lilldjurets blogg

Det finns de som tycker att Will Oldham är en dålig sångare, på samma sätt som Dylan, och det är bara fånigt, för ingen av dem är dåliga sångare, inte ens traditionellt sett dåliga sångare. Dylan kan sjunga skolat, och jag skulle tro att Oldham kan det också. Men i stället sjunger han sprucket och skevt och ansträngt här, och det är tur att själva tonen i rösten är vacker, för det räddar alltihop från att bli fult och löjligt.

Oldham sjunger snuskiga surrealistiska texter som jag inte törs citera här med risk för att sökrobotar ska hitta min blogg i porrsyfte. Det är lågmält och långsamt och det är en skiva som kräver koncentration. Men nej, jag skulle inte säga att detta är en av Oldhams bästa skivor.

Samtidigt är det långt ifrån dåligt, och kanske att jag skulle lyssnat en tionde gång, men jag hann tröttna. Men New Partner är en fin sång. Mjukt och repetitivt får Will Oldham frasen ”You are always on my mind” , en fras som borde låta som ett söndertuggat rosa tuggummi, att låta helt ny och äkta.

Kanske var det inte så Neko Case menade när hon skrev Hold on, Hold on, men texten är precis rätt: The most tender place in my heart is for strangers / I know it's unkind, but my own blood is much too dangerous.

Det är som om det är meningen att man ska tycka om Jenny Lewis för att hon är med i ett gäng som är väldigt inne just nu. Eller så ska man tycka att hon är den nya Joanna Newsom/Beth Orton/ung snygg Emmylou Harris. Men det är hon inte. Det här är lättlyssnat och behagligt, men knappast unikt. Jag blev faktiskt besviken.

Silent Shout passar inte riktigt in i någon av de kategorierna.

Will Oldham som står bakom pseudonymen Bonnie "Prince" Billy och Palace-konstellationerna är alldeles för produktiv för att man ska orka samla och älska allt han gör. Men Ease Down the Road, och I See a Darkness skivorna är mästerverk som räcker för mig.
Det är något så bräckligt och vemodigt över Oldhams röst. Det är som om den skulle vika sig hela tiden, försvinna in mittemellan ett gnäll och ett gråtljud. Ändå är det stadigt och tonsäkert hela tiden. Det är inte som Smogs kraftfulla stämma, eller vackert som Jason Molina (Songs Ohia), men tankarna går till båda.
Kärlekstexter, som i May it Always be, skivans öppningsspår, där Oldham sjunger I've been with you for a fairly long time / May I call you, may I call you mine? dominerar skivan. Det är avskalat, som en gammal folksång, eller en countrysång av Dolly Parton. Men sen kommer lite sex, och en rolig rad om att förstöra magen med kaffe. Det är lite enkelt och lite vardagligt, väldigt uppriktigt och nästan genialiskt. De flesta sångerna handlar om kärlek och sex (ibland så snuskigt att det inte går att upprepa utan att rodna), precis som att de flesta sångerna på I See a Darkness handlar om döden.
Melodierna är lågmälda, men inte deprimerande långsamma. Det är små finurliga slingor som slingrar sig kring lyssnarens öron som trivsamma vaggsånger. Do-to-do-to-dotodo-to sjunger Oldham och det går bra att nynna med.
Men den bästa sången är After i Made Love to You. kanske en av mina bästa sånger någonsin, och definitivt den bästa duetten om den får räknas som det. En inte speciellt namngiven kvinna stämmer upp och lägger en ljuvlig andrastämma bakom Oldham, så att det låter som ett älskande (otroget) par som sjunger om varandra. Obeskrivligt vackert, livsbejakande och sorgligt på samma gång, med en text som berättar en liten historia.

För den som tyckte om TV-serien Nollor och nördar är detta en högtidsstund.

 
A holiday, a holiday, and the first one of the year
Lord Arnold's wife to the church did go, the Gospel for to hear
 
And when the meeting it was done, she cast her eyes about
And there she spied little Matty Groves, walking in the crowd
 
"Come home with me little Matty Groves, come home with me tonight
Come home with me little Matty Groves, and sleep with me till light."
 
"Oh I can't come home and I won't come home, to sleep with you tonight
By the rings on your fingers I can tell, you are Lord Arnold's wife."
 
"What if I am Lord Arnold's wife, he is not at home
He's away in the far cornfields, he's bringing the yearlings home."
 
A servant who was standing by, hearing what was said
Swore Lord Arnold he would know before the sun had set
 
And in his hurry to carry the news, he bent his breast and ran
And when he came to the broad mill stream, he took off his shoes and swam
 
Little Matty Groves, he lay down and took a little sleep
And when he woke Lord Donald was standing at his feet
 
Saying "How do you like my feather bed, and how do you like my sheets
And how do you like my lady gay who lies in your arms asleep?"
 
"Oh it's well I like your feather bed, better I like your sheets
Best of all I like your lady who lies in my arms asleep."
 
"Get up, get up," Lord Arnold cried, "get up as quick as you can
For they'll never say in England that I killed a sleeping man."
 
"Oh I can't get up, I won't get up, I wouldn't get up for my life
For you have two long beaten swords, and I not a pocket knife."
 
"It's true I have two beaten swords, and they cost me deep in my purse
But you shall have the better of them, and I will use the worse
 
"And you shall strike me the very first blow, strike it like a man!
For I will strike the very nex blow, I'll kill you if I can."
 
So Matty struck the very first blow, and he hurt Lord Arnold sore
Lord Arnold struck the very next blow, and Matty struck no more
 
And then Lord Arnold he took his wife, and set her on his knee
Saying "Who do you like the best of us now, your dead Matty Groves or me?"
 
And then up spoke his own dear wife, never heard to speak so free
"I had rather a kiss from dead Matty's lips than you and your finery."
 
At that Lord Arnold he did jump up and loudly did he bawl
He struck his wife right through the heart and pinned her against the wall
 
"A grave, a grave," Lord Arnold cried, "to put these lovers in
But bury my lady at the top, for she was of noble kin."

i söndags var jag på en föreställning med barockmusik. Och det framfördes en del sånger på engelska och så kom ihåg min förkärlek för Fairport Convention och John Renbourn Group. Spröda kvinnoröster som sjunger om maidens på shores, och om otrohet och ond bråd död. Och om förföriska förtrollade väsen som bor i slott.
Ovan nämna grupper kompletterade dessutom med moderna instrument och fint gitarrspel. Jag får återkomma om detta, med konkreta sångtips.

En utdöd konstform alltså, men en god sådan.

Om den vanliga skivan var lite av en besvikelse, var bonusskivan i den limiterade 2CD-versionen en positiv överraskning.
Den låter precis så spontan, demoaktig och äkta som den vanliga skivan vill vara.
Man hör när fingrarna gnisslar över strängarna och Beth Ortons röst låter helt nära i första sången What We Begin, och melodin är enkel utan flåsig refräng. On My Way Home är avslappnat sjungen, utan några röstakrobatiska uppvisningar, med en sentimental och svårtolkad text: If I had known I would have drunk you in a day, som påminner mig om Joni Mitchells A case of You. Och precis när den skulle kunna bli tråkig förändras melodin och sen förändras den igen, i någon slags oändligt nertonad variant av vers, stick och refräng. Ljuvligt.
I en alternativ version av Comfort of Strangers är M Ward med och sjunger med sin torra röst, och även om sången inte är en favorit är det roligt att höra båda låtskrivarna sjunga och M Wards stil skiner igenom tydligare här.
Och i covern Did Somebody Make a Fool Outta You, som är dryga två minuter lång och låter som om Orton är världens ledsnaste flicka på en liten caféscen, inspelad med kassetbandspelare, sjunger hon Did somebody run away with your heart? / Did somebody tear you all apart? men fortsätter med Come on and let yourself go / Don't think about it anymore / There's a whole lotta love in your heart. Som en sorgligare version av Dolly Parton's Bargain Store som jag alltid älskat.
Och Northern Sky låter som Dirty Three med Beth Orton. En besannad dröm.
Jag inser att detta verkar lite som kejsarens nya kläder: bara för att bonusskivan är ursvår att få tag på och dyr, så måste jag tycka att den är helt överlägsen. Ja jag kanske är lättlurad.
En märklig sak att det är så mycket kopieringsskydd på skivan att jag inte kunde överföra den till min mp3-spelare, eller ens spela den i datorn. Så efter all väntan och allt krångel blev jag tvungen att ladda hem den ändå. Skamligt och korkat av EMI.

Singeln Conceived påminner om Concrete Sky, singeln från förra skivan Daybreaker. Shadow of a Doubt är medryckande, och så tycker jag om Heart of Soul. Överlag är det en jämn skiva, där ingen sång är ovanligt bra eller dålig. Den passar (och jag tror knappt att jag skriver det här, för det brukar vara en förolämpning) bra som bakgrundsmusik på en middag. Det är synd bara att den inte känns färdig. Hade jag bytt till mig detta som en bootleg, eller en demoskiva med ”early drafts” hade jag kanske tyckt att alltihop var väldigt charmigt.

Det verkar som om det faktiskt är en som har hittat Paula Frazer och the Czars genom denna blogg. Då får jag väl inte undanhålla min största skatt på detta område längre: Sarina Simoom, ett annat Denver band som den snälla Chris Pearson (från the Czars) spelat med.

Skivan är nu svår att få tag på och varken band eller hemsida verkar existera längre tyvärr.
Men Jenna Herbst som sjunger och spelar fiol och gitarr är ett musikaliskt mirakel.

Sarina Simoom har spelat förband till Cat Power, och jämförs i vanlig ordning med Tori Amos, Kate Bush och så vidare, men har en unik röst och framtoning.

Det låter definitivt som 4AD-musik, underskön kvinnlig röst, svårdefinierad genre och ett känslomässigt och melodiöst utspel som får all radiomusik att verka tam och kraftlös. Fast texterna inte finns i fodralet, och jag själv aldrig engagerat mig i att lyssna in dem, känns det som om Jenna Herbst öppnar sitt hjärta i varje rad. Dessutom spelar hon fiol som en nertonad men fortfarande intensiv Warren Ellis (från Dirty Three och Nick Caves Bad Seeds). Kanske är det just därför jag inte velat ta reda på vad hon verkligen sjunger om. Det vore en sån besvikelse om texterna är banala. 

I  Hine Ma Tov har hon tonsatt en hebreisk bön. Just det påminner mig lite om Lalehs genreblandningar, och på ett sätt är det som om sarina Simoom förenar det som är orginellt och vackert med Laleh. Som om Thread Bone Bare är den skiva jag önskade att Laleh hade gjort när jag först läste om henne.