lilldjurets blogg

Så har jag äntligen läst Låt den rätte komma in, som alla säger är John Ajvide Lindqvists bästa bok.

Ja kanske. Det handlar om vampyrer i en förort till Stockholm år 1981, och kanske allra mest om Oscar, en mobbad tolvåring som får en ny och annorlunda vän: Eli som bara är ute på nätterna.

Förutom skräckberättelsen är detta ett porträtt av 80-talets Sverige med välbekanta händelser, Rubriks kub, ryska ubåtar och typisk svensk förortstristess. Splittrade hem, alkisar, unga limsniffare.

Som vanligt tycker jag att det är väldigt mycket Stephen King över berättandet. Samma vilja att ta ett stort grepp om ett samhälle och skildra en mängd olika personer i korta sekvenser, i skilda åldrar och olika samhällsklasser. Lite för många personer kan jag tycka. Dessutom heter många ungefär samma namn vilket gör att det blir svårt att följa med, för en namnblind som jag. Det finns Joakim, Jimmy, Jonny och Johan till exempel. Det finns Lacke och Larry. Lite onödigt krångligt.

Vampyrmytologin som är olika för varje bok som skrivits om vampyrer, har lite vetenskapliga inslag blandat med det som mer liknar gammal folktro och en del känns influerat av Anne Rices vampyrkrönika. Även om dödandet inte är lika romantiserat som hos Rice, finns ändå ett element av förmildrande. Ingen som dör är överdrivet sympatisk, vilket gör det lätt att identifiera sig med den som dödar.

Norah Vincent klädde ut sig till man under 18 månader och kallade sig för Ned. Hon penetrerade en mängd olika klassiskt manliga miljöer för att kunna se dem som en kvinna aldrig skulle kunna göra. Ned gick med i ett bowlinglag, han levde som munk, gick på sexklubbar, dejtade kvinnor, arbetade som macho försäljare och åkte på mansläger inspirerade av Robert Blys Järn-Hans.

Det finns mycket man kan motsätta sig i det här experimentet redan innan man har läst boken. Hela idén är ju att män och kvinnor är varandras motsatser, att man som kvinna måste klä ut sig för att kunna ta sig in i fiendens läger och få veta vad manlighet är på riktigt. Man kan motsätta sig själva idén om att det finns något manligt respektive kvinnligt överhuvudtaget. Men jag tror ändå att de flesta kan gå med på att det finns stora kulturella skillnader mellan män och kvinnor i dagens samhälle. Jag tänker mig också att dessa skillnader är ännu större i USA än i Sverige, men där kan jag ha fel.

Det bästa med Förklädd till man är att den är seriös. Det är ingen skådespelerska som klätt ut sig till man i en dokusåpa och sedan anlitar en spökskrivare som skriver ihop något ytligt och skojigt om hur det gick, utan en verklig människa som verkligen försöker sätta sig in i hur det är att vara man och som också är analytisk och bra på att i skrift förmedla sina insikter. Det går till och med så långt att Vincent mot slutet bryter ihop och blir inlagd på mentalsjukhus, dels för att hon är utsliten av att leva som en bedragare men också för att hennes könsidentitet blir urholkad och omkullvält. Kanske känner hon sig lika identitetslös som en transsexuell person, eller så är det som hon också säger: att livet som bedragare är så slitsamt för att man måste upprätthålla en helt falsk identitet som inte har några rötter, ingen barndom, inget förflutet, inga verkliga åsikter.

Det Vincent upplever och hennes tolkningar är oerhört intressanta. Hennes långsamma omvandling från kvinna till man är långt svårare än vad hon från början trodde. Ett exempel är kvinnors sätt att ursäkta sig och tacka hela tiden. Vincent upplever detta som trevligt och artigt, men när hon beter sig på samma sätt som man blir hon inte respekterad. Hon upplever mer och mer att andra män kräver att hon ska vara manlig och ser med misstänksamhet och förakt på de egenskaper som avviker från detta. Vincent blir mer och mer pressad att passa in, att inte sticka ut, hon kväver mer och mer av sin personlighet och får allt större sympati för alla de män som alltid lever med hotet att bli sedda som feminina eller fjolliga, som svaga och otillräckliga.

När Ned dejtar kvinnor möts han med fientlighet av kvinnor som blivit svikna av män tidigare och sedan betraktar män som en homogen grupp och är misstänksamma redan vid första dejten. Vincent känner sig anklagad och reagerar med att till slut bli nästan aggressiv tillbaka och faller i fällan att bli precis den kvinnoföraktande kliché som kvinnan förväntar sig: ”Ned kunde känna sig tillfreds med siig själv och sina kompisar eftersom han var enkel och ingen förväntade sig något av honom. Nu kunde han klara sig hyfsat genom att göra lite goda gärningar då och då, likt sina bowlingkompisar, vilket ibland inte innebar mycket mer än några varma handslag och lite självkännedom, för vilken han kunde ge sig själv en klapp på axeln. Men kvinnor förväntades vara flygfärdiga. Och jag klandrade dem för att de var lika små och skitaktiga och kortsynta som alla andra, inklusive mig själv. Ned såg detta, och sedan såg jag hur Ned såg detta, och sedan såg jag mig själv. Jag antar att det var charmen med Ned. Han var en spegel och ett fönster och en prisma på en och samma gång.”

Även i klostret härskar homofobi och oförmåga att prata om känslor. Männen pratar mest om sport och grabbiga ämnen under de måltider och stunder då de inte ber eller arbetar. Vincent kan också se lockelsen för heterosexuella män att leva i denna alltigenom maskulina miljö utan att behöva vara homosexuella. I klostret finns möjligheten att uppfylla sina behov av manlig vänskap, broderskap och faderskap. Flera av munkarna har problem med sina relationer till kvinnor men trivs inte heller med att leva själva och så väljer de att bli munkar. Så även i denna miljö som Vincent trodde skulle kunna vara könlös och religiös, är manligheten en viktig faktor.

Man kan tycka att detta är en feministisk bok på det sätt att Vincent pekar ut könsrollerna och visar hur vi alla är lika stora förlorare när vi pressas in i dessa roller. Sen är kanske frågan om en sån här bok, som fokuserar så på skillnaderna mellan könen, cementerar rollerna än mer. Men man kan välja att läsa detta som en helt subjektiv berättelse också. Och man kan tänka att mycket handlar om Norah Vincent själv, som aldrig gömmer sig mellan raderna, utan tvärtom blottar sig, sina tvivel och sina depressioner på ett sätt man inte förknippar med objektiv journalistik.

ISBN: 9171306773

Fanny är 19 år och är ihop med Mr Perfect, han den jättesnygga som hon aldrig trodde att hon skulle få. Johan med det vackra leendet som hon vill bo ihop med och få barn ihop med.

Men hemma hos Fanny finns det bara en mamma. En mamma som dricker lite för ofta och verkar lite för ledsen. Och så finns bästisen Alexandra. Och läraren Finn som hjälper Fanny när allt blir för svårt. Det här handlar om veckorna före studenten, några veckor som förändrar allt för Fanny.

Jag är kluven till Katarina Von Bredow. Hon skriver alltid om förbjuden kärlek och i många fall borde den kärleken nog vara förbjuden och inte skildras som något kittlande och ”rätt” för den unga publik hon skriver för. Som i Syskonkärlek där det uppstår stark erotisk kärlek mellan två biologiska syskon, eller i Knappt lovlig där en 15-årig flicka inleder en relation med en kille i 20-årsåldern med sin mammas uppmuntran(!) eller Som om ingenting där en flicka blir vettlöst förälskad i sin kompis pappa. Sen fick jag veta att Katarina von Bredow själv varit gift med en betydligt äldre man och förmodligen själv har en dragning till det förbjudna. Kanske har hon ett behov av att försvara det också.

Samtidigt är hon en engagerande och populär ungdomsförfattare som skriver öppet om alkohol, sex, kärlek, konflikter. Hennes böcker är inte helt olika Systrar i jeans-serien men är mer svenska och något mindre tillrättalagda. I Räcker det om jag älskar dig? Har författaren gjort det svårt att avsluta entydigt lyckligt. Det handlar mer om Fannys utveckling, att finna sig själv och att känna att man räcker till.

Fanny är den äldsta huvudrollsinnehavaren i någon Bredow-bok, men hon känns inte mognare eller annorlunda någon av tjejerna i de andra böckerna. Fanny är 19 och hennes pojkvän 21, Finn som får en ganska stor roll i boken är 32. Ändå är detta oundvikligen en ungdomsbok. Fanny som levt länge med en alkoholiserad mamma vet till exempel inte vad AA är för något, något som får henne eller åtminstone målgruppen att verka väldigt ung.

Men ska man läsa en ungdomsbok i den här relativt lättviktiga genren är Räcker det om jag älskar dig? inte ett dåligt val. Den är snabbläst och spännande. Bredow är en skicklig berättare som låter alla trådar hänga ihop och avslutas, alla karaktärer är dynamiska och utvecklas på något sätt.
ISBN: 91-29-66425-X

Jag älskade filmen Den röda lyktan och när man läser romanen är det omöjligt att inte jämföra.

Su Tong tillhör den skara av unga moderna författare i Kina som slog igenom på 80-talet när det bereddes väg för en ny stil av litteratur.

Som den okunnige västerlänning jag är vet jag inte på vilket sätt romanen är modern, eller hur mycket den påminner om modernt kinesiskt liv, eller den tid som skildras. Den är jag nämligen inte heller säker på. Den enda tidsmarkör som finns i boken är just bristen på tidsmarkörer. Ingen telefon, ingen grammofonspelare som i filmen, ingen kungaangivelse.

Men till saken. Det här är berättelsen om Songlian, en ung studentska vars far dör. Hon väljer att gifta sig rikt när hon inte kan studera vidare. Hon blir fjärde hustru åt Chen Zuoquian och blir del av hans väldiga luxuösa hushåll med de övriga tre fruarna och tjänstefolket. Men det nya hemmet är fullt av intriger och outtalade regler.

Det är svårt att förklara vad det är som känns så annorlunda med boken. De kinesiska namnen och månggiftet känns främmande, men det är långt mer än så. Det finns nästan inga miljöbeskrivningar utan texten består mest av dialog och handlingar. Detta ger en känsla av att titta på teater i ett tomt rum. Känslor skildras sparsamt. Det kan stå vad Songlian känner, men oftast får läsaren veta det på annat sätt, genom hennes utseende eller repliker, det medför också att läsningen blir en gissningslek, att man bara får se ytan och aldrig titta ner i djupet. Samtidigt är dialogen oerhört expressiv. Alla verkar säga precis vad de tänker hela tiden. När kvinnorna är arga kallar de varandra för horor utan att blinka. Ingen tvekar att kalla någon ful eller tjock eller dum.

Su Tong tycker om de stora amerikanska författarna, Oates, Hemingway och så vidare, men det märks inte alls. Berättarstilen känns helt egen.

Det är en annorlunda läsning, en annorlunda upplevelse. Komprimerat och intensivt på färre än 100 sidor.

Men jag tycker mer om filmen. Den har underbart foto, där nästan allt är centrerat i stället för det vanliga gyllene snittet. Intrigen är tillspetsad: ” Vem av de tre andra hustrurna avskyr Songlian mest?” Och i filmen får man aldrig se Chen Zuoquian. Han är alltid närvarande, om än inte som fysisk person, han är navet kring vilken hela hushållet och alla händelser kretsar, men han är aldrig i bild och förblir ansiktslös och omänsklig.

I boken förefaller han mer som en karaktär bland alla andra.

ISBN: 917221127X

Karin är en medelålders framgångsrik läkare som bor med sin man och sina två barn på Fågelbovägen i ett trevligt villaområde. Trots att hon numera tjänar bra och kör bil varje dag håller hon fast vid sina medmänskliga ideal från ungdomen. På fritiden hjälper hon flyktingar utan uppehållstillstånd med deras medicinska problem.

En dag får hon Katerina från Moldavien som patient. Hon har en allvarlig lunginflammation och arbetar under förfärliga förhållanden som barnflicka och hushållerska hos en familj som låser in henne i källaren på nätterna. Karin grips av Katerinas situation och erbjuder henne en fristad i sitt eget hem.

Problemet är bara att när Katerina väl kommer, är hon inte alls den tacksamma flykting som Karin önskat sig. Och när Karin inte får trösta och hjälpa och tycka synd om längre, när hon inte längre får bekräftat att hon är God, ställs hela hennes tillvaro på ända. Hennes yrkesliv, hennes humanitära engagemang, hennes äktenskap och relationen till de egna barnen kommer i gungning.

En ganska kontroversiell bok med andra ord. Vad är egentligen godhet? Har man rätt att sträva efter att bli upplevd som god och självuppoffrande, eller tar själviskheten ut den goda handlingen då? Och finns det egentligen några verkligt goda och ödmjuka människor som skulle göra sina goda handlingar även om ingen visste om det? Det finns ofta en viss självgodhet hos människor som berättar om hur mycket de bryr sig, om djur, om miljön, om människor som på olika sätt är offer. Just denna självgodhet kommer verkligen i fokus i Fågelbovägen 32.

Sara Kadefors har tidigare skrivit den charmiga ungdomsboken Sandor slash Ida. Detta är hennes första roman för vuxna och lite av stilen från ungdomsromanen har följt med. Språket är den typiska enkla svenska prosan, utan krumbukter eller långa reflektioner, eller några poetiska ambitioner. Det är rakt och tydligt, med berättelsen och innehållet i centrum.

Och det blir spännande, nästan som en deckare. Man undrar över Katerinas hemligheter och man undrar hela tiden hur det ska gå, när situationen blir mer och mer ohållbar.

Hela boken berättas utifrån Karins perspektiv, även om det formella perspektivet är tredje person. Här kan jag tycka att berättaren brister. I början av boken skildras Karin något distanserat, redan på de första sidorna är det tydligt för läsaren hur mycket Karin njuter av att bli betraktad som en ängel av sina kollegor och patienter. Sprickorna i Karins moraliska rustning är uppenbara. Längre fram i boken förskjuts perspektivet till att ligga närmare en berättelse i första person, Karin är fortfarande ”hon” men distansen är borta. Det är lite synd. Hade romanen konsekvent berättats i jagform eller en mer sympatiserande fokaliserad tredje person hade läsaren fått upptäcka Karins verkliga motivationer i takt med Karin själv. Det hade varit en spännande vändning: att börja med att helhjärtat stödja en huvudperson och sedan upptäcka hennes fördomar och självgoda sidor samtidigt som man kanske ser dem hos sig själv också. Eller hade det varit för obehagligt?

Titeln då? Jag tänker mig att Karins hem är hennes fågelbo och att Katerina får rollen av en gökunge, eller att hon helt enkelt är ”en främmande fågel”.

Det är en lättläst och snabbläst bok som ändå ställer många frågor. Slutet är lite osannolikt och förenklat men ger inga definitiva svar. Boken vore perfekt som diskussionsmaterial i en läsecirkel, eller bara som spännande och intressant läsning på tåget, till kvällen, på stranden.

ISBN: 9164201872

Detta är en dyster bok. Man vet hela tiden hur det kommer att gå. Det finns inget hopp om att det inte kommer att hända. Ändå är det en fullständig njutning att läsa Lionel Shriver. Det är ordrikt och reflekterande, nästan allt hon beskriver beskrivs med liknelser som alltid är så träffande att man hejdar sig och vill läsa om, vilket gör att boken tar lång tid att läsa. Inte för att den är trög utan för att man vill att den ska vara länge. För första gången på väldigt länge väntade jag bara några dagar innan jag började om, läste favoritstycken och läste om de första kapitlen.

Här kommer ett litet utdrag till, bara för att jag tyckte om sättet att beskriva en längan efter barn. Här skymtas också början på kärlekshistorien med Franklin, grundad i från början charmerande olikheter, som i förhållande till Kevin blir alltför stora att överbrygga:

Små korta livsbetraktelser av en präst uppdelade i fyra teman. Det handlar om att vara människa, om att tro, om att sörja, om att få lugn och ro och släppa taget.

I kontrast till medias hets om att vara lycklig och framgångsrik, alltid ha mycket att göra och ständigt vara eftersökt, menar Annika Borg nästan tvärtom. Att lycka inte är ett normaltillstånd och att sorg och besvikelse är en del av livet och den man är. Att man inte ska fånga dagen och att det inte behöver vara ett misslyckande att ge upp något man inte klarar av.

Texterna är korta och uppbyggda som klassiska predikningar. Ofta tar de avstamp i en vardagshändelse eller dikt, för att sedan mynna ut i mer filosofiska utläggningar med en liten livsvisdom.

Jag tycker om statskyrkan. Det är lite torrt och ytligt med statskyrkans predikningar, men det är aldrig för svärmiskt eller för påträngande heller. Precis så är boken. Lite småtrevlig. Lite andlig utan att vara påtagligt självrättfärdig.

Det finns litteraturteorier som går ut på att en text uppstår i varje nytt möte. Varje gång någon läser en roman blir romanen ny, för det är först tillsammans med läsaren den får betydelse och mening. Innan dess är det bara långa rader av symboler på papper.

Därför är varje roman en oändlig mängd romaner, lika många som antalet gånger texten kan möta en läsare. Och också läsaren är i varje sådant möte en ny person, för det går aldrig att förbli oförändrad. Inte ens om man läser samma bok två gånger direkt efter varandra. Efter den första läsningen är läsaren inte längre en läsare som kan möta texten för första gången, och i en tredje läsning har det hänt något med läsaren sedan den andra läsningen.

Just så.

Samtidigt skulle jag vilja vända på det: i skönlitteraturen uppstår det enda mötet med en annan människa som man inte själv kan påverka. Tolkningen av texten kan man påverka, man kan påverka vad man kan ta till sig, vad man vill förstå, vad man ignorerar. Men texten är oförändrad. Den kan läsaren inte påverka.

Även om författaren föreställt sig en implicit läsare, kanske till och med har en explicit läsare, som i en brevroman, är den läsaren aldrig den verkliga läsaren. Det är aldrig som i samtalet eller det verkliga brevet, så, att den verklige läsaren påverkar innehållet, genom att författaren smickrar något, förtiger något, tar hänsyn till vad som kan såra, eller tvärtom riktar in en stöt just där det kan såra mest. Förhoppningsvis är romanen bara den ärligaste bilden av sin syn på livet författaren kan ge.

Att läsa är därför kanske det enda sättet att få insyn i någons tankar. Det enda sättet att få en aning om hur någon annan uppfattar tillvaron. Utan censur, utan att kunna gripa in i vare sig bild eller skeende och utan att från början ha kunnat påverka heller. Som att göra en vetenskaplig undersökning av ett ekosystem och veta att man med absolut säkerhet inte kommer att påverka resultatet med sin egen närvaro, eller med de verktyg man använder för att samla in sina observationer.

Tolkningen kommer alltid att variera. Ekosystemet, texten, kommer att bestå, oförändrad.

Det som egentligen är dåligt med Väninnan är det som gör den intressant.

Men jag ska erkänna. Jag är inte snobbigare än att jag kan säga att jag sträckläste boken från första till sista sidan även om det är svårt att förklara varför.

Jo en sak vet jag: Romanen håller sig på många sätt till chicklit formulär 1A. Kristin är överviktig, olycklig och framför allt olyckligt gift, och hon ska snart fylla 30. Efter att ha träffat en jämnårig väninna, Eva, som lever det glada singellivet, spårar allt ur och skilsmässan blir snabbt ett faktum. Kristin träffar sedan trevligare killar, bantar bort sina överflödskilon och förverkligar sig själv. Så långt är allt i Keyes och Hambergs anda.

Med en stor skillnad: Kristin och hennes bekanta tillhör den svenska överklassen och är adliga och stenrika allihop. Dessutom dricker de kopiöst. Boken svämmar över av historier om att beställa in tio helrör och tio flaskor champagne på krogen, och huvudpersonerna påpekar själva vilka alkoholist-tendenser de har hela tiden. Kristin toppar dessutom det hela med Imovan och Treo Comp, kända för att vara extremt beroendeframkallande läkemedel. Samtidigt ser de ner på icke-adeln som dricker simpel starköl och inte har något bordsskick.

Så hela boken undrar jag hur det ska gå med huvudpersonernas missbruksproblem, och om de kommer att vakna upp till ett nytt klassmedvetande och bli kära i arbetar- eller åtminstone medelklasskillar och inse hur dumma de har varit. Detta är en del av spänningsmomentet.

Det antyds tidigt att Evas kusin Johan kan bli den romantiskt utvalde för Kristin. Till skillnad från knapadeln och "nyrika wannabees som försöker dölja sin lantliga dialekt", är Johan äkta vara, stenrik, snygg, adlig, trevlig och med bara en brist: han har aldrig haft något längre förhållande, förmodligen för att han satsat på förortsbrudar han innerst inne inte respekterar och som, när han kallt dumpat dem, betett sig ”överdrivet och neurotiskt”. På fest sitter Johan omsvärmad, med en arm om varje bordsdam. Också här funderar jag på om Johan kommer att ändra på sig, eller om Kristin kommer inse att han är en relationsfobiker med obehaglig människosyn.

Men ok, (SPOILER!), jag kan avslöja att jag hade helt fel, om det finns någon politisk propaganda i denna bok så är den mörkblå.

En annan sak som var underlig är de ändlösa redovisningarna av shopping, märken och pengar. Kristin går på NK sida efter sida och tittar på kläder, köper möbler, redogör för vilket sängmärke som är det enda rätta (Hästens är för nyrika), väljer lakan och kuddar, adderar summor och sliter upp sitt VISA-kort stup i kvarten. När hon köper kläder får man veta märke, pris, färg och modell på allting. När hon ska gå och lägga sig får man veta vilken nattkräm hon använder, och när hon ska ut får man veta exakt hur hon sminkar sig, i vilken ordning och med vilka produkter (”Clinique-krämen var verkligen ett mirakel, precis som Eva sagt. Den stramade upp huden som en liten ansiktslyftning”). Det är lite som att bläddra i en veckotidning minus bilderna men med reklamen.

Ännu underligare är det att Kristin tjänar 12 000 kronor i månaden, men glatt kan betala 20 000 för två täcken och lite sängkläder. Och att hon blir helt överväldigad över att gå upp till heltid och tjäna det dubbla. Visserligen nämns ett arv, men det är ändå något i ekvationen som är helt galet.

För att inte tala om skildringen av Kristins före detta man, som i ena stunden är en psykopat och i nästa mest löjlig och ömkansvärd, men som framför allt mest verkar som ännu en frustrerad "uppkomling" med ett bonnigt son-namn.

Men, det är alla dessa logiska luckor och moraliska glapp och underliga transportsträckor som gör romanen så fascinerande. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Och i dessa Ebba Von Sydow- och allianstider verkar ingen icke-adlig läsare reagera på att det är de själva som kritiseras och förlöjligas.

ISBN: 9170549338

Tony Parsons började sin bana som musikjournalist och skrev också en del politiska, Thatcherkritiska krönikor i sin roll som journalist. Senare skrev han relationsromaner, som Mannen och pojken och Mannen och hustrun. Personliga romaner, ladlit, med lite större tyngd och ambition än mycket annat i samma genre. Döden, äktenskapet, monogami, förmågan eller oförmågan att vara en god förälder. Allt med en exakt balans av humor och allvar.

I den nya romanen Saker vi kunde berätta, sammanförs allt det som Parsons brinner för, musiken, kärleken, politiken. Den 16:e augusti 1977, dagen då Elvis dör, befinner sig tre unga musikjournalister från ”The Paper” i London, med tre olika uppdrag. Terry ska träffa en idol och vän, Dag Wood, som visar sig vara mer än behagligt intresserad av Terrys flickvän, Ray som fortfarande har utsvängda byxor och långt hår trots att det är ”Summer of hate” (sommaren-77 nådde punken sin topp i England), måste hitta John Lennon och få en intervju för att inte förlora jobbet, Leon är politiskt engagerad och fortfarande blåslagen efter kravaller med nazister när han av en slump hamnar på ett disco och blir motvilligt imponerad av rytmerna och änglakörerna.

Det är alltså en turbulent natt, en turbulent tid. Flower Power, aggressiv punk, Bowies androgynitet, glamourös disco och ett våldsamt politiskt klimat där Thatchers popularitet redan anas, ska samsas under den natt då kungen av rock har dött och lämnat scenen fri för alla som vill träda in. En tid när man ännu inte visste vad som var framtiden. Det märks att Parsons njuter av att låta sina karaktärer säga aningslösa saker som att ”alla kommer att ha glömt Beatles om några år” och ”Johnny Rotten kommer inte att leva tills han blir 40”.

Tiden och musiken är briljant skildrade. Punkstället Western World med sitt mörker, sönderslagna handfat och babblande langare, ställs i kontrast mot discot The Goldmine där alla ser nybadade ut med vita kläder. Alla karaktärerna är våldsamt unga, veteranen Skip på The Paper visar sig på slutet vara endast 25, de andra är långt yngre. Skildringen av en natt där allt kan hända känns just ung, alla tre huvudkaraktärerna är förälskade, de har sex, de tar droger, de känner att hela deras framtid står på spel.

Så långt allt väl. Men romanen har brister. Greppet att låta merparten av handlingen utspela sig under en kort tid är sällan helt lyckat. Jag tänker på Mess och Ta vad man vill ha, som jag läst relativt nyligen. För att det inte ska bli för tråkigt måste karaktärerna gå på flera olika ställen, det måste vara våld, droger, kriminalitet, svartsjuka och långa tillbakablickar. Att samtliga tre huvudpersoner är unga manliga musikälskare gör också att de blir för lika varandra för att riktigt engagera som individer.

Men även om detta inte är Parsons starkaste roman blir man ändå, mitt i alltihop, lite sorgsen över att man inte var med då, när allt var nytt och osäkert, när tiotalet klassiska artister gjorde sina storverk och det fortfarande uppfanns nya musikgenrer, när det fortfarande var möjligt att bli musikjournalist fast man bara var 15 år och hade ett brinnande intresse för musik, en tid när det kändes som att allt fortfarande kunde hända.

ISBN: 915184706X

1873 mördades två norska emigrantkvinnor på ön Smuttynose och en man hängdes för morden. En tredje kvinna klarade sig, Maren.

1995 åker en fotograf, Jean, dit i båt för att dokumentera ön och göra ett reportage. Med sig har hon sin dotter, sin man, hans bror och broderns nya flickvän. På båten blir stämningen alltmer förtätad med sexuell spänning och svartsjuka i alla möjliga parkonstellationer, och båtfärden får ofrånkomligen ett dramatiskt slut. Samtidigt läser Jean en skrift som Maren författade mot slutet av sitt liv. Maren är en djupt olycklig kvinna som hållit sig uppe genom att arbeta hårt och hålla sina känslor inom sig. Också i Marens berättelse figurerar två par där två av parterna är syskon. Incest, svartsjuka och sexualitet blir grogrunden till det brutala mord som avslutar Marens berättelse.

Boken ger alltså två växelvis berättade historier som båda beskriver en stegrande inre spänning, som till slut leder till en yttre dramatik. Den ena är insprierad av verkliga händelser, den andra helt fiktiv.

Marens historia förmedlas genom hennes egna anteckningar på klassiskt maner och i separata kapitel, men mycket av rättegången är också insprängt direkt i Jeans kapitel utan speciella anföringstecken. Direkt efter ett stycke om Jean kan det komma ett stycke om rättegången och det är bara genom att hålla reda på namnen man vet i vilken tid det ena eller andra stycket utspelar sig. Men medan Jeans och Marens berättelse berättas i första person, återberättas rättegången helt ur Jeans perspektiv med Maren som ”hon”, en främmande kvinna. Kanske är det tänkt som en ytterligare sammanflätning av de båda kvinnornas öden. Kanske ska det ge en känsla av att tiden slätas ut och bara rummet, området omkring och på Smuttynose, finns kvar.

Samtidigt får man inte veta hur Jean reagerar på Marens berättelse. Sympati förmodligen, mot slutet identifikation: ”Ibland tänker jag att om det vore möjligt att berätta något tillräckligt ofta så att smärtan lindrades, så att orden slank nedför armarna och rann av mig som vatten, då skulle jag berätta samma sak tusen gånger.” Både Marens och Jeans berättelser får formen av bikt, som något som måste berättas i ett tröstlöst försök att mildra det som redan har inträffat.