör henne till feminist. Som om allt kvinnor gör är feministiskt.
Det finns kanske de som tycker att Madonna är tuff för att hon gjort en ny sexig video, där hon iklädd 80-talsgymnastikdräkt juckar mot golvet, trots att videoregissören tyckte att hon var för gammal för den sortens dans.
Jag hoppas att jag inte är åldersrasistisk när jag reagerar på videon. Jag hoppas att jag hade reagerat vem som än gjort den. Det känns obehagligt med alla dessa närbilder på hennes rosaklädda skrev, även om det kanske är kul nostalgi på ett sätt, och det passar ihop med sången.
I alla fall, musiken. Jo jag får vara ärlig, jag tycker att det är en av Madonnas bästa låtar någonsin. ABBA-lånet är briljant, sången låter 80-tal, och ändå splitter ny, den förenar allt det som varit bäst med hennes musikkarriär, och den kan fylla dansgolv på vilken klubb som helst.
Så vad jag än tycker om Madonna, så måste jag motvilligt respektera henne.
Hide and Seek - Imogen Heap
Cher använde vocoder (som gör att rösten låter metallisk) och blev populär. Och Olsen Brothers.
Och The Knife gör det när Karin Dreijer ska låta som en man.
Och nu har jag hört en av de coolaste vocoder-sångerna någonsin. Imogen Heaps Hide and Seek är bara en enda kvinnas röst, vanlig röst och vocoder röst. Inga instrument i övrigt. Den börjar lugnt och byggs upp i tempo, med fler och fler röstpålägg som låter mer och mer metalliska, till ett aggressivt crescendo.
Texten är inte så märkvärdig:
Hmm, what'd you say, mmm, that you only meant well?
Well, of course you did.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's all for the best?
Of course it is.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's just what we need
You decided this?
Men ändå skön att lyssna på, om man någonsin varit arg på någon. Videon är lite av en besvikelse, Imogen ser inte alls indie-mysig ut, snarare som att hon skulle kunna vara med i en dokusåpa eller ett glamourfoto. Men jag ska inte vara så ytlig när jag tycker om musiken.
Tydligen spelades sången i sista avsnittet av OC, så den kommer nog att sälja.
Titta på Imogen Heap, där skriver hon själv och kallar sig för Immi, gulligt. Man kan lyssna också.
Och The Knife gör det när Karin Dreijer ska låta som en man.
Och nu har jag hört en av de coolaste vocoder-sångerna någonsin. Imogen Heaps Hide and Seek är bara en enda kvinnas röst, vanlig röst och vocoder röst. Inga instrument i övrigt. Den börjar lugnt och byggs upp i tempo, med fler och fler röstpålägg som låter mer och mer metalliska, till ett aggressivt crescendo.
Texten är inte så märkvärdig:
Hmm, what'd you say, mmm, that you only meant well?
Well, of course you did.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's all for the best?
Of course it is.
Hmm, what'd you say? mmm, that it's just what we need
You decided this?
Men ändå skön att lyssna på, om man någonsin varit arg på någon. Videon är lite av en besvikelse, Imogen ser inte alls indie-mysig ut, snarare som att hon skulle kunna vara med i en dokusåpa eller ett glamourfoto. Men jag ska inte vara så ytlig när jag tycker om musiken.
Tydligen spelades sången i sista avsnittet av OC, så den kommer nog att sälja.
Titta på Imogen Heap, där skriver hon själv och kallar sig för Immi, gulligt. Man kan lyssna också.
Hidden Place - Björk
Första gången jag hörde Hidden Place blev jag förvånad. Satt och knappade på TVn och insåg att aha, det här är Björk, och det här måste vara Björks nya video. Men var är melodin och farten och fläkten?
Och ska det verkligen vara bara hennes ansikte med en vätska som flyter in och ut ur ansiktets öppningar?
Efter Homogenic, Post och Debut hade man förväntningar om att Björk skulle göra starka melodier och dansanta rytmer, och att hon skulle vara rolig och sagoaktig med videor som berättar små historier.
Och i stället gjorde hon en skiva med Matmos som har gjort musik av alla små ljud från plastikoperationer tidigare. Hidden Place låter tråkig först, stillastående. Den bryter aldrig ut i någon pampig refräng, utan snirklar sig in och ut, mer som tårarna/snoret/spottet-vätskan i videon. Men lyssnar man noga hör man mängder med små ljud, och en magisk nynnande innuit-kör (på singeln finns en a capella-version av sången med bara Björk och körerna, minst lika magisk som Beach Boys stämmor). Det knastrar och sprakar och nynnas, och musiken stegras till en mjuk klimax. Björk sjunger mer avslappnat och vackrare än någonsin.
But careful, careful / There lies my passion, hidden / There lies my love / I'll hide it under a blanket / Lull it to sleep
sjunger hon, och sammanfattar elegant hela sången.
Sen kom Medulla och efter det Drawing Restraint, soundtracket som ingen pratade om. Mer om detta en annan gång. Och mer om hela Vespertine en annan gång. Den förtjänar en hel dag.